recuerdos
Jag vill tacka för det senaste året. Det har varit för jävla jobbigt till stora delar men också inspirerande, rikt och fullt av fina människor som kommit att betyda alltmer för mig.
Vintern började vackert gnistrande och vit. När ljuset kom tillbaka under våren slöt sig omvärlden runt mig som en ogenomtränglig mörk bubbla. Istället för att fly när livet blev jobbigt lärde jag mig att stanna upp, ta de goda råd som gavs och rida ut stormen, med en inre önskan om att komma ut helskinnad på andra sidan.
Jag har fått så fina vänner det här året. Vänner som är nya, men även de som funnits där länge men på en arms räckhåll. Jag har vågat och det har de med. Det är jag glad för. Jag har alltid varit rädd för att inte räcka till för andra, nu vågar jag mer lita på att det räcker gott och väl att vara jag.
Jag har åter fått lära mig att bara vara, att det är okej att inte leva för att prestera.
jag spenderade nästan all hemmatid ute på balkongen, som blev en oas och tillflyktsort. Och så har jag nog varit utomhus mer under året som gått än något annat år i hela mitt vuxna liv. Det var naturen som läkte de djupaste såren av otillräcklighet och stress som jag sakta låtit växa fram genom att ta på mig mer än jag orkade, försumma den egna viljan och låta andra köra över mig.
Det är inte så lätt att leva och vara lycklig. Ibland går det inte fast man verkar ha allt man önskar sig. När varje andetag gör ont och allt annat är en likgiltigt så finner man sig i det och säger med hög röst ”Vad är det jag vill?” Svaren på det kan vara många och ibland inget alls, när man inte vet.
”Jag vill bara vara glad igen” var mitt svar. Det var utgångspunkten för den process som fick mig att ta tillbaka kontrollen över mitt liv.
Lite i taget har jag rest mig, låtit det ta den tid det tagit. Tagit råd och prioriterat allt som gjort mig glad och trygg. Tillslut så började jag se vad jag ville, mer än att bara vara glad igen. Idéerna och visionerna började komma tilbaka. Den riktiga glädjen.
Under hösten fick jag en egen kolonilott som i vår och sommar kommer bli mitt andra hem. Jag har anmält mig till en kurs som jag velat göra i många år och mycket snart åker jag på studieresa till Indien.
Tack till alla som berikade 2011. Nu går vi lös på 2012.
'
ljuset och chokladen
julvarehär
sakfilosofi
Nya tag
all in
Nu har jag börjat bo här hemma. Det är skillnad på att bo och bo. Man kan bo som i att sova-äta-klä-på-och-av-sig-städa-ifall-man-får-besök-fast–man-inte-får-det-och-vore-det-ändå-så-är-det-ingen-som-bryr-sig-om-skiten-i hörnen-förutom-jag-själv. Ungefär så har det varit att bo i lägenheten ett år nu. Men på senaste tiden har jag börjat leva lite mer här hemma. det är förstås möjligt (och helt troligt) att det inte har ett jota att göra med själva lokalen, utan att min senaste livskris sakta har sipprat ut i olika små vattendrag och liksom upplösts –och därav uppskattar jag mitt hem så himla mycket mer nu!
'
Men så kan det faktiskt vara så att själva hemmet och jag börjar smälta ihop lite mer för varje dag som går. Jag trivs verkligen här just nu. Häromdan köpte jag tom snittrosor (jorå nu har de börjat sälja fairtrade rosor ute i min förort minsann), har typ aldrig hänt förut liksom- bara för att jag kände för det. Jag tror det blir en riktigt bra höst, ja tom en riktigt bra vinter trots att det händer saker jag är lite osäker på i nuläget. Jag gillar verkligen mitt nya motto om att ta ut glädjen i förskott!
'
Jag satsar all in på att saker löser sig bara för att! varför inte!?
Det känns så himla mycket roligare än allt annat!
Matta från soprummet och nån sorts minnetonka från beyond retro (vad är det med beyond retro och minnetonka förresten, varenda gång jag går till åsögatan finns det nya indianstövlar i min storlek, 41. Otippad konspiration liksom)
'
ingen tid
Jag kollar i kalendern och inser att jag bokat upp mig en månad framöver med jobb jobb jobb. När har jag tid för mig själv? Jag är så trött att jag släpar fötterna efter mig och konstant snubblar över saker. Igår när jag var på väg hem med tåget hamnade jag i en djup diskussion med mig själv och såg saker och ting för vad de verkligen är. Vart jag har varit för snäll. Vart jag har varit onödigt hård. Vad jag borde och vad det är som jag faktiskt vill. Jag har flytt alltför länge nu, det är ju så lätt att göra det när man känner sig överhopad.
Nu är det dags att sätta ner foten! (säger jag till mig själv)
translate
från klarhet till klarhet
vad det är för jäkla jobbigt när man börjar gilla någon och inser att det aldrig kommer gå, det kommer aldrig att bli mer än såhär. inser att man i smyg försökt bygga på något som inte finns.
och dessutom är det inte en själv som egentligen bestämmer detta. (och egentligen visste man det hela tiden för vi är ju så olika) man har inget annat val än att vända ryggen till om man vill överleva. så förhoppningsvis gör man det.
translate
efter regn kommer solsken
två dagar ledighet. första dagen (igår) vaknade jag med migrän och fick inget gjort förrän en kompis ringde och bad mig om lite hjälp med ett skolarbete. jag kom hem vid midnatt och stupade i säng.
imorse åkte jag till ikea för att köpa jättekrukor men de var slut. istället fick jag med mig hem ett parasoll till balkongräcket (som inte passade), halogenlampor (som heller inte passade), och fyra lågenergilampor (varav två var trasiga). jag köpte en gummiskrapa till badrummet som jag själv råkade ha sönder på vägen hem.
frustrationen och ilskan jag kände för de här två dagarna och av att inget fått gjort gav mig en spark i arslet tilll att ta på mig löparskorna och gå ut och springa. den första turen för iår, och första gången med de nya skorna.
det var det absolut bästa sättet att rensa skallen!
ps. idag hade jag mina nyare träskor. är det bara jag eller är det allmänt känt att man får kramp i stortårna av att gå i den typen av skor? någon som vill dela med sig av lite bot?
translate
svaj
jag har inte lämnat staden men väl min egen kropp känns det som.
varje dag har varit välplanerad och jag har knappt varit ensam i mer än en timme åt gången. mycket underligt för någon som brukar trivas i sitt eget utrymme. även irriterande eftersom jag nu fått en hemsk sällskapsabstinens. och bekräftelsebehov. jag känner inte igen mig själv och det är obehagligt.
dock finns där några igenkänningstecken som jag kan luta mig mot. morotskaka till frukost tre dagar i rad t.ex. jag var och såg Hair (äntligen, som jag väntat hela vintern!) på stadsteatern och blev lite kär i alla i ensamblen tror jag, dansade till ryska "La Minor" på Södra Bar, sydde hela natten när jag inte kunde sova och väntade såklart till sista minuten med något viktigt, nämligen söka studier till hösten.
helt körd är jag alltså inte, på ytan kanske man knappt märker någon skillnad. men inuti, ujujuj, är det storm.
translate
panik
Nu är det sista veckan att tänka på vad som ska sökas till hösten, för sökas ska det! jag har inte pluggat på över 6 år (om man inte räknar med några månader spanska, vilket jag inte gör)
Jag söker till Universitetets "etnologi" och kanske "latinamerikastudier". men mest av allt vill jag gå röda korsets kurs i "Fair Trade", rättvis handel. Detta är något som börjar sitta i ryggraden på mig, och något som jag säkerligen alltid kommer vilja arbeta med.
Så denna vecka känns lite stressig trots att jag rent fysiskt inte är särskilt upptagen.
Utvilad är jag iaf. Efter söndagens uppesittarvansinne sov jag ca 17 timmar för att ta igen.
translate
trött på rött
Jag saknar mina ljusa lockar och råttfärgade hårbotten!
Kan man använda silvershampoo på hennarött hår?
tacksam för tips
translate
Hejdå-Vinter-Syndromet
det är snopet, precis när klagandet börjar bli lite väl mycket stånk och stön så tar det slut
precis så kanske det ska vara.
nu i efterhand vill jag helst minnas vintern såhär och undrar förstås varför jag inte plockade fram vare sig skidor eller skridskor i år heller.
translate
frukosten är iaf rätt färgskala
när snön och vintern kom tillbaka efter den tidiga begynnande våren kändes det som att låsa in sig i ett skåp igen och gå i ide. nu orkar jag banne mig snart inte mer vinter!
växthuset står redo på balkongen, frön är inhandlade men i klädkammaren ser allt grått ut och ute är det kallt, pulsande modd och isvindar.
då får man trösta sig med att snart snart Måste det ta slut! (det är väl ändå naturens lag?!) och att frukosten är iaf i rätt färgskala.
sånt där man gör
de senaste månaderna har innehållit alldeles för mycket depp. inte riktig, medveten depp utan mer en sån där väntar-på-bättre-tider-depp. är det en sån där slags vinter-deppighet kanske. jag ville inte inse innan vintern kom att allt faktiskt blir mörkare. det var ett personligt statement att vädret inte påverkar mig. lätt att säga när man levt med ständig sommar i fyra år. jag inser nu att jag hade fel och att det var naivt att tro att jag skulle stå emot bara för att jag har en tacksam inställning till livet. mörkret suger. jag vågar uttrycka detta endast för att de senaste dagarna gett såna vårkänslor att jag införskaffat både växthus till balkongen, krokusar och fått tummen ur att ringa mina vänner.
viva la primavera.
nightmare before easter
idag har jag plockat fram pappägg och gammalt hemmagjort påskpynt (otroligt att sånt finns sparat).
när jag var liten var jag helt galet rädd för skelett. jag drömde mardrömmar om skelett som dansade i ring, kyrkogårdar upplysta av månen, biologiplancher och leksaksaffären i oktober, dignande av självlysande skelettnyckelringar och pumpor med elaka grin.
såhär i efterhand inser jag ju att alla typer av pynt jag gjorde som barn (påskkärringar, lucior, tomtar, kycklingar, eller överhuvudtaget saker med huvuden eller ansikten ser ut just som det jag fruktade mest- håliga kranier.
visst är det väl ironiskt att jag nu älskar just såna figurer.. eller överhuvudtaget sånt som i allmänhet ses som makabert. mexikansk folkkonst och halloween, fascinationen för gamla dödsgudar som Hades eller Hel, dödsofferdyrkande kulturer som hos maya och aztekerna, andevärlden, mumifiering och sweeney todd.
på bokhyllan i mitt sovrum hänger en egentillverkad kasperdocka av döden och jag sover i en Corpse Bride tshirt med texten "Can the living marry the dead?"
det kan man kalla terapi! (pysslandet alltså)
when I was a child I was incredibly scared of skeletons. all of my crafts looked like skulls and now I love macabre characters. that's what I call therapy! (making the crafts, that is)
något otippat
ni vet reklamen de körde för några år sen, den där med personer som liksom stannade upp mitt i en rörelse medan de runt om väntade på att den som fastnat skulle "vakna till" igen. det var väl antagligen någon reklam för bredband, bättre täckning osv. det händer rätt ofta här hemma med tvn. mitt i en mening så fryser bilden och man missar tre fyra sekunder (gud förbjude).
hursomhelst så är detta inget jag vanligtvis reflekterar särskilt mycket över, men igår hände något så himla konstigt. Jag stod i köket och skulle sätta mig ner vid bordet. Jag var lite smågroggy efter att ha sovit ca 14 timmar (för att bli av med minsta gnutta av sjukdomsbaciller) och en sekund liksom bara försvann. jag stod upp och skulle sätta mig, och sen satt jag plötsligt ner. hjärnan kopplades visst ifrån en sekund och vad förvånad jag blev.
särskilt eftersom jag är van att alltid ha kontroll över min kropp och mitt medvetande. jag har aldrig haft en blackout, inte ens när jag var 15 år och drack alla möjliga sorters häxblandningar. inte heller de tre gånger i mitt liv som jag nästan svimmat. jag minns dem för att jag lyckats locka mig själv tillbaka till "verkligheten" och undgått att tappa kontrollen. kroppen må ha varit utarmad ibland men medvetandet kristallklart.
men så helt otippat, en tisdagsmorgon försvann en sekund ur mitt liv. fascinerande.
fick mig att tänka på sen där nya actionrullen med bruce willis, där folk har surrogatrobotar som lever deras liv och de själva stannar hemma för att slippa fysiska möten. eller bladerunner, eller alien. är det så det skulle kännas om någon styrde över en och kunde stänga av en när det behagade.
det var bara en sekund, men vart försvann den?
translate
one second blackout on a thuesday morning
fascinating
far å flyg (men jag menar det på ett fint sätt)
Idag gör det så ont i själen så man bara vill störta ner i avgrunden
och glömma allt
Vad gör man inte för kärleken
Att jag snart ska åka tillbaka till teneriffa börjar kännas påtagligt. Inte sådär som typ, åh, vad skönt att fly rusket och kylan, utan mer som en stor knut i magen. Jag har bott där i tre år nu. Först nu känner jag på riktigt att det är på tid att flytta hem igen. Särskilt när man träffar underbara vänner sådär en vanlig söndag och bara slappar tillsammans, inte gör något utsvävande eller Måste ha bra idéer, utan bara Är. Jag kommer sakna det.
Jag kommer sakna Stockholm. Har aldrig riktigt tänkt på det förrän nu, men för många är stockholm ett ord laddat med flärd och möjligen en del snobbighet, stress, betong och Uteliv. En enda bloggare jag följer är från stockholm. Resten är utspridda över hela sverige. Jag är varken flärd eller snobbig. Jag är född på Karolinska sjukhuset, uppvuxen här och har ett totalt oglamouröst liv. Älskar att vara hemma och pyssla, odla och ändå ha nära till en så stor Kulturstad som stockholm är. Jag går väldigt sällan ut på krogen numer men älskar alla små trånga rockklubbar och den mångfald av människor som finns här. Kulturkrockar och underground är vardagsmat. Precis så är det och jag skulle inte vilja att det var på något annat sätt för allt i världen.
Kontrasten mellan stockholm och kanarieöarna är smärtsamt stor. Trots att jag bott där i tre år, talar spåket, förstår seder och bruk någorlunda, kommer jag aldrig kunna vara en av dem. Jag är "Rubia" för de flesta, alltså ”Blondie” men detta har inte så mycket med hårfärg att göra. Skulle jag ha mörkt hår skulle det inte göra särskilt stor skillnad. Jag är Utifrån. Och det är svårt att komma in i ett så pass stängt samhälle som faktiskt finns där. Det är inte Spanien hur mycket man än diskuterar geografisk tillhörighet. Det ligger mycket närmre afrikas kust än spaniens. Människorna är annorlunda. Att tillhöra en subkultur är så ovanligt att folk vänder sig om och pekar på någon som ser annorlunda ut. Det finns inga punkare, emo eller hårdrockare, inget intresse för vintage, lagt hår eller vippiga kjolar att tala om. Hippies finns det däremot en del av. Det kategoriseras jag själv som när jag är där. Däremot inte alls när jag är hemma i sverige. Isoleringen från omvärlden är slående. Försöker man integrera sig i samhället räcker det att vara där i några veckor och man börjar tänka på ett helt nytt sätt. Det har varit en upplevelse, jag har lärt mig massor, både om mig själv och andra, men man kan inte bortse från fakta.
Hemma är alltid hemma.
Men vad gör man inte för kärleken.
Nostalgi
1. städade garderoben
2. drog ut en halvt bortglömd jättekasse med kläder
3. öppnade och fiskade upp allt från leopardprint, paljetter och spandex
4. fiskade upp en Lita Ford tshirt
5. hittade 2 chrashdïet tshirts och en tröja
gick jag in i ett rent nostalgimoln, dammade av min finaste leopardklänning och hängde den på en galge, samma sak med en kornblå mockaklänning från 80talet, den egensydda vinterkappan i hårig leopard och ett par knallrosa lackpumps med peeptoe (allt detta har varit undangömt de senaste tre åren) De inköptes under min Lita Ford/ Jessica Rabbit-period och nu känner jag att de är väl värda en pampig återkomst!
Crashdïet-tröjorna fick mig också att gå in på deras hemsida, och jag upptäckte att de nu nästa vecka, 8-9 oktober ska spela på SwedenRock-kryssningen, för första gången med den nya sångaren.
Har inte varit och sett dem sedan David dog.
Kan knappt fatta att det redan gått över tre år sen det hände...
Första gången jag såg dem var på Tre backar. Det var underground och det ballaste mina 18-åriga ögon skådat!
Glam och sleaze är rätt tärande som livvstil, åtminstone för mig. Men jag önksar jag hållit bättre kontakt med en del gamla vänner från förr.
Kryssning lär det dock inte bli för min del.
Hursomhelst så hittade jag på deras hemsida en gammal intervju (eller vad man ska kalla det:) de gjorde hos Annika Lantz 2005.
(bilden ovan är en länk)
"California white" släpptes som demo 2003
