karen o fever
dagens visa
Nu är de aktuella med musik till filmen "where the wild things are" som har premiär idag!
(ni vet, med pojken i vargdräkt som flyr till ett fantasiland och blir kung över monstren)
Karen O har skrivit soundtracket.
translate
dagens
ni fattar inte vilken befrielse det är att vara hemma igen efter så många fram-och-tillbaka-vet-inte-när-jag-kommer-hem-igen-eller-hur-länge-jag-har-inga-fasta-planer-ångest. inte för att jag vet det den här gången heller. men jag känner mig mer avslappnad än vad jag vanligtvis gör. samtidigt känner jag en frätande bubblande stress som jag inte känns på åratal, just för att nu måste jag verkligen bestämma mig vad jag vill -och genomföra det.
men jag är optimistisk!
translate
jag minns när jag trodde jag visste allt
Och mest minns jag dem jag vid tiden bestämde mig för att verkligen glömma.
Eftersom det gjorde så ont att komma ihåg dem.
Jag blandar passioner med slarvigheter; de där korta kärleksmötena vars mesta kvalitét är att de för en liten stund fick mig att inte sakna dig. Och aldrig förlåta att de inte var du. Sånt.
Jag minns när jag trodde jag visste allt och så en dag kom jag hem med en Thorvall i handen, läste ut den samma dag och förstod att jag inte visste något alls. Om kärlek och besatthet alltså. Inte egentligen. Många år sen nu. Läste den igen. Lika förbannat ärlig är den förstås.
Lika förbannat bra.
Hjärtesorg är fördjäkligt men underbart att läsa om när den beskrivs precis såhär.
Kerstin Thorvall är one of a kind på den fronten.
translate
far å flyg (men jag menar det på ett fint sätt)
Idag gör det så ont i själen så man bara vill störta ner i avgrunden
och glömma allt
insikt
det ar manga ar sen nu som jag upptackte en aterkommande kolumn i mammas tidning Amelia. jag bladdrar fortfarande fram till den nar tillfalle ges, tex i vantrum eller sa. titeln pa artikeln heter nagot i stil men " vad jag onskat jag vetat nar jag var 25" och i varje nummer bjuder tidningen in en fargstark eller kand kvinna i medelaldern som da nastan alltid borjar ungefar sahar " om jag kunde ge rad till mig sjalv som 25 aring"
jag ar 25 nu, men sedan jag var 18-19 har jag funderat pa vad jag skulle ha att saga till mig sjalv om sadar 25-30 ar. vilka erfarenheter kommer jag ha levat och hur kommer det ha paverkat mig?
vad skulle jag ge for rad till mig sjalv fran framtiden?
jag minns sarskilt en kvinna, jag minns inte hennes namn, har for mig att hon ar forfattare. i kolumnen finns en bild i nutid, ett sunt rodrosigt ansikte med vackra glittrande ogon och langt ragblont har. hon ler vanligt och vant in i kameran. brevid ar en bild fran nar hon var 25. det ar ett foto fran en pjas hon medverkade i och hon ar hart mejkad. ogonen ar sorgsna pa ett vackert satt. over haret har hon en svart spetssjal som hanger ner framfor ena axeln. valdigt "carmen"-aktigt. det jag minns sa tydligt med den har kvinnan, forutom att det gamla fotografiet tilltalade mig sa mycket (antagligen for att jag sag mig sjalv i det for 6-7 ar sen) var att hon skrev "min radsla var sa onodig".
de orden har forfoljt mig, forsokt guida mig. det skulle ju lika garna kunna vara mig hon talat till, eller det jag skulle sagt mig sjalv fran framtiden.
var inte radd.
radd for att misslyckas. radd for att leva. radd for att inte leva tillrackligt. radd for att alska.
radsla ger inget!
savida man inte tar itu med den och lar sig nagot. blir starkare!
igar kom jag till insikt. jag vandrade uppfor och nerfor El Teide, en vulkan pa 3700 m. sju timmar tog det allt som allt. 7 timmars svett och svordomar. 7 timmars vandring(klattring) i hett solsken. jag tankte att det skulle bli en fin avslutning nu innan jag aker hem till kalla sverige. att vandra uppfor teide ar inget ovanligt, bara lagom utmanande. ett 20 tal personer gor det dagligen, med eller utan stavar och hikingboots.
jag klattrade dar bland losa stenar, instangd i min egen tankevarld och plotsligt tankte jag "vad fan gor jag har?" och da menade jag inte bland lavablock, obsidian och lekakulor stora som bowlingklot. jag menade
"vad fan gor jag har pa teneriffa?"
i tre ar har jag bott har till och fran. jag skulle inte vilja vara utan erfarenheten. jag har lart kanna fantastiska manniskor jag inte skulle mott nagon annanstans. manniskor jag kommer sakna (och nagra som jag inte) livet ar enkelt har. livet ar annorlunda. men det ar dags att att ta allt detta i bagaget och fortsatta nagon annanstans.
jag tror pa reinkarnation men igar nar jag stod dar pa vulkanen tankte jag sahar
"detta ar enda gangen jag lever detta liv, med de har erfarenheterna, med just de har manniskorna, familj och vanner som lever samtidigt som jag. vad ar da meningen att halla tillbaka? vad ar meningen med att vara radd? att fortsatta dromma i lonndom? nar allt finns dar ute. allt man kan onska sig, om man vet att be om ratt saker.
om jag skulle ge mig sjalv rad fran framtiden, diverse " jag borde gjort si, eller jag borde inte gjort, tankt eller hakat upp mig pa.. ", sa skulle jag atminstone inte behova skriva en kolumn (om jag blev tillfragad) om vad jag onskat att jag vetat nar jag var 25 och skriva att jag onskat att jag inte varit sa radd.
det ar slut med det nu.
jag ar omgiven av manniskor har som ar totalt oradda, och arligt talat sa har den har transformationen tagit nagra ar. som sagt, jag skulle inte vilja vara utan erfarenheten.
det ar detta som man menar nar man pratar om att leva!
om jag skulle ge mig sjalv rad fran framtiden skulle jag inte heller saga att jag onskade jag varit modigare, att jag kunnat ta vad jag ville ha utan att alltid be om ursakt.
aldrig mer ska jag be om ursakt for vem jag ar.
sa vad skulle jag skriva om mig sjalv i framtiden?
tja... inte vet jag. vad sags om
"nar jag var 25 fattade jag antligen vad allt gar ut pa"
jag skulle saga till mig sjalv
"go girl, du gor precis ratt! (men glom inte solkramen nasta gang du bestiger en vulkan)
I wish you would understand
