lomeyende

de senaste månaderna har innehållit alldeles för mycket depp. inte riktig, medveten depp utan mer en sån där väntar-på-bättre-tider-depp. är det en sån där slags vinter-deppighet kanske. jag ville inte inse innan vintern kom att allt faktiskt blir mörkare. det var ett personligt statement att vädret inte påverkar mig. lätt att säga när man levt med ständig sommar i fyra år. jag inser nu att jag hade fel och att det var naivt att tro att jag skulle stå emot bara för att jag har en tacksam inställning till livet. mörkret suger. jag vågar uttrycka detta endast för att de senaste dagarna gett såna vårkänslor att jag införskaffat både växthus till balkongen, krokusar och fått tummen ur att ringa mina vänner.
viva la primavera.