nightmare before easter
idag har jag plockat fram pappägg och gammalt hemmagjort påskpynt (otroligt att sånt finns sparat).
när jag var liten var jag helt galet rädd för skelett. jag drömde mardrömmar om skelett som dansade i ring, kyrkogårdar upplysta av månen, biologiplancher och leksaksaffären i oktober, dignande av självlysande skelettnyckelringar och pumpor med elaka grin.
såhär i efterhand inser jag ju att alla typer av pynt jag gjorde som barn (påskkärringar, lucior, tomtar, kycklingar, eller överhuvudtaget saker med huvuden eller ansikten ser ut just som det jag fruktade mest- håliga kranier.
visst är det väl ironiskt att jag nu älskar just såna figurer.. eller överhuvudtaget sånt som i allmänhet ses som makabert. mexikansk folkkonst och halloween, fascinationen för gamla dödsgudar som Hades eller Hel, dödsofferdyrkande kulturer som hos maya och aztekerna, andevärlden, mumifiering och sweeney todd.
på bokhyllan i mitt sovrum hänger en egentillverkad kasperdocka av döden och jag sover i en Corpse Bride tshirt med texten "Can the living marry the dead?"
det kan man kalla terapi! (pysslandet alltså)
when I was a child I was incredibly scared of skeletons. all of my crafts looked like skulls and now I love macabre characters. that's what I call therapy! (making the crafts, that is)
