våg
jag känner tryggheten komma närmre. nästan kan ta på den, eller åtminstone se där borta i horisonten. det är det varma ljuset igen och på nåt sätt parallellt. som att det varma där borta smittar av sig på det varma ljuset i maggropen. jag läser om kvantfysik och einstains relativitetsteori och tänker att det förklarar så mycket om omgivningen (eller låter saker vara oförklarade!), perceptionsförmågan jag alltid övertygats att trycka undan. varför får vi inte lära oss detta som relativ sanning från början? den newtonska läran om fast materia, äpplet och trädet är inte en komplett bild av verkligheten. men det är det jag minns från skolan, och det är det min omgivning betraktar som den förnuftiga sanningen. den blir grunden för materiell trygghet.
kanske för att det andra är mer komplicerat att förstå, och vi vill behålla kontrollen. kunna förklara allt för varandra och oss själva.
även om jag varit sökare sen tonåren så har jag nog bara rört vid saker på ytan. mina sår har jag betraktat utifrån men aldrig vågat hela. kanske för att jag på sätt och vis identifierar mig med dem, och är rädd för vem jag kan bli om jag vågar släppa taget. rädd för min egen potential och följderna av att leva med öppna ögon. om jag följer min innersta önskan, passar det ihop med iden om materiellt välstånd och trygghet?
det är något jag funderar på mycket just nu. och känslan av att det är flera i min omgivning som är i färd med att bryta sig ur självdestruktiva mönster gör att jag känner vågen komma mot mig. det är som att jag sveps med i energin och inte vare sig kan eller vill kämpa emot kontrollen längre. jag vill inte klamra mig fast med fortsatt stängda ögon. jag vill tala, gråta ut, skrika, dansa, skratta ut smärtan.
för första gången Vill jag plocka fram allt, hela känsloregistret. det kommer antagligen bli det värsta. och ta ganska lång tid. men det är ett steg jag aldrig förut velat ta. och fortfarande bävar inför.
relativitetsteorin känns betryggande i det avseendet att den fortfarande är till viss grad ett mysterium. om vi inte kan förklara eller med vår hjärna förstå allt, så finns det hopp. det gör det lättare för mig att acceptera alltets förändring. och min medverkan i denna förändring. förstå det eller ej, men det gör mig nästan lite lyckligare som människa.och så kommer boken "the secret" igen. den är ett möte mellan dessa två världar, vilket förstås känns vara succen i detta avseende. materiellt välstånd kombinerat med tillit till "högre makter", vad man nu än väljer att kall dem/den.. inte konstigt att människor börjar lyssna. jag förnekar inte att just "the secret" är en sådan milstolpe för mig, även om det bara är en pusselbit till och jag har många många kvar att lägga.
här
jag antar att stora delar av mig speglas här i bloggen. det är väl det som är meningen. jag har blivit bättre på att vara ärlig mot mig själv. bättre på att vare sig låtsas eller agera efter vad jag tror förväntas av mig. och även om det senaste halvåret varit en spegling av mycket mörkt i mig så är jag självklart mycket mer än så. jag tror på mycket gott här i världen, och känner stort hopp och tillit till att saker sker av en mening, eller ett syfte som kanske inte går att se här och nu. och är det inte så, att det sker per slump, så är det också ok, även när det gör ont.
jag vill inte låtsas att allt är bra, men det betyder inte heller automatiskt att det istället är dåligt. jag finner hellre skönhet i att bara vara, här och nu, än lägga all min energi och oro på hur det kunde blivit, vad som skulle kunna bli om bara..
jag märker hur detta väcker frustration hos en del jag möter. själva inställningen har en provocerande verkan. och den senaste tiden har jag inte heller varit övertygat om att det finns mening med saker som händer. när jag hjälpt till att gräva min egen grop så skulle det vara skönt att hitta nån annan att stå till svars för skiten som händer mig. att slippa ansvaret för en stund. och det gör jag också då och då. hittar andra syndabockar som jag i hemlighet (försöker) låta axla min smärta. men innerst inne vet jag att det inte hjälper mig. gropen blir allt djupare på det sättet.
och det som gör nästan ännu ondare är hur jag ser hur människor jag älskar lever på precis samma sätt.
hur den jag lever allra närmast lever med samma tomhet inom sig. samma längtan efter värme och trygghet men svårighet att definiera. samma svårighet att släppa tankarna, kontrollen. känna tillit. och visst är det en del som gör oss till människor också. sökandet och rädslan.
och hur visar man någon det lilla magiska man hittat utan att för den delen skrämma bort, skuldbelägga och pracka på i denna kultur av andlig svält, skepsis och statuskänsla av att "klara sig själv"? jag antar att vi vet att vi innerst inne har svaret på det.
jag börjar alltid med att lägga in en bild när jag ska skriva en ny post, och vet aldrig vad som ska komma fram medan jag skriver.
jag har alltid varit grubblare, sökare, driven av rädsla och nyfikenhet. men det största jag upptäckt och sällan uttrycker är hur förälskad jag är i allt omkring mig. det enkla, som när jag känner min egen kropp och allt den möter. när sinnena är öppna och upplever allt omkring, vare sig det är i skogen, med människor jag känner eller främlingar jag betraktar i en fullpackad galleria. det är förstås inte ett konstant tillstånd och jag känner ibland samma meningslöshet som de flesta upplever till och från. men att lyckas koppla upp mig till den där förälskelsen, det är det bästa hittills. för det är något som alltid finns där när jag vill. något konstant varmt och tryggt som bara väntar på vår uppmärksamhet.
gathering
jag samlar delarna av mig. försöker att inte tvinga fram det, men söka efter dem och mana dem att komma tillbaka. till här:et. till nuet. i en favoritbok reser författarainnan till havet, vadar ut i vattnet och kallar med hög röst in delarna av sig själv, som är ute på olika äventyr i världen. så känns det lite, så känner jag att jag vill se på saken.
för jag vet att det fortfarande inte är riktigt dags, även om vinden verkar vända. jag är i ett förlåtelsestadium och förlåter mig själv. varje del som kommer tillbaka från äventyret. särskilt de där som länge gömt sig och nu vågar komma fram ur grottans mörker. försöker försonas, med mildhet och acceptans. jag tror vi är som allra hårdast mot oss själva. som om vi var vår egen fiende.
när vi är kapabla att vara vår egen allra bästa vän.
och jag inser ju vilket slöseri det är. så dags att förlåta min bästa vän och börja lyssna.
