lomeyende

jag har haft minisemester den senaste veckan med avslut idag. det har varit turbulent och svajigt och jag tänker att det är intressant (och jobbigt) att man kan hinna med att känna så många olika saker på så kort tid.
jag har inte lämnat staden men väl min egen kropp känns det som.
varje dag har varit välplanerad och jag har knappt varit ensam i mer än en timme åt gången. mycket underligt för någon som brukar trivas i sitt eget utrymme. även irriterande eftersom jag nu fått en hemsk sällskapsabstinens. och bekräftelsebehov. jag känner inte igen mig själv och det är obehagligt.

dock finns där några igenkänningstecken som jag kan luta mig mot. morotskaka till frukost tre dagar i rad t.ex. jag var och såg Hair (äntligen, som jag väntat hela vintern!) på stadsteatern och blev lite kär i alla i ensamblen tror jag, dansade till ryska "La Minor" på Södra Bar, sydde hela natten när jag inte kunde sova och väntade såklart till sista minuten med något viktigt, nämligen söka studier till hösten.

helt körd är jag alltså inte, på ytan kanske man knappt märker någon skillnad. men inuti, ujujuj, är det storm.

translate