våg

 
 
jag känner tryggheten komma närmre. nästan kan ta på den, eller åtminstone se där borta i horisonten. det är det varma ljuset igen och på nåt sätt parallellt. som att det varma där borta smittar av sig på det varma ljuset i maggropen. jag läser om kvantfysik och einstains relativitetsteori och tänker att det förklarar så mycket om omgivningen (eller låter saker vara oförklarade!), perceptionsförmågan jag alltid övertygats att trycka undan. varför får vi inte lära oss detta som relativ sanning från början? den newtonska läran om fast materia, äpplet och trädet är inte en komplett bild av verkligheten. men det är det jag minns från skolan, och det är det min omgivning betraktar som den förnuftiga sanningen. den blir grunden för materiell trygghet.
 
kanske för att det andra är mer komplicerat att förstå, och vi vill behålla kontrollen. kunna förklara allt för varandra och oss själva. 
även om jag varit sökare sen tonåren så har jag nog bara rört vid saker på ytan. mina sår har jag betraktat utifrån men aldrig vågat hela. kanske för att jag på sätt och vis identifierar mig med dem, och är rädd för vem jag kan bli om jag vågar släppa taget. rädd för min egen potential och följderna av att leva med öppna ögon. om jag följer min innersta önskan, passar det ihop med iden om materiellt välstånd och trygghet?
 
det är något jag funderar på mycket just nu. och känslan av att det är flera i min omgivning som är i färd med att bryta sig ur självdestruktiva mönster gör att jag känner vågen komma mot mig. det är som att jag sveps med i energin och inte vare sig kan eller vill kämpa emot kontrollen längre. jag vill inte klamra mig fast med fortsatt stängda ögon. jag vill tala, gråta ut, skrika, dansa, skratta ut smärtan. 
 
för första gången Vill jag plocka fram allt, hela känsloregistret. det kommer antagligen bli det värsta. och ta ganska lång tid. men det är ett steg jag aldrig förut velat ta. och fortfarande bävar inför.
 
relativitetsteorin känns betryggande i det avseendet att den fortfarande är till viss grad ett mysterium. om vi inte kan förklara eller med vår hjärna förstå allt, så finns det hopp. det gör det lättare för mig att acceptera alltets förändring. och min medverkan i denna förändring. förstå det eller ej, men det gör mig nästan lite lyckligare som människa.och så kommer boken "the secret" igen. den är ett möte mellan dessa två världar, vilket förstås känns vara succen i detta avseende. materiellt välstånd kombinerat med tillit till "högre makter", vad man nu än väljer att kall dem/den..  inte konstigt att människor börjar lyssna. jag förnekar inte att just "the secret" är en sådan milstolpe för mig, även om det bara är en pusselbit till och jag har många många kvar att lägga.
 
 

här

 
 
jag antar att stora delar av mig speglas här i bloggen. det är väl det som är meningen. jag har blivit bättre på att vara ärlig mot mig själv. bättre på att vare sig låtsas eller agera efter vad jag tror förväntas av mig. och även om det senaste halvåret varit en spegling av mycket mörkt i mig så är jag självklart mycket mer än så. jag tror på mycket gott här i världen, och känner stort hopp och tillit till att saker sker av en mening, eller ett syfte som kanske inte går att se här och nu. och är det inte så, att det sker per slump, så är det också ok, även när det gör ont. 
jag vill inte låtsas att allt är bra, men det betyder inte heller automatiskt att det istället är dåligt. jag finner hellre skönhet i att bara vara, här och nu, än lägga all min energi och oro på hur det kunde blivit, vad som skulle kunna bli om bara..
 
jag märker hur detta väcker frustration hos en del jag möter. själva inställningen har en provocerande verkan. och den senaste tiden har jag inte heller varit övertygat om att det finns mening med saker som händer. när jag hjälpt till att gräva min egen grop så skulle det vara skönt att hitta nån annan att stå till svars för skiten som händer mig. att slippa ansvaret för en stund. och det gör jag också då och då. hittar andra syndabockar som jag i hemlighet (försöker) låta axla min smärta. men innerst inne vet jag att det inte hjälper mig. gropen blir allt djupare på det sättet.
 
 
och det som gör nästan ännu ondare är hur jag ser hur människor jag älskar lever på precis samma sätt.
hur den jag lever allra närmast lever med samma tomhet inom sig. samma längtan efter värme och trygghet men svårighet att definiera. samma svårighet att släppa tankarna, kontrollen. känna tillit. och visst är det en del som gör oss till människor också. sökandet och rädslan. 
och hur visar man någon det lilla magiska man hittat utan att för den delen skrämma bort, skuldbelägga och pracka på i denna kultur av andlig svält, skepsis och statuskänsla av att "klara sig själv"? jag antar att vi vet att vi innerst inne har svaret på det. 
 
 
jag börjar alltid med att lägga in en bild när jag ska skriva en ny post, och vet aldrig vad som ska komma fram medan jag skriver. 
jag har alltid varit grubblare, sökare, driven av rädsla och nyfikenhet. men det största jag upptäckt och sällan uttrycker är hur förälskad jag är i allt omkring mig. det enkla, som när jag känner min egen kropp och allt den möter. när sinnena är öppna och upplever allt omkring, vare sig det är i skogen, med människor jag känner eller främlingar jag betraktar i en fullpackad galleria. det är förstås inte ett konstant tillstånd och jag känner ibland samma meningslöshet som de flesta upplever till och från. men att lyckas koppla upp mig till den där förälskelsen, det är det bästa hittills. för det är något som alltid finns där när jag vill. något konstant varmt och tryggt som bara väntar på vår uppmärksamhet. 
 
 
 
 

gathering

 
 
jag samlar delarna av mig. försöker att inte tvinga fram det, men söka efter dem och mana dem att komma tillbaka. till här:et. till nuet. i en favoritbok reser författarainnan till havet, vadar ut i vattnet och kallar med hög röst in delarna av sig själv, som är ute på olika äventyr i världen. så känns det lite, så känner jag att jag vill se på saken.
för jag vet att det fortfarande inte är riktigt dags, även om vinden verkar vända. jag är i ett förlåtelsestadium och förlåter mig själv. varje del som kommer tillbaka från äventyret. särskilt de där som länge gömt sig och nu vågar komma fram ur grottans mörker. försöker försonas, med mildhet och acceptans. jag tror vi är som allra hårdast mot oss själva. som om vi var vår egen fiende. 
när vi är kapabla att vara vår egen allra bästa vän.
 
och jag inser ju vilket slöseri det är. så dags att förlåta min bästa vän och börja lyssna.
 
 

det gör det värt

 
det grå har gått tillbaka för tillfället. kanske t.o.m förbi mullvadsgrått. nästan som att en varm röd nyans strålar ut, inifrån mig. jag började bli övertygad om att jag var sjuk på riktigt. håglös. utan aptit. likgiltig. och så blev jag besviken för att jag känt så på hösten, som brukar vara den bästa tiden på året. men prover hit och dit har alla kommit tillbaka utan anmärkningar. jag är frisk. jag bestämde mig för att börja med Något, så när J plockade ut en av böckerna i bokhyllan ramlade en handritad lapp med Yoga-solhälsningen och månhälsningen ut på golvet. jag minns att jag ritade av dem från en bok för många år sen. det kändes lagom att börja med. så istället för att ligga kvar i sängen och grubbla över allt jag borde i flera timmar varje morgon, så går jag upp, gör en kopp kaffe och gör solhälsningen. väldigt långsamt men helt kravlöst.Efter en vecka med solhälsning-rutin gick jag till tandläkaren för första gången på flera år. en till sak på beta-av-listan. och samma dag hände något.
 
jag vaknade till!!!
 
chocken över den beräknade tandläkarkostnaden gjorde mig först bedrövad och rädd, sen skitförbannad. för att jag insåg att jag kände mig som ett offer, återigen. och huruvida jag hade kunnat åtgärda det tidigare eller ej, så har jag orsakar tvångströjan helt själv. genom att tillåta den!
 
men så kanske vissa saker har sin tid också. och jag väljer att tro att jag inte var mogen förrän nu att ta tag i det som jag nu bubblar av kreativitet inför! som att istället för att se på från vid sidan av väljer jag att gå in i kroppen igen och agera. det var nog vilan som behövdes, för nu känner jag värme och lite lust inför saker runt mig. entusiasmen över att få följa en ny människas liv (min väns lilla pojke på en månad<3), frukostgröt med lapp från min nya sambo och hennes 3-åriga dotter, varandet och tryggheten med Honom, ljuset och lövstösslet över gräsmattan, vindpinet och hur jag tvingas ut att hugga splintved för att tända kaminen. den mentala hälsan måsta jag ta hand om själv. varje dag.
 
och den direkta förändringen är nog att jag denna gång vill våga chansa. nej, inte chansa.. våga lita på att det som jag känner är rätt i hjärtat, är det jag ska göra! våga lita på processen, att jag klarar det utan att kämpa tills jag blöder. för det ska inte vara nödvändigt. 
 
 

pin it

 
 
i väntan så samlar jag. energi, tid, inspiration. för nån vecka sen skaffade jag pinterest och har samlat på mig en del. jag har tänkt skapa en egen anslagstavla snart, där jag lägger upp egna foton och bilder. men så länge kan man se på det som jag hittat hos andra, här. så mycket fint där ute!
 
 

väntan

 
 
 
jag väntar på energin. inspirationen. ja, längtar efter den.
 
men jag börjar sakta acceptera att det kommer ta ett tag. det går bra när någon annan börjar och jag tillåts att kravlöst haka på, men jag orkar inte med egna projekt. min fix-it-persona  har gått i dvala.
det räcker med flytten och att han lägger energi på min trädgård. putsar på rosorna och höstförbereder. han är ändå bättre än mig på sånt. känner entusiasm som jag inte gör. det smittar av sig ett tag, men sen vill jag gärna gå och lägga mig en stund. 
 
det jag är allra mest sugen på är att göra mig av med saker. det börjar liksom bli tungt inombords. men jag tror att jag är ärlig mot mig själv nu, bygger inte upp falsk trygghet. så det är prylar som får gå. rensa inuti eller utanpå, inget av det skadar ju! ska ta en dag till att fotografera och sälja av saker, ge bort och sortera. jag brukar alltid känna mig lite lättare sen.
 
men jag är lite moloken. hösten var alltid min favorit. är det kanske fortfarande. men det känns annorlunda den här gången.
 
 

office space

 
 
nya bra saker som ger lite pirr i magen är snart i antågande. om en dryg vecka deltidsflyttar jag in hos en vän och hennes dotter. vi är båda kreativa och lite inneslutna personer så det kommer nog bli en lyckad kombo. det känns alltid tråkigt att lämna stugan när hösten kommer, men det är så bestämmelserna ser ut här i området. inget vatten vintertid gör det dessutom svårt att stanna här mer än ett par dagar i taget. var det fritt att välja skulle jag kunna leva på regnvatten åtminstone tills det fryser.
 
något jag ser fram emot och redan planerar är hur min verkstad i nya boet ska se ut, och jag samlar bild-inspiration från håll och kanter. här i stugan har jag ingen given plats förutom köksbordet, där allt får samsas. verktyg, vajrar, sytrådsullar, gamla frukosttalrikar, kaffekoppar, böcker, krukväxter, att-göra-listor, cerat, trassel, ljuslyktor, färdiga smycken i lådor och pärlor i en enda röra.
 
 
såhät tidy skulle jag gärna jobba, ha en plats där man kan lämna allt där det ligger!
 
(bild från another feathers studio)
 
 

moln

 
 
 
 
jag har inte varit på topp senaste tiden. drastiska ändringar och beslut att ta har gjort att jag känt mig apatisk och helt struntat i måsten. låtit disk stå i veckor, nyinköpta plantor stå och stampa i sina krukor, ogräset breda ut sig och meddelanden förbli obesvarade. det har varit behövligt. jag har blundat för det, men jag lider som många andra av duktig-syndromet. då allt ska fixas, tas ansvar för och sedan invänta beröm som inte kommer. för att jag inte uppskattar mig själv. tror ni på det? att man skapar sin egen verklighet? jag har inte sett att uppskatta mitt eget slit på länge. vilket lett till att inte heller andra gjort det, eller så har jag inte sett de gjort det. 
 
inget slit är värt sålänge man inte själv kan uppskatta och njuta av det. som så många andra gånger ser jag det nu. jag kan skriva långa listor på allt jag Ska göra, istället för det jag Vill göra. och vad är det för mening med det egentligen. sålänge man inte när själen så kan man inte förvänta sig att den ska orka pumpa ut inspiration, bubbel och skratt. i flera dagar har jag legat på soffan, bara i standby-läge. att sova i hans varma famn har långsamt laddat min kalla kropp. att sitta i tystnad på ett kafé i timmar och bara studera människor tills téet kallnar och handen då och då skriver några ord på en bit papper har varit märkligt lugnande. jag klarar annars inte av att vara i stan. jag både avundas och äcklas av de shoppande kvinnorna som svänger med hår och kassar uppför götgatsbacken. avundas för att det verkar så lätt för dem att skratta. finna tillfredställelse i det där livet (fast det kanske inte alls är så bara för att de är glada just när jag ser dem). och äcklad för att jag inser att jag avundas. försöker se likadan ut, när jag egentligen mest av allt just då längtar efter att sätta mig brevid gatumusikanten på trottoaren och sjunga med. där har vi en fri människa, tänker jag. (vilket förstås inte alls behöver vara sant, men det känns så, och istället kryper jag tillbaka till mitt bo, gömmer mig under en sten)
 
men jag tänker på hur lätt det var att leva det fria livet i ett annat land. fyra år på en ö i atlanten var ett helt annat liv. ett äventyr då jag lärde mig att bryta mot reglerna för hur jag trodde livet skulle vara. mycket av det jag lärt mig och sett av livet var en droppe i havet av erfarenhet. jag upplever allt oftare att jag längtar tillbaka till det livet. och även ställer jag mig frågandes till varför jag inte lever det livet här och nu. det gör jag förstås till viss del. jag lär mig varje dag att bli lite sannare mot mig själv. lite snällare. även om vissa dagar bara känns som steg tillbaka. jag är tacksam för vackra vänner och för honom. jag är tacksam för mig själv. att jag kan se vad jag gör för fel. vad jag gör rätt. eller vad som känns rätt och inte. det är de människor som finns runt mig som påminner om allt detta. när vi står bakom, bara som stöd och inte ledsagare. utan krav.
 
 (men jag tänker inte gräva upp potatisen, reparera staketet eller laga riktig middag idag heller)
 
 

nytt bo

 
 
vissa saker går från a till b mycket snabbare än andra. som t.ex det här lilla pysslet! har gottat runt på pinterest bland fairy-gardens några timmar och kände ett plötsligt sug efter egen inhysning till traktens småfolk:)
 
då jag är i lite eufori av flera anledningar så följde jag bara ingivelsen på en gång! och såhär blev det, ett hopplock av sånt som fanns hemma och i trädgården utanför. en torkad prydnadspumpa till hus (med lite mossa i för bekvämlighetens skull), sand och sten som bas och lite taklök, kärleksört och vintergröna varsamt uppriven från rabatten. 
 
 
 
 
boet har jag placerat på ett ställe jag tror älvorna gillar
 
 
 
inne i rabarbern förstås! en egen regnskog som trädgård;)
 
 
 
ska bli spännande och se om någon flyttar in. jag skulle nog vilja bo där om jag var älva iaf:)

 

plommonläder -favorit i repris

 
andra året jag gör plommonläder nu! mamma och pappa har ett sttort träd med viktoriaplommon som ett år klövs mitt itu pga den tunga fruktproduktionen. hela min uppväxt har vi käkat tills vi storknat just den här perioden men det blir svårt efter ett tag att veta vad man ska göra med plommonen, för de är liksom inte lika goda att frysa in, baka på etc, som annan frukt. 
men så hittade jag fruktläder. jag gjorde på samma sätt denna gång som förra året, men med kanske 3 gånger så mycket plommon. 3-4kg plommon blir så lite efter torkning att det får plats i en vanlig syltburk modell medelstor.
 
såhär gjorde jag
 
 

teaser

 
 
om två veckor är jag med på skillebyholms höstmarknad i järna och fabriken ångar i stugan. ingen poäng att städa undan mellan arbetspassen så jag äter mest sittandes i soffan eller på trappen när vädret tillåter. eller mitt i verkstagsröran!
den som har tid och lust kan läsa mer om marknaden här. detta blir mitt tredje år på marknaden, men första som utställare. så kom kom, det är finfint hela spektaklet, jag lovar:)
 
 
 

ro

 
 
 
 
 
jag myser. för att hösten knackar på. sommaren var aldrig min bästa årstid, de senaste åren allt mindre, då jag alltid jobbar som mest på sommaren och inte har energi åt mycket annat. jag förbereder mig för den nya fasen, köper en bättre klyvyxa till vedhögen i boden, går ner i tid och har anmält mig till två hantverksmarknader. jag går in i den kreativa impulsen och det pirrar behagligt av förväntan. att jag ska ge tid åt mitt skapande igen. jag skapar igen!
 
men jag ska minnas sommaren för de ljumma och varma minnena att bära på i vinter. saltvattenvind i håret och vi doppar fötterna i solvarmt hav där lena alger dansar mot våra ben. att det var sommaren vi vågade börja se varandra, och på varandra. sommaren då jag vågade börja tycka om någon igen. på riktigt.
 
 
 

juli

 
 
 
en känslosam månad har det varit. från eufori till mörker och smärta, mycket mullvadsgrått och guldigt solsken som lyser in i sprickorna.
jag följer min vän maeles växande mage. jag har fått frågan och det hedersamma förtroendet att vara med under hennes förlossning, som är beräknad om bara veckor nu. hon gör mig påmind om hur fint det är att våga lite på människor. både att förstå sin egen betydelse i andras liv, och känna hur levande det gör mig att ha nära relationer, vid sidan av min trivsamma ensamhet. men jag är inte alls mycket ensam längre och det känns också lite konstigt. han är med mig även när jag är ensam.
 
kanske är det den där inte ensamheten som plågar mig, den som alltid kommer finnas där. den som ingen annan människa kan fylla upp. jag mår bra och inte på samma gång, för att tillåta euforo är ett svårt och farligt steg. kanske är det en försvarsmekanism, jui högre höjd desto svårare fall. om man faller. det är ju faktiskt inte säkert.
 
jag vet att det är jag och ingen annan som kan ge mig det jag vill, och när jag påminner mig om det fylls jag av det där guldiga ljuset. och ser mer av hans.
 
 
 
 

piff

 
 
jag hade tråkigt en eftermiddag (när sommaren ännu inte kommit) och blev sugen på att göra nåt med de vita conversen jag haft 4 år i en låda. köpte dem på nån secondhand men trivdes inte i färgen kanske. de blev iaf inte mkt använda. men nu har jag målat dem med textilfärg i retrofärger! väldigt big lebowski på nåt sätt. det förra paret färgfixerade jag i torkskåp men den här gången fick skorna bara ligga på ett element. vet inte hur väl färgen sitter men det lär visa sig. enligt instruktionen på textilfärgen ska man stryka med strykjärn på tygets baksida efter målning. ja, det blev hursomhelst dagens piff.
 
 

gudagnistan

 
jag tror det är tre år jag haft juicepressen utan att ens prova den! men jag har ramlat över den galna sexiga dieten igen, på biblioteket denna gång. bläddrade i den i vintras när min vän tekla läste den och testade på lite recept. så nu har jag invigt juicepressen!
 
jag är alltså inget människa som går igång på ordet diet. det låter för mig =gå ned i vikt, och det behöver jag inte alls. kris carrs bok är snarare en holistisk livsstilsbok med en löjligt fångstgröda till titel. jag tror det var när hon nämnde min shamandans-husguru gabrielle roth som jag verkligen började läsa. 
boken handlar om hur kris carr, 31 år fick en ovanlig cancer (mer eller mindre sin dödsdom) och förändrade sin livsstil genom kost och mental uppbyggnad. här kan man se en video om hennes historia. jag ska inte tjata på om vad boken handlar om, utan det kan man ta reda på, t.ex genom att läsa den!
 
hursomhelst blev jag väldigt sugen på ren, frisk mat och självkärlek., så jag har börjat göra färskpressad juice hemma, vilket fyller cellerna med direktverkande näring. i synnerhet om grönsakerna och frukten man använder är ekologiska (och jag jobbar ju med ekologisk odling!!!:)
 
den första juicen jag gjorde var på gurka, tomat, mynta, lime och apelsin. sen har jag provat gurka, groddar, lime, jordgubbar och apelsin. hur låter det? lite dyrt kanske en del tänker. men ändå värt det, jag lovar. jag byter gärna semestershopping mot hälsokosten och grönsaksdisken. och så tänker jag börja grodda mycket mer! det gjorde jag en del i vintas på skolan. men inte att förglömma är allt ätbart ogräs som går att juicepressa. för någon vecka sen var det en juicebar i stockholm som beställde några kilo svinmålla från mitt jobb. svinmålla. vi odlar inte det. vi tar bort det. det är ogräs. och fullt av näring och klorofyll. perfekt för juice och ångkokning. mer om ogräsmat här och såklart på skogsskafferiet! så blir det både nyttigt och billigt!
 
 
 

RSS 2.0