lomeyende

'

(Jag längtar efter knäckebröd till frukost och doften av skog och förmultnade löv. Har ni någon därhemma (skogsdoft alltså) eller är det snö nu? Det är inte för inte som man säger att indien är färgernas och dofternas land men trots kryddor och underbar hibiskus i luften har jag sedan igår även fått erfara hur en indisk industristad luktar. )

'

Vårt besök i Jolarpet var så himla fint. Vi blev omhändertagna av Agrocel, de lokala uppköparna av fairtrade-bomull och de tog oss ut till några bönder som de köper av. Det var lite tafatt i början men alla var så vänliga och gästfriheten stor. De berättade sina historier och vi ställde frågor. Vi blev visade runt i deras hem och på gårdarna där de förutom bomull bl.a. odlar kokospalmer, ris, bananer, gurkmeja och tomater. Jag slogs av hur lika vi är trots våra olikheter.

'

Vi är bara människor som försöker leva ett gott liv, och ge våra barn det bästa vi förmår.

'

Nu är vi i Tiripur, långt från de prunkande fälten, de fruktsamma palmerna och de bönder som numera kan  andas frisk luft ute på sina gårdar istället för dödliga kemikalier.

'

Men så kommer man hit, och jag måste hålla sjalen för ansiktet när jag är utomhus, delvis pga de tjocka avgaserna men även dammet som yr in i ögon, näsa och mun. Jag kan inte undgå att fråga mig själv, vem pratar om de risker man utsätter sig för bara av att bo i stan?

Avgasförgiftning torde vara ett minne blott hemma i svedala, men här, det tror jag icke.

'

 

Alla bönder som är med på bild i detta inlägg odlar fairtradebomull, bomull som sedan tvingas säljas som komersiell bomull, dvs som vilken h&m eller åhlens bomullströja som helst. Efterfrågan på FT bomull har sänkts enormt, bl.a. iom den ekonomiska krisen men just dessa odlare har tur. de tas om hand av en erfaren mellanhand som ser till att de ändå får betalt enligt FT-regler, en lön som de kan leva på och ge barnen skolgång. Det är det långtifrån alla som får. Många betalar sin licens, investerar, och förlorar ändå enormt när de tvingas sälja sin bomull till vrakpris.

'

Nu kära vänner, är jag i Mahabali puram söder om Chennai. Efter en mardrömsresa kom jag halvdöd fram flygplatsen, fick tag i en taxi och somnade nästan direkt. Några timmar senare möttes vi upp med Röda korset- gruppen och träffade södra Indiens fairtrade-samordnare under en nattsvart himmel. Någonstans där, bland vajande palmer, brisen som skiftade av hibskusdoft och sopor samt med en mage som redan fått känna lite på asien (på planet) hann jag ungefär tänka; jag vill hem.

'

Sen gick det bättre. Vi är fem elever kvar som slutför hela kursen med resan inkluderad och gårdagen bestod av både ätande, badande och förstås planerande för resten av resan. Mahabali Puram är en turistanpassad liten stad med långa sandstränder och shopping förstås, även om livet för många av invånarna verkar passera relativt opåverkat av oss besökare men redan i eftermiddag kommer vi åka vidare söderut och besöka bomullsodlare för Fairtrade i Jolarpet.

'

Kanske räknade jag med att bli överväldigad av alltihopa. Antagligen pga vad alla Indien-erfarna redan berättat för mig. Än så länge känns allt lugnt och omställningen känns inte så påtaglig, Mahabali Puram beskrivs liksom Goa som Indien light. Men man ska inte ropa hej för ingenting, snart blir nog både kropp och själ utsatta för prövningar, dvs när vi kommer ut på landsbygden.

'

Det var allt för nu. Over and (way) out (east).

'

 

läs även fairtrade-bloggen här

'

 

 

 

 

'

Den här veckan är jag helt ledig, förutom att jag bockar av saker på reselistan förstås. Idag tog jag en lång mastodontfrukost med smoothie, nyponsoppa och te, västerbottensmörgås och grapefrukt. Jag kommer mig inte riktigt för att egentligen sätta igång. Jag känner inte att jag har bråttom med högarna som ligger utspridda lite varstans.

Var denna nyfunna ro kommer ifrån känns ibland som ett mysterium. Ibland kommer man till en punkt i livet då man kan se tillbaka eller se framåt, inte bådeoch. det verkar som att det sistnämnda infunnit sig.

'

Bitarna faller på plats kanske, kan det vara så enkelt?

'

'

'

Fantastiska väggar av bildäck och gamla flaskor i ett Earthship -bygge ->se dokumentär

Framtida fönster i lerhus, sk cob house

Jonna flyttade till norrlands landsbyggd och lever lite som förr i tiden

Sara May bygger om gammal lada till innovativt ekohus

Foto från boken Slow gardening

Skiss över ett permakultur -område

Massugn från Kloka Hem nr 1, 2012

Jenny byggde eget ekohus med en gammal timmerstomme som grund. Bilder från Kloka hem nr 1, 2012

Mitt eget projekt, kolonilotten!

'

Jag drömmer om isolering och varmkompostering. Lägger kurslitteraturen åt sidan för att läsa traven lånade böcker om torprenovering, energihus och permakultur. Surfar på ekobloggar och läser om transparenta takpannor i glas, solpaneler och massugnar. Allt när jag egentligen borde planera och packa för min 3veckors studieresa.

'

Det närmsta jag vågar beskriva det som är att jag lider av ett på-landet-komplex. Svårt pa-landet-komplex. Tur att det snart är vår.

'

'

'

Jag vill tacka för det senaste året. Det har varit för jävla jobbigt till stora delar men också inspirerande, rikt och fullt av fina människor som kommit att betyda alltmer för mig.

 

Vintern började vackert gnistrande och vit. När ljuset kom tillbaka under våren slöt sig omvärlden runt mig som en ogenomtränglig mörk bubbla. Istället för att fly när livet blev jobbigt lärde jag mig att stanna upp, ta de goda råd som gavs och rida ut stormen, med en inre önskan om att komma ut helskinnad på andra sidan.

 

Jag har fått så fina vänner det här året. Vänner som är nya, men även de som funnits där länge men på en arms räckhåll. Jag har vågat och det har de med. Det är jag glad för. Jag har alltid varit rädd för att inte räcka till för andra, nu vågar jag mer lita på att det räcker gott och väl att vara jag.

Jag har åter fått lära mig att bara vara, att det är okej att inte leva för att prestera.

 

jag spenderade nästan all hemmatid ute på balkongen, som blev en oas och tillflyktsort. Och så har jag nog varit utomhus mer under året som gått än något annat år i hela mitt vuxna liv. Det var naturen som läkte de djupaste såren av otillräcklighet och stress som jag sakta låtit växa fram genom att ta på mig mer än jag orkade, försumma den egna viljan och låta andra köra över mig.

 

Det är inte så lätt att leva och vara lycklig. Ibland går det inte fast man verkar ha allt man önskar sig. När varje andetag gör ont och allt annat är en likgiltigt så finner man sig i det och säger med hög röst ”Vad är det jag vill?” Svaren på det kan vara många och ibland inget alls, när man inte vet.

”Jag vill bara vara glad igen” var mitt svar. Det var utgångspunkten för den process som fick mig att ta tillbaka kontrollen över mitt liv.

 

Lite i taget har jag rest mig, låtit det ta den tid det tagit. Tagit råd och prioriterat allt som gjort mig glad och trygg. Tillslut så började jag se vad jag ville, mer än att bara vara glad igen. Idéerna och visionerna började komma tilbaka. Den riktiga glädjen.

 

Under hösten fick jag en egen kolonilott som i vår och sommar kommer bli mitt andra hem. Jag har anmält mig till en kurs som jag velat göra i många år och mycket snart åker jag på studieresa till Indien.

 

Tack till alla som berikade 2011. Nu går vi lös på 2012.

'

Nu ska jag tipsa om en bra grej som jag har hemma i badrumsskåpet, nämligen krav-märkt kokosnötsolja!

'

Jag använder den på hela kroppen istället för lotion. Huden blir jättemjuk och oljan som är fast i burken smälter av sig själv när den kommer på huden och värms upp. Ibland tar jag lite i hårtopparna också, som extra boost för vinterrufset.

'

Det som är så fint med det är att det är en produkt som bara innehåller en ingrediens, kokos och man slipper djungeln av innehållsförteckningar. Den funkar bra på mig som ibland får allergi av parfymerade krämer och den är dryg! En burk hos hälsokost kostar lite under hundralappen.

'