att knyta ihop påsen

1.
 

För ett tag sen när jag var på jobbet hörde jag en diskussion bland några av restauranggästerna. De pratade om stora frågor, som slaveri, rättvisefrågor och hur handeln ser ut i allmänhet i världen idag. Jag hör bara i förbifarten hur en av kvinnorna säger till resten av sällskapet –”jag vet att det låter som världens klyscha men fairtrade är faktiskt något som konkret fungerar, i verkligheten” varpå de andra lite modest hummar till svar.

 

Jag blev så himla pepp av att höra dessa ord, antagligen för att det är så sällan som det händer. Och samtidigt insåg jag att det är alltför sällan som jag själv pratar om det. jag är fairtrade-ambassadör. Det innebär att jag har grundläggande kunskap om vad fairtrade är och hur de verkar för en hållbar handel baserat på mänskilga rättigheter och aktiv utveckling av lokalsamhällen.

 

För att göra en krass liknelse till den konventionella handeln använder jag gräshoppssvärmen som ett exempel. En svärm  som betar av ett nytt ställe tills det är tömt på både resurser och kraft. Handeln är helt styrd av ekonomiska värden och allför ofta tar man inte hänsyn till vare sig platsen eller de som bor där (människor och djuliv) när man förlägger produktion på nya platser. Det finns så många skrämmande exempel på detta;

 

Och den där kvinnan på restaurangen har rätt. Det må kanske(!) vara en klyscha, men det är verklighet att fairtrade är en av många lösningar på det problem vi har när det gäller handel.

 

Jag har tänkt ett väldigt tag nu på att skriva och berätta lite om den utbildning som jag gick förra året.

 

Under förra vintern  åkte vi fem studenter och en lärare till indien för att göra fältstudier hos bönder, fabriker och återförsäljare av fairtradeprodukter. Jag ska vara ärlig och säga som det är, det var (för mig) en otroligt slitig och tärande resa. Det var först efter åtta -nio månader efter hemkomsten som jag kände att jag kunde gå igenom bilder och smälta allt det jag såg, kände och upplevde. Men med facit i hand så ångrar jag mig förstås inte en sekund. Alla ljud och att aldrig få vara ifred var ganska outhärdigt för mig.

 

I kursen som ges av Röda Korsets Folkhögskola (sveriges enda) har vi bl.a. fått lära oss vad rättvis handel innebär, hur världshandeln idag fungerar och hur dessa skiljer sig åt. Anledningen till att jag sökte mig till den här kursen var helt enkelt att jag sökte efter sammanhang. Vad är livet värt om man inte strävar efter konstant förbättring? Jag ville känna att jag gjorde något av värde, för mig och för andra. Oavsett av hur självuppfyllande mina syften var från början, så vet jag att min kunskap och mitt engagemang ändå faktiskt gör skillnad. Kryddodlarna i bergen i Kerala bryr sig inte om av vilken anledning jag köper deras fairtradeodlade vanilj. Bara att jag gör det. det betyder att de kan leva på sin småskaliga gård, odla 30 olika saker istället för 1 och aldrig behöva skapa monokulturer som är konstant beroende av konstgödsel, osäkra vattentillgångar och jordras när det blir monsun. När man odlar småskaligt och grödor, träd och buskar får växa nära varandra håller de jorden på plats och bönderna får behålla sitt levebröd. Tänk att det faktiskt kan vara så enkelt. Odlar man en enda sak och skörden slår fel så kan man förlora allt.

 

Storskaliga jordbruk må vara under all kritik och det finns många som hävdar att vi inte kan överleva utan dem. Att maten inte skulle räcka till. Jag har inga siffror att presentera men det är ju ändå, när man börjar undersöka, helt uppenbart att det storskaliga, konventionella jordbruket ändå i slutändan bara leder till förödelse. Helt enkelt för att vi i väst vill lägga mindre och mindre pengar på mat. Att vi anser det vara en rättighet att ha råd även med allt annat som finns att tillgå. Men som någon uttryckte det, vi lånar bara resurser från framtiden. Och ju mer vi lånar desto mindre kommer finnas kvar åt de som lever i framtiden.  För egentligen så handlar det ju inte alls om något lån. Det handlar om rofferi, utarmning och tillfälliga ekonomiska erövringar.

 

Det är intressant att ta upp såna här frågor, därför att det finns alltid någon eller flera som opponerar sig mot att detta skulle vara en sanning. Jag förstår varför. Man vill skydda sina egna intressen, tillgångar, sin egen familj. Fast vad är det värt om man skiter i resten. Vi har ett system som faller i bitar runt oss. Det är som med isbjörnarna och isen. På vissa ställen kankse det fortfarande finns mkt is kvar och där känner man sig säker, men så småningom kommer smältan även dit.

 

Jag vill poängtera att kursen varit en ögonöppnare för mig. Och jag känner idag att jag har stort värde av allt jag lärt mig, även i min nya utbildning. Jag har besökt jordbrukare som odlar på det sättet jag nu får lära mig att själv odla, fast i annat klimat. Kanske kan man säga att det är att knyta ihop påsen. Det har definitivt ingett respekt för yrket att besöka odlare på andra sidan jorden och faktiskt kan man säga att det gjort sådant intryck på mig att jag nu själv vill leva just den sortens liv. Jag ska bli odlare, trädgårsdmästare. Som min vän Anna kommenterade det översta fotot i denna post- "Bonde möter bonde:-)". Inte visste hon hur nära sanningen hon var. Och inte jag heller.

 

(och även om jag själv ska odla för livet så kommer jag fortsätta handla fairtrade såklart. Vare sig kanel, svartpeppar, ingefära, bomull, gummi, sockerrör, bananer, kakao etc. etc. passar sig för det klimat jag tänker bo i.)

 

Jag och några av mina kursare skrev en rapport, ”Rättvis handel –en framtid i sikte, om våra besök i Indien, den går att läsa här

 

Jag har även bloggat om resan förut 1, 2.

 

Rökt naturgummi hänger på tork i närheten av Kannur, Kerala
 
Min klasskmarat Johanna blir välkomnad i en by i Jolarpet

 
Lizette blir visad hur man skalar och äter bananblommor

Andreas gillar nyplockad vanilj, I Kannur, Kerala
Anna och jag är nöjda med utsikten, Kannur, Kerala
Gummiträdsodling i Kannur, Kerala
 
Ien by utanför Jolarpetai
 
 

Basics



 
tack för responsen på föregående inlägg! den tar jag emot och ska bearbeta lite:)
 
 
I helgen var det riktigt milt ute =bra för inomhusklimatet. Däremot blev jag överraskad över att vattnet var avstängt  där jag i vanliga fall kan hämta, så det blev till att smälta snö. Jag har en kokplatta på själva kaminen så man slår två flugor i en smäll när man eldar vilket är suveränt. 
 
Inte förrän nu har jag skaffat termometrar så jag kan se hur varmt/kallt det är ute och inne. Det kan vara intressant att hålla koll på, särskilt då min frys lägger av när det blir för kallt inomhus. 
Konstaterat; runt 15 grader är det på morgonen om man eldat kvällen innan och det är -3 ute, det är knappt så man uppfattar det som kallt faktiskt. sen efter en rejäl brassning så steg det till +27. Då var det så varmt att det var knappt det var skönt ens. Men det är klart, jag kunde ha sommarklänning på och fötterna bara! Det är ett plus:)
 
Själva tiden verkar upphöra när basbehoven inte bara finns där av sig själva. Vill jag ha värme måste jag gå ut och hämta ved och tända en eld (tack gode för att jag slipper hugga den, dock). Samma sak när det gäller vattnet. Jag tar verkligen inte detta för givet på samma sätt som jag en gång gjort. Samtidigt så ser jag inte att jag förlorar någonting, jag bara vinner hela tiden. Och det bästa av allt är väl ändå när jag har besök och får dela alltihop med fina vänner. Skepsisen byts förvånansvärt fort ut mot fascinantion och skratt. Det är så jäkla härligt helt enkelt.
 

vem är du och vad vill du läsa mer av?

 
tjoho! ni bler ju allt fler som droppar in här och fler som verkar återkomma efter vad jag kan avläsa i statistiken. ibland får man bloggtorka så min fråga är helt enkelt, vem är du och vad vill du se/läsa mer om här i bloggen?
 

Fina grejer

 
Jag har haft en internetfri vecka . det var inte alls planerat men är välbehövligt då och då. istället har jag jobbat med skolarbeten, promenerat på tjock is och längs landsvägar, druckit rödvin, massor av te och varit uppe alldeles för sent, försjunken i diskussioner. jag bor i kollektiv när jag inte är hemma i stugan. ibland undrar jag hur det ska gå när skolan är slut, jag kommer nog inte vilja bo ensam särsklit länge efter examen (men det är inte förrän nästa år). det är så himla fint att omges av människor som dessa. det känns som det mest naturliga, trots våra olikheter. eller kanske just pga våra olikheter. men så finns ändå hemmet där borta när jag behöver vara för mig själv.
 
den här veckan har jag sett om en massa favoritfilmer som jag lånade ut över jullovet. Vokse Mennesker återkommer jag alltid till. jag är en riktig sucker för udda kärleksfilmer, eller alla typer av kärleksfilmer egentligen.
 
den här är nog dock en topp 5!  Det blir dagens filmtips.
 
 
 
 
 
 

la maison

 
 
jag har haft ett par skitfina dagar i stugan. nästan hela lovet har jag flängt fram och tillbaka mellan päron, skolan (ja så mycket tycker jag om stället att jag är där på min fritid) och vänners soffor, sängar o dyl. men nu har jag varit hemma en hel vecka och jag har eldat En ynka gång om dan. Är det nåt som är bra med att bo litet (30kvm) så är det att det värms upp himla snabbt, men det kommer ändå som en överraskning att huset håller värmen så bra. Jag eldar på eftermiddan när jag kommer hem från skolan och nästa dag är det fortfarande varmt när jag stiger upp. Innan vattnet i tunnorna vid stuprören frös använde jag det att diska och tvätta mig i men nu hämtar jag allt vatten en bit bort i dunkar. jag skulle haft en pulka bara att dra dem i, för nu är det fasligt tungt att bära så långt. innan is och snö drog jag dem på en pirra men eftersom det inte plogas här ute så är det tjocka isvalkar på vägarna så det går inte nåt vidare. 
 
själva hushållningen av vattnet är så invant nu så det är verkligen inget jag lider av. men det är klart, vem längtar inte efter tunna skor, fågelsång och vårsol just nu!?
 
 

ett försök

 
 
Senaste skoluppgiften är att planera ett woodland -en skogsträdgård- i valfri storlek. trots den väldiga fritid som jag ändå har efter skolan blire inte mycket gjort som inte absolut måstes! Jättekassen med kläder som jag vill ska lagas/ sys om/ återanvändas står och samlar damm. Det enda pysslet jag fått till de senaste veckorna är glada lappar med växtnamn. det är ju nöje med nytta förstås, 100 svenska och latinska namn ska jag lära mig har jag tänkt. here we go då!
 

drömmar och planer


 
 sitter och drömmer om sommar. intressant att så fort jul och nyår är över så skapar man nya mål att se fram emot. våren är ju en hejdundrande fin årstid också, men vintern har ju inte alls gjort sitt värsta ännu. i bästa fall är vi halvvägs igenom och redan luras vi av klädbutikernas lockande reklam om vår och sommar-tänk redan i januari. det funkar.
 
tittar i bildarkiven och är så glad att jag tog en massa sommarbilder av trädgården innan hösten kom. jag planerar för en spartansk pergola och kanske en gammal husvagn att ställa i trädgården som gäststuga. när jag bodde i husvagn för ett par år sen så insåg jag att det på många sätt är både trivsamt och praktiskt. och så är det en invit för att locka lite mer långväga gäster!
 
Jag önksar mig massor av besök i sommar. att göra saker tillsammans, stort som smått. det känns som att alla år jag flackat omkring har människor ständigt öppnat sin dörr för mig och erbjudit det jag kanske mest behövt just då. jag har alltid önskat att jag ska få¨återgälda gästfriheten. eftersom jag kommer ha praktik större delen av sommaren blir jag kvar på hemmaplan. jag riktigt längtar...
 
alla bilder är lånade från olika källor, utom den sista som jag tog förra sommaren
 

swapshop

*

 
Nästa helg, 12 +13 januari är det swapshop på tekniska museet i stockholm. ett ypperligt tillfälle att förnya garderoben genom att byta det man tröttnat på mot något nytt. all info om evenemanget finns här
 
bilderna är från förra våren då jag volontärade på naturskyddsföreningens klädbytardag och fotograferade åt dem. då hade jag köpstopp och gjorde en liten utvärdering som man kan läsa här. i år blir det inte lika dramatiskt. jag ska hem å rensa och förhoppningsvis får jag byta till mig ett par sköna remsandaler och varför inte ett par utsvängda jeans!
 
*förra årets skörd.
 
 
 
.

utvärdering

 
 
Hösten 2010 köpte jag två kristalldeodoranter via nätet. Ofta säljs dessa fastsatta i en slags plasthylsa men jag köpte råhuggna stenar. Dels var det billigare och dels för att slippa plasten. Överlag så är ekologiska deodoranter rättså dyra och skulle jag klara mig utan så vore jag ännu gladare. men den här kristalldeon har fungerat över förväntan och varit Otroligt dryg! Man blöter den i vatten och "rollar" på som vanligt. För 5-6 veckor sen tog jag fram den andra stenen. Den första har jag alltså haft i ca 26 månader! Vore det inte för att jag tappat den i golvet några gånger och flisor har lossnat hade den kanske klarat 3-4 månader till. 
 
Sålänge man inte sportar eller får panikspringa til bussen med full vintermundering så håller kristalldeon måttet. Om jag dansat t.ex så märks det förstås. Men å andra sidan så tar man ju helst en dusch efter ett träningspass ändå, eller hur. Med tanke på att jag använt den så länge nu och haft både vänner och pojkvänner under tiden så utgår jag ifrån att den fungerar någorlunda som den ska. ibland märker man ju inte själv hur dofter liksom blir en vana, så att säga;) 
 
Deon är verkligen ekonomisk! jag köpte de för ca en femtiolapp styck och så sent som i veckan såg jag att de fått in de på Gryningens butik på södermalm, där den kostar 99:-. Trots fördubblingen så är det helt klart billigt jämför med både ekologiska och vanliga deodoranter. 
 
Läs mer om kristalldeos här
En helt annan deo-utvärderingen värd ett besök hittar ni hos hippiehäxan
 

tack

 
När klockan slog tolv gick vi ut och tände himmelslyktorna. Vi var mätta och glada och lite möra efter kvällen. När vi stod där och försökte hålla lyktan upprätt och elden vid liv så kände jag mig lite vemodig. Det slog mig att för ett år sen kände jag ingen av dessa människor som jag nu hade runt mig. Inte ens för bara några månader sen. Vemodig på ett sätt som både värmde och väckte förundran. Vad är det som gör oss till dem vi är, och de människor vi omger oss med. Vad är det som gör att en ny grupp människor i en ny stad bjuder in en i värmen. Erbjuder gemenskap. Och så fann jag svaret där. Svaret är detsamma som den önskan jag blåste in i lyktan för det nya året, innan den försvann upp i skyn. Kärlek.
 
Efteråt fick vi låna en bil. medan de andra gick och lade sig tog vi ut till skolans nyårsfest, där en helt annan melodi utspelade sig. vi dansade och dansade och dansade. skrattade, kramades och tjoade. till fem på morgonen höll vi igång, kan det vara nyårsrekord månne(?). och sen dagen efter. promenera på snorhal is, sitta framför brasan och äta gryta tillsammans. med nya människor i en ny stad. som nog tillslut blivit min.
 
Jag har fått så mycket det här året att vara tacksam för. Tack så mycket för allt som hänt, gott som ont (jo hjärtekval har jag också lidit så det har inte alltid varit vackert), men det är det som är fint (och Det är alltid lättare att säga när det är över).
 
Jag önskar er och mig det bästa året hittills. Må vi göra det vi allra helst önskar.
Gott nytt år!
 

RSS 2.0