2019

 
 
Allt verkar ha bytt riktning. Ingenting verkar gå obemärkt förbi längre. Känslan får alltid bestämma, annars faller jag pladask. Jag visste inte att livet kunde vara så. Att livet skulle bli tvunget att levas så. När jag inte är sann mot mig själv får jag svindel och tappar balansen. Vilken omställning från att alltid vara den som biter ihop, härdar ut. Som brukade ta ett djupt andetag och förvissa mig själv om att det blir bättre sen. Det finns inget sen. Inte för en utmattad hjärnas existens. Var sann mot dig själv, annars faller du som en fura. 
Jag tycker om den nya riktningen. Jag behöver inte kämpa i motvind längre för det verkar inte finnas som alternativ.
Förr var jag alltid rädd för hur min omgivning skulle reagera på om jag var sann mot mig själv. Jag trodde att jag skulle uppfattas som att jag offrade Dem om jag prioriterade mig själv och vad som kändes bra för mig. Jag ser nu att de som inte kunde acceptera den nya riktningen, naturligt har fallit bort. Det är inte jag som offrar dem. De har offrat sig själva, för att de fortfarande inte är helt sanna mot Sig själva.
 
När jag gick igenom fotona jag sparat i datorn insåg jag att dessa är de senaste, och de är från stugan i somras. Såhär i efterhand inser jag att jag knappt minns sommaren på landet, för jag var knappt där. För några veckor sen åkte jag ut för att titta till huset efter stormen, och både pelargonen och palmen stod kvar på bordet, döda och fastfrusna i snön. Jag plockade aldrig tomaterna efter att de mognat och persikan torkade och föll till marken.
 
2018 var ett år av observationer. Ett år av långsamt skifte.
2019 blir ett år av val.

ljus

 
jag vill alltid minnas vintern som kall och ljus. krispig, gnistrig och magisk. den här vintern var speciell ändå, på så många sätt. kanske inte för att den var något vidare av det ovan nämnda, men för nya vänskaper, både invändigt och utvändigt. det som inte känns viktigt får vila. kraven har sjunkit. långsamt har jag fallit in i årstidens magi. och även det stilla uppvaknandet som vårsolen för med sig. jag känner mig invaggad på något sätt. och jag har hittat tillbaka till magkänslan. den säger ja. ja till många nya saker. en sån lättnad det är!! 
 
 
 

Något mer

 
Det är inte bara våren som gör att allt känns hoppfullt. Det senaste halvåret har jag övat mig så mycket i att ta hand om mig själv att jag funnit någonting därinne som är mer värdefullt än något annat. Att Alltid lyssna på min inre röst, om man nu vill kalla det intuition eller det inre barnet eller magkänslan. Jag har lärt mig att inte bara låtsas lyssna, utan Faktiskt lyssna, och Agera utifrån hur det känns. Det känns som att hela mitt liv är förändrat och jag vill inte ha något ogjort. Nej, inget. 
 
Jag har börjat fotografera igen. Jag har insett vad jag vill göra och inspireras av. Den sista tiden har jag fotograferat väldigt mycket här hemma. Snart är det 1 mars och jag och J har bott här i ett år. Det har hänt så mycket, inklusive att jag flyttade ut ett tag. Mitt i kollapsen. 
 
Ett Yoda-citat som jag kommer tillbaka till om och om igen är "you must unlearn what you have learned", som utspelar sig när han är med luke i ett träsk och luke ska använda sig av "the force" för att lyfta skeppet som kraschat i gyttjan. i mitt fall är det tron att självuppoffring är det finaste man kan göra. och jag vet att jag inte är ensam om att utöva denna idé. det är ett inlärt beteende som ligger djupt i många människors liv. jag har börjat lära mig skillnaden på att vara egoistisk och narcissistisk. det är inte fult att vara egoist, medan narcissism handlar om att agera egoistiskt utan empati. att vara intresserad av personlig utveckling har inte varit förgäves, men mångfalden inom "spirituella kretsar" har skapat stor förvirring genom åren. jag har lärt mig att saker inte är vad de verkar. jag har anammat "you must unlearn what you have learned". 
 
hoppas ni får en underbar helg! 
 
 
 
 

God fortsättning!

 
 Jag hoppas ni alla haft en härlig jul och nyår! Min har varit lugn och stilla. Känner mig lite vemodig men kanske det är bara idag. Särskilt som jag inte ännu reviderat året som gått. Jag brukar försöka göra det de sista dagarna varje år, men jag har skjutit på det för att jag känt mig osugen på att tänka på framtiden. Ibland måste man avsluta saker innan man orkar blicka framåt. Inte alltid, men denna gång, ja. 
 
xoxo

hopp

 
som jag har saknat detta<3 bilderna är från 2015. strax efter drog en orkanliknande storm över sverige och min skorsten blev obrukbar. idag har jag eldat för första gången på två år och jag är så upprymd. plötsligt lyftes en börda från mina axlar. firman som fixade skorstenen passade även på att byta ut delar av stugtaket och jag är så lättad över att sluta behöva oroa mig för detta något mer. det är inte ens jul och jag längtar redan till våren och att kitta fönster t.ex. mina stora projekt har lagts på hög och strypt lusten till viss del, men nu ser jag fram mot nästa odlingssäsong. växthuset som fortfarande står ouppackat sedan förra vintern och huset som har inte fått så mycket kärlek väntar också. det känns så annorlunda nu, som att hjärtat värmt upp allt igen och tinar tankarna. jag insåg inte hur mycket kaminen betytt för den här platsen. för mig.
kamin-hjärtat!<3 
 
 

paper maché

 
paper mache är min nygamla återupptäckta kärlek. det började med att jag satt och pinterest-pinnade olika sorters teatermasker gjorda i paper mache. sen kom jag på att jag hittat den här  provdocke-mallen för länge sen. inte så snygg så det hade inte blivit av att göra den men silvertejpen var redan införskaffad och nu fick jag den briljanta idén att den nog kunde bli fin om man klädde (kamouflerade) den i papper. så en kväll gick jag ner till återvinningsrummet och hämtade en trave med gamla dagstidningar.
 
 
 
Jag gjorde precis som i mallen och lyckades tejpa närstan hela mig på egen hand. Josef fick tejpa mig på ryggen där jag inte kom åt och när tejpningen var klar, klippa av mig hela pjäsen.
 
 
 
Jag gjorde eget tapetklister efter det här receptet och det blev jättebra! Provade ett annat recept först men det var alldeles för blött och för lite klistrigt. Gick också lätt att få paper machen att fastna på silvertejpen utan problem. har redan använt provdockan att fota av lite kläder jag vill sälja så småningom, funderar på att måla den senare, men har inte kunnat bestämma mig än. för övrigt så fyllde jag dockan med bollar av tidningspapper, billigare än att köpa vadd, och det har fungerat utmärkt. foten är en begagnad duschstång som ska snyggas till och få en ordentlig tyngd i botten så den står stadigt. nu står dockan lutad mot väggen i vardagsrummet:)
 
 
Tålamod är ett tips för den som blir sugen på att göra en egen provdocka. det bästa resultatet blir om man lägger på många lager papper, tills "rynkorna" från tejpen försvunnit helt. och mellan varje lager får man låta det torka minst några timmar!
 
 
 

Stad

 
Trevande försök att börja se världen genom en kamera igen. J fick en lägenhet i våras och jag bor här för det mesta. Det är en ny känsla då jag trodde att jag aldrig mer skulle vilja bo i tätbebyggelse. Det är också en underlig känsla att inte bo ur en resväska efter så många år av att flytta runt. Efter mer än tre år tillsammans har vi en gemensam fast punkt. Samtidigt har denna riktigt flytt ställt relationen på ända, och det har varit oundvikligt att granska de egna värderingarna, drömmarna och längtan. Det är en annan fas och det har varit utmanande, särskilt som jag personligen känt att jag måste börja om från början. Inte för hans skull, eller vår skull. Men för min.
 
 

återfödelse

 
 
minnen som kommer till liv. någonstans förra året slutade jag nästan helt att fotografera på det sättet jag älskat att göra. jag tappade bort något hos mig själv. kanske var det en oundviklig fas. en effekt av tvingad effektivitet. glädjen som försvann. kontrolltvånget som uppstod. för att hålla ihop mig själv. skala av. men behålla de yttre attributen, tills jag insåg att det var just de som förstörde för mig. självkontrollen i en värld jag inte tyckte om eller kände var okej. 
 
jag har saknat det här forumet. och er som varit med mig.
 
lusten har kommit tillbaka. jag har lärt mig något om mig själv. jag längtar efter något som inte är tänkt att kontrollera. jag har hittat musor på vägen. lärt mig att vara ärlig, eller åtminstone ärligare, både mot mig själv och andra. 
 
<3
 
 
 

här.nu.

 
 
En sak är säker. Det går bättre nu. Jag försöker lära mig igen, att njuta av livet.
Det är konstigt, hur det kan vändas uppochner sådär. Hur kroppen bara slutar fungera som vanligt. 
 
Jag läste ett citat från en amerikansk livscoach-föredragshållare som sa ungefär
"det vi ibland kallar för utbrändhet existerar inte, det är bullshit. It´s just a matter of unfinished business"
jag tänker på det ofta. och vad det säger om mig och de val jag gjort. gör. inte gjort. gör. jag har ändå tur. jag har kunnat sakta ner i slow motion, men ändå inte avstannat helt. 
och jag tror att jag börjar hitta tillbaka till det som känns roligt igen. även om det är diffust den mesta av tiden. och rädsla dominerar många ögonblick. rädsla att inte hitta ut. rädsla att falla handlöst.
 
men jag har också många pelare runt mig, som fångar mig varje gång. <3
 
 
 

björk

 
Det är ju något väldigt speciellt med björkskog, så säg. Hur ljuset spelar på marken under träden, och hur ormbunkar alltid verkar vilja växa där. 
 
 
Precis vid min grind ser man, när man tittar ut i skogen, det jag kallar för portalen. Det är en öppen vy mellan träden, rakt in i en mörk "port". Det är som en lockelse att gå dit bort. Att kanske upptäcka en hemlig dörr in i underlandet. men jag har inte tagit steget ännu:)
 
 
Jag hade många sagoböcker som barn, en favorit är en bok jag inte vet titeln på, men den handlar om troll och människor. kanske en klassisk "bortbyting"-saga. hursomhelst finns en fantastiskt vacker bild i slutet när trollpojken träffar en människoflicka i en glänta full av björk. ljuset strilar på dem mellan träden. den bilden har jag alltid burit med mig. och det är precis så det ser ut bakom mitt hus. jag tror det är därför jag älskar den här platsen så mycket. den påminner mig om sagorna. och samtidigt är den alldeles sann.
 
 
 

drömmar

 
Nästa gång blir det på riktigt. Flytten. Till en plats med dalar, höjder och en bäck. Ängar och tystnad, det längtar jag efter. En plats där anden känns fri, liksom rätten att leva precis som man vill, utan regler och föreningsföreskrifter. Då ska jag ha höns, bin, katt, blomsteräng utanför fönstret och gärna en stor kåta i skogsbrynet.
 
 

boosten

megaboosten aprilljuset för med sig måste firas lite och jag tittar tillbaka på förra året i maj! om en månad kan det alltså se ut såhär, i teorin<3
 
 
och så glädjeskutt -saft på första rabarbern i maj<3
 
 
 
 
 

vild

 
Jag plockade fram det gamla anteckningsblocket ur en låda för någon månad sen. Det var en sån natt då man inte får någon ro, då man vrider sig likväl på insidan som utsidan.  När jag var yngre skrev jag poesi såna nätter..  Och någonstans visste jag precis vart jag lagt min egenhändigt spetsbeklädda gamla poesibok.  Som att mitt ångestfullda ylande och boken drogs till varandra.  Den natten skrev jag för första gången på flera år i boken.  Det var först morgonen efter som jag bläddrade mellan sidorna,  läste många nätters ylande.  Åratals rop, de första raderna i boken sedan tonåren. 
 
För det är just detta jag ser.  Det är ylanden. En längtan till något okomplicerat.  En längtan bort från allt drama. Allt mänskligt hittepå. Och kanske också min egen mänsklighet.  
 
Det är vilddjuret.  Och sen jag började kalla denna rivande oro/längtan/begär för vilddjuret så förstår jag bättre vad det handlar om.  Vad jag handlar om.  Att den delen inom mig ska få finnas där.  Den kan vara en tillgång rentav.  
 
Men det blir också tydligt för mig vad jag inte ska.  Vad jag lever i, som inte är uppfyllande.  Det kan fungera ett tag, för att helga målet.  Men jag vet, och har kanske länge vetat, att målet är vildmarken, på något sätt. 
 
Jag känner mig sällan ensam i min egen ensamhet,  för då låter jag det där vrålet inombords få göra sig hörd.  Jag känner mig aldrig så ensam som tillsammans med andra människor.  När jag går med på våra gemensamma, allmäna regler och etiketter.  Det kan vara trevligt förstås,  gemenskapen.  Men det är aldrig de yttre attributen som ger tillfredställelse.  Det är när ditt ylande och mitt plötsligt stämmer upp tillsammans.  Oavsett om det är förskräckelse,  förälskelse, entusiasm, sorg eller glad galenskap som för oss samman. 
 
Jag läser Tuva Minna Linns tankar om moderskapet,  och tänker tyst att kanske är det så vi står ändå. Även den ultimata föreningen går isär med tiden.  Vi står ensamma. En och en. Även om vi kan stötta varandra att stå upprätt behöver vi rötterna mer än något annat.  Våra egna. 
 
Jag längtar efter att mina ska växa sig starka igen. Starka nog att förankra sig under mig. Att energin ska komma därifrån mer än någon annanstans. Och jag längtar efter att ylandet ska stilla en aning.  Inte av anpassning,  men av mitt vilddjurs inre lugn.
 
Och därifrån finna fler ur flocken.  Vi är många,  det vet jag.  
 
 

värmen

 
 
Det är värmen som saknas. Känslan av den, mot huden. Det är vad jag längtar mest efter just nu. Plus att göra plats. Vårstädningen som alltid blir när man har sommarstuga. Vintern ska ut. Och eftersom jag förvarar massor av grejer där vintertid så är det extra skönt att gå igenom allt när våren kommer. Jag har bestämt att det är nu! Vår alltså. Vinterskor och jackor är undanpackade. Jag ska försöka städa bort det inre dammet samtidigt.
 
Efter utrensningen kommer alltid vår-tradera, tydligen. Det har blivit tradition. Bara en bråkdel har kommit upp än så länge. De vitaste och blommigaste sakerna får vänta en månad till. Och den här långkjolen. den har varit på väg dit förut, men stannat kvar. vi får se hur det blir med den saken denna vår.För pengarna ska jag måla på huset och kanske unna mig något fint. glada träningskläder tror jag, det blir en första gång!<3
 
 
 
 

70talet -obviously inspired

 
min "looks"-mapp i pinterest börjar komma till liv igen. särskilt som 70talet börjar komma på tapeten mer och mer. har gått till och från stilmässigt sedan tonåren och blir så glad att framförallt 60 och 70talsinfluerade skor tillverkas igen eftersom det är svårt att hitta begagnat i min storlek. har inte känt mig inspirerad av kläder på ett bra tag men blev pepp på att gå igenom bloggarkivet och hittade följande bilder, från mitt eget hem och garderob genom åren. pinterest gav lite nya vinklar på saken och äntligen fick jag lite pepp på nåt jag t.o.m (i viss utsträckning) redan har<3
 
(hemvirkat:) tråkigt nog sålde jag den sen:/)

 
Som noteras är det inte bara på kläderna stilen satt sig. Bl.a. har jag denna orangea barnvagn i förrådet sen några år, som väntar på bättre tider:) 
 
 
 
Åh jag längtar efter sommarens stugliv nu! barfota och fri!
 
 

RSS 2.0