lomeyende

 

Det är inte bara våren som gör att allt känns hoppfullt. Det senaste halvåret har jag övat mig så mycket i att ta hand om mig själv att jag funnit någonting därinne som är mer värdefullt än något annat. Att Alltid lyssna på min inre röst, om man nu vill kalla det intuition eller det inre barnet eller magkänslan. Jag har lärt mig att inte bara låtsas lyssna, utan Faktiskt lyssna, och Agera utifrån hur det känns. Det känns som att hela mitt liv är förändrat och jag vill inte ha något ogjort. Nej, inget. 

 

Jag har börjat fotografera igen. Jag har insett vad jag vill göra och inspireras av. Den sista tiden har jag fotograferat väldigt mycket här hemma. Snart är det 1 mars och jag och J har bott här i ett år. Det har hänt så mycket, inklusive att jag flyttade ut ett tag. Mitt i kollapsen. 

 

Ett Yoda-citat som jag kommer tillbaka till om och om igen är "you must unlearn what you have learned", som utspelar sig när han är med luke i ett träsk och luke ska använda sig av "the force" för att lyfta skeppet som kraschat i gyttjan. i mitt fall är det tron att självuppoffring är det finaste man kan göra. och jag vet att jag inte är ensam om att utöva denna idé. det är ett inlärt beteende som ligger djupt i många människors liv. jag har börjat lära mig skillnaden på att vara egoistisk och narcissistisk. det är inte fult att vara egoist, medan narcissism handlar om att agera egoistiskt utan empati. att vara intresserad av personlig utveckling har inte varit förgäves, men mångfalden inom "spirituella kretsar" har skapat stor förvirring genom åren. jag har lärt mig att saker inte är vad de verkar. jag har anammat "you must unlearn what you have learned". 

 

hoppas ni får en underbar helg! 

 

 

 

 

Jag plockade fram det gamla anteckningsblocket ur en låda för någon månad sen. Det var en sån natt då man inte får någon ro, då man vrider sig likväl på insidan som utsidan.  När jag var yngre skrev jag poesi såna nätter..  Och någonstans visste jag precis vart jag lagt min egenhändigt spetsbeklädda gamla poesibok.  Som att mitt ångestfullda ylande och boken drogs till varandra.  Den natten skrev jag för första gången på flera år i boken.  Det var först morgonen efter som jag bläddrade mellan sidorna,  läste många nätters ylande.  Åratals rop, de första raderna i boken sedan tonåren. 

 

För det är just detta jag ser.  Det är ylanden. En längtan till något okomplicerat.  En längtan bort från allt drama. Allt mänskligt hittepå. Och kanske också min egen mänsklighet.  

 

Det är vilddjuret.  Och sen jag började kalla denna rivande oro/längtan/begär för vilddjuret så förstår jag bättre vad det handlar om.  Vad jag handlar om.  Att den delen inom mig ska få finnas där.  Den kan vara en tillgång rentav.  

 

Men det blir också tydligt för mig vad jag inte ska.  Vad jag lever i, som inte är uppfyllande.  Det kan fungera ett tag, för att helga målet.  Men jag vet, och har kanske länge vetat, att målet är vildmarken, på något sätt. 

 

Jag känner mig sällan ensam i min egen ensamhet,  för då låter jag det där vrålet inombords få göra sig hörd.  Jag känner mig aldrig så ensam som tillsammans med andra människor.  När jag går med på våra gemensamma, allmäna regler och etiketter.  Det kan vara trevligt förstås,  gemenskapen.  Men det är aldrig de yttre attributen som ger tillfredställelse.  Det är när ditt ylande och mitt plötsligt stämmer upp tillsammans.  Oavsett om det är förskräckelse,  förälskelse, entusiasm, sorg eller glad galenskap som för oss samman. 

 

Jag läser Tuva Minna Linns tankar om moderskapet,  och tänker tyst att kanske är det så vi står ändå. Även den ultimata föreningen går isär med tiden.  Vi står ensamma. En och en. Även om vi kan stötta varandra att stå upprätt behöver vi rötterna mer än något annat.  Våra egna. 

 

Jag längtar efter att mina ska växa sig starka igen. Starka nog att förankra sig under mig. Att energin ska komma därifrån mer än någon annanstans. Och jag längtar efter att ylandet ska stilla en aning.  Inte av anpassning,  men av mitt vilddjurs inre lugn.

 

Och därifrån finna fler ur flocken.  Vi är många,  det vet jag.  

 

 

 

Jag sover mig igenom flera alarm och vaknar vid lunch. Det är okej, nu när jag bestämmer mina egna tider, men jag drar mig ändå för att gå upp när jag ser klockan. det är nån sorts skuld tror jag. jag behöver morgonen för att få snurr på dagens bestyr. ändå är jag nattmänniska och det är svårt att få det bästa av två världar. 

 

jag vill vakna vid 8, yoga, arbeta och stöka runt. och jag vill sitta i natten med te och ord, när hela staden sover.

 

det är en mjuk sorg i mig just nu. ensamhet även när jag omger mig med människor jag tycker om. det är något annat jag sörjer. någon längtan som jag inte lever. det är en sårskorpa jag hela tiden pillar på men inte låter läka...

 

jag lyssnar på Johanne Hildebrandts trilogi om valhalla för kanske tionde gången, den skänker mig ro. hemkänsla kanske eftersom jag redan vet vad som ska hända. 

och jag känner instinktivt att det gör mig gott när jag glömmer omvärlden. skär av bandet till både mejl och vackra lookbooks från andra sidan jorden. 

 

det är komplicerat, detta med tillgängligheten, uppkopplingen. samtidigt som det är inspiration jag söker, får jag djup prestationsångest och jämför allt jag själv gör med det absolut bästa hantverket jag kan hitta därute. och med företag som avsätter Stora belopp för marknadsföring. allt för att få det se så naturligt, lagom spirituellt och äkta ut som möjligt.

 

kanske är det därför som det går så sakta framåt, för att jag inte riktigt litar på att det är värt det. en sak är ialla fall säker. just nu har jag tid. och det är därför som jag ska börja sätta den manuella väckarklockan på ringning. helst i en kakburk några meter från sängen.

 

 

 

en udda frukost på lediga dan -kaffe, melon å mozzarella

 

 

 

jag vaknar en morgon med en kvävande känsla av otillräcklighet. i drömmen är frysen fylld av endast sånt jag inte äter, min rymd, min tid krymper och jag har målat in mig själv i ett hörn. innan jag åker till jobbet gråter jag av frustration. 

 

en annan morgon vaknar jag till molnig himmel och blåst. en ledig dag men av någon anledning vandrar tankarna till en dag för femton år sedan. en ungdomskärlek som ratade mig. det är många år sedan jag ens tog fram minnet, men plötsligt gör det väldigt ont och jag kan inte hindra tårarna. 

 

jag undrar vad det är som gjort mig så bra på självutplåning. för det handlar inte om personerna i sig. ingen av dem som sårat mig. det handlar inte om dem. det handlar om mig. och varför har jag valt att förakta mig själv så djupt att jag tillåtit deras ord, handlingar tränga in i mitt innersta. stundtals inte ägt mig själv, mina känslor och ord. inte ens min kropp. flykt har blivit substitutet för att stå rak i ryggen och blicken fast tills det mjuka, rädda inombords blir härdat av självrespekt. 

 

solen glimtar fram. idag är en dag för förändring. det har varit på gång länge nu. förändringen. varje dag i hela mitt liv, faktiskt. vilddjuret inombords vill springa genom skogen och vråla, spotta fradga och rulla sig i mylla. precis så känns det. det är vilddjuret, instinkten som jag alltid förtryckt. nu kommer resultatet och jag är glad att jag kan sätta ord på iaf det. äga den känslan.

 

 

 

 

 

 

 

Jag har svårt att förstå att det redan gått tre år sedan jag var i Indien med min Fairtrade-klass! Den 29 januari 2012 var vi i Kerala hos Fair Trade Alliance Kerala och reste runt på skumpiga vägar med Tomy Mathew som guide och han gjorde sånt intryck på mig och synen på handel!

 

Den där Indienvistelsen tog på mig hårt, det medger jag, men jag känner nu hur mycket den gav mig och min nya förståelse för våra val som lite medvetnare konsumenter. Också att välja utifrån medmänsklighet. Inte att förväxla med tycka-synd-om-attityden!!

 

Bland annat tänker jag på, och minns alltid det när jag ser rosor och tulpaner i affären. (Åh vad jag längtar efter knarriga tulpaner just nu att ställa brevid mig på arbetsbordet!! :) 

 

Vi besökte framförallt odlare av frukt, grönsaker och kryddor (alla anslutna till Fairtrade) för att höra hur Fairtrade påverkar deras liv, men vi hade intressanta diskussioner med Tomy om marknaden generellt. Bland annat började vi prata om snittblommor och fairtrade-rosor från Kenya som vi har möjligheten att köpa här i Sverige. Vi kom överrens om att det är väldigt bra att vi har valet att köpa snittblommor som kommer från spårbar, säker industri, och att odlarna får pengarna som arbetet är värt! men också pratade vi om, och det var Tomy (och ordförande för ett väldigt stort Fairtrade-distrikt i Indien) som själv sade att i en perfekt värld skulle rosodlarna bättre odla mat (eller blommor/ tillverka möbler/kläder etc. för all del) till sig själva och sitt folk, och vi importörerna, skulle odla eller plocka våra egna blommor. Och visst är det ett mycket mer uppfriskande och självklart perspektiv än att "u-länder" ska utvecklas genom export (även om jag inte anser att den ska tas bort. exportstopp är också farligt på kort sikt.)

 

 Det är en tanke jag inte kan konkurrera med, även om det var så att jag skulle vilja. För övrigt en orsak till varför jag själv efter resan utbildat mig inom odling, för att kunna bli mer självförsörjande.

 

Men ska jag vänta till april-maj då mina egna tulpaner slår ut... hm det är länge att vänta trots allt:) jag njuter av aloe veran, kastanjerna och kaktusarna i fönstret och på skrivbordet än så länge iaf! för jag minns hans ord varje gång jag plockar åt mig en bukett knarriga tulpaner. och för det mesta får minnet mig att avstå. fast ganska ofta odlas de i sverige nuförtiden, vilket är ett plus:)

 

 ps.det finns en hel del intervjuer med Tomy Mathew på Youtube, väl värt att kolla upp för den intresserade! Bl.a. i den här videon, där jag känner igen både Susamma och Thomas, vilka var två av de många vi besökte och intervjuade. Videon är dock gjord av en engelsk kvinna.

 

6.7.

9.

 

1. nyplockade cashew-frukter! vi äter ju bara själva nöten men frukten är också överraskande god tycker jag. har för mig att de gör alkohol på frukterna.

2. matthew öppnar en kokosnöt för oss att smaka på:)

3. Tomy pratar om Fairtrade och Anna antecknar.

4. Vaniljstång som ännu inte skördats!

5. Anna och jag tittar på utsikten, fotar och spexar:)

6. Susheela och jag tar i hand. (vet inte varför jag ser sådär rädd ut haha. hon var jättegullig)

7. festmålad

8. här badade vi i tropisk klistrig värme, det var faktiskt fantastiskt!

9. gruppbild från jolarpet och med bl.a. bomullsodlare. de flesta odlare har många kulturer på sin mark, lite jämförbart med permakultur-principerna. 

 

 

jag har skrivit om resan och delat bilder förut. här är 3 av dem;

 

 

 

 

 

 

nä nu har jag börjat få vårkänslor! kanske för att detta var den bästa helgen på länge, eller så är känslan här för att stanna! 

Ibland behöver man en påminnelse av det man redan vet; som att 

 

för att ta ett enkelt exempel. för tre dagar sen låg jag återigen i fosterställning och började gråta av maktlöshetskänslan som kom över mig. jag vet att det är okej. det var tecknet på att jag inte gjorde det jag ville, eller vågade tro på att det jag vill är min väg. kan det bli tydligare än så!? och än viktigare; jag vet en massa saker jag älskar att göra, så därför började jag.

som att dansa t.ex! har dansat mig genom helgen. när jag lagade mat, sittandes i sängen när kompisens 3åring kom in i mitt rum med en stor påse leksaker och faktiskt närsomhelst jag känt för det! musiken har nästan gått nonstop här hemma!

 

åh jag är så sugen på vår nu! men det gör faktiskt inte så mycket att det är ett tag kvar. ligger å drömmer om pettsson-farstun vi ska pyssla till i vår, om växthuset jag vill bygga och vad jag ska jobba med!! jag vet att jag ska jobba med händerna. det kommer i meddelanden från håll och kanter. och som spa-terapeut ser jag att det är något jag borde göra mer. jag vet att det redan finns i mig att ge lindring med beröring. men så är jag sugen på allt det kreativa pysslet för min egen skull. jag håller just nu på att göra mig av med saker och samtidigt fokusera mer på att lägga krutet på min hälsa. kläder mot färskpressad juice, typ:) och samtidigt göra space för min käresta, som halvt flyttar in hos mig i vår!! och så syr jag igen, både nytt och gammalt. ska visa snart!

 

 

 

jag vill passa på och säga att jag är väldigt glad för era fina kommentarer! även när jag inte ger tid att svara på dem! det värmer väldigt mycket med gensvar eller när ni vill peppa mig, och jag hoppas ni känner att det kommer något tillbaka även om jag inte skriver direkt svar till varje kommentar.

ibland vet jag inte om jag skriver för min egen skull eller för er. kanske både och! den här bloggen startade just som nån sorts kombinerad jag-känner-mig-inspirerad-och-vill-inspirera-vidare men jag märker att många ämnen kommer upp av sig själva när jag väl börjar skriva. så om det är något speciellt som fastnat och ni vill veta mer om så säg till för all del:) jag tror att inspirationen börjar sippra tillbaka i mina stela fingrar <3

 

(såhär ser det ut där jag sitter och skriver. när jag inte är i stugan vid skogen eller på något äventyr iaf:)

 

 

 

 

ljuset är släckt för länge sen å vi säger godnatt igen. men jag hör att han ligger å tänker fortfarande. och det gör jag med. han säger att han såg energin rinna ur mig och min kreativitet förtvina när jag jobbade som mest. och att det gör honom glad att se den återvända. jag vet att det är sant. inte fel på arbetet, men fel för mig. jag hittade aldrig utrymmet på den platsen att göra till min.

vi är där nu, båda två. sugna på det nya som kommer. och jag har insett, att jag behöver kreativiteten i mitt arbete, det är där jag hör hemma bäst. det är mycket den som jag identifierar mig med. 

så det har börjat se ut lite såhär hemma igen, vilket alltid är ett bra tecken på mitt välmående.

 

 

 

min nya påminnelse; att sitta med känslan, vad den än må vara. glad, orolig, arg, ledsen, upprymd, lyrisk, stilla, kaotisk, stressad, rädd. jag bombar mig själv med bilder på enkelhet. gör yogan, och längtar efter den när jag känner mig stel på eftermiddan. idag, sista dagen på året och jag känner att det är första gången jag förberett mig på att låta det nya året för med sig förändring. vintersolståndet 21 dec har hjälpt till, ljuset sipprar sakta tillbaka, och jag frågar mig vad jag ska manifestera inför denna nya tid. ta vara på den möjligheten. 

jag leker med solljuset mellan fingrarna. och samlar på mig ännu fler bilder. det blir mycket yoga, stränder och citat. den ovan satte jag ihop och använder nu som skrivbordsunderlägg i datorn."sit with it" säger så mycket tycker jag. som kontrast till att bara rusa på. som hela mitt väsen längtar efter att släppa.