lomeyende

 

Jag har sovit här i en vecka nu. Jag hetsar mig igenom dagarna. Med arbete. Med resor fram och tillbaka. Från det gamla hemmet till det nya. Det är slutspurten innan skolan börjar.

 

När jag kommer hem till stugan på kvällen är himlen svart. Det går knappt att se den egna handen en halvmeter framför ögonen. Himlen är svart men stjärnorna tycks lysa starkare än på något ställe jag bott förut. Här finns inga gatlyktor. Ytterst få av husen jag passerar är upplysta när jag passerar. Jag promenerar från bussen i bleckmörker. Jag njuter av varje steg och av tystnaden när bussens bullrande och baklyktor försvinner bort. Fortsätter in i skogen. Är glad att jag för länge sen gjort mig vän med natten. För mörkret skrämmer mig inte längre.

 

Planerna för stugan är blygsamma men tar ändå all överflödig tid i anspråk. Jag ska måla invändigt, och utvändigt behöver fönstren kittas om, takläkten bytas och trädgården anläggas. Samt getingboet i taket elimineras (jag hör de tugga om natten).

 

Jag värmer vatten för att kunna diska, tvätta och duscha. Livet saktar ner i dessa sysslor. När allt runtomkring känns stressigt inger det en känsla av trygghet.

 

Jag har bott här en vecka men en sak är redan säker, här kommer jag trivas.

 

 

 

 

det är finaste sommartid och allt blomstrar. balkongen blommar av gurka och pelargoner. jag har fått tomater, bondbönor och broccoli. och så flyttar jag. ja, faktiskt i skrivande stund så flyttar jag. lite i taget flyttar jag in i stugan. det känns så bra! 

 

jag planerar en sensommar och höst med kittande av fönster, slipande, målande, byte av takläkt och kånkande av vatten. och så skolan förstås. 

hur förbereder man sig egentligen för skolstart? 

 

jag är bara så förundrad över var livet kan ta en bara man är öppen och tar vara på de möjligheter som ges. jag kan tänka att allt detta kommit till mig för att jag varit mottaglig. kanske har jag kämpat också men jag vill allra helst tänka att det är för att jag väntat på att bli redo. och nu är jag det.