lomeyende

Hur kommer det sig att det fortfarande inte kommit någon Hollywoodproducerad katastroffilm om 2012? Los gringos brukar ju annars vara rätt bra på att hänga med i tiden. dvs, det finns filmer om hotande undergång i de flesta genrer. utomjordingar, miljöförstöring, superskurkar, maktgalningar, den religiösa domedagen, vampyrer, varulvar, milleniet och diverse korsningar mellan dessa.
Både maya, aztekerna och Hopiindianerna bl.a. har föruspått att det kommer hända något år 2012, då vi enligt deras profetior kommer gå in i en ny era.
Inte för att det är något jag oroar mig över. Men det får mig att fundera.
Varför har ingen tagit tillfället i akt att skapa något runt detta?

Jag tror inte på massundergång eller något annat destruktivt, och det tror jag inte att de gjorde heller. Men vore det inte upplyftande med en film som handlade om hur vi som mänsklig ras gick in en ny typ av tänkande och förståelse.

istället kommer det fler och fler filmer som handlar om hur planeten går under och hur någon i sista sekund lyckas klura ut den magiska formeln som räddar dagen (och alla oss spända åskådare).

jo det har kommit en hel del filmer som behandlar temat "hur världen kommer se ut om 20 år om vi inte förändrar vårt beteende och våra omoraliska vanor"

jag är ingen filmskapare.
jag är inte ens en kritiker. allt har väl sin mening, på sätt och vis. men lite mer Mening skulle inte skada oss.
särskilt inte om det fick oss att vakna upp ur den här dvalan.
och sluta hata allt som vi inte förstår.

det finns dagar då en kopp te är allt som hjälper mot kylan och tomheten


känslan att vara åtsnörd och nästan gå av på mitten


eller gör det..?

...hjälper alltså

idag har jag rest tillbaka i tiden. det började med att jag och moises var på loppis.
jag hittade några fina saker till mitt framtida kök.
när jag kom hem hade jag lite problem att hitta någonstans att ställa dem. det är så fullt överallt så ibland känns det som om sakerna ska överfalla mig. men så är det att vara sakletare.
jag kom så tillslut på att jag skulle kunna stuva om och lyckats få ner de nya(gamla) prylarna i min brudkista som marsvinens hus står på. (ja ni vet en sån där som det är meningen att man ska samla framtida saker i)
när jag så var igång och tog ut alla saker kom en massa bortglömda prylar och minnen emot mig. jag fick så en stark lust att riva ut alla lådor som står under sängen. jag lämnade resten av grejerna utspridda över golvet och började rota i skrymslen och vrår. hittade en hel del presenter man fått för länge sen. muggar, lyktor, tallrikar, linnedukar. allt sånt som kan vara bra att ha när man en dag lämnar boet. (vilket jag på sätt och vis redan gjort, men pga avståndet från mitt barndomshem och mitt nya så har jag inte kunna ta med mig mer än i stort sett en resväska, innehållandes kläder)
så kom det sig så att en låda som stått längst in under dubbelsängen innehöll alla mina gamla dagböcker.
det räckte med att öppna första sidan på en av böckerna och se ett stort klistermärke med en gammal kärleks namn på för att jag skulle slungas tillbaka i tiden. boken praktiskt taget sög mig in mellan sina pärmar.
resan börjar i gymnasiet. en ganska spännande värld på många sätt. jag blev kär. inte bara det. utan helt galet, vanvettigt, nästan sjukligt kär.
inte för att det är något fel med kärlek.
men det kan vara svårt.
särskilt när man snarare börjar jaga själva kärleken istället för kärleken från den man inte kan få.
det är en omöjlig kombination. och på många sätt en(åtminstone för mig) farlig sådan.
jag fick uppleva saker igen, sådant som jag trodde jag glömt, och vissa saker som jag glömt på riktigt. eller kanske förträngt för att det under så lång tid gjorde för ont för att minnas.
jag blev förvånad över att uppleva detta igen. jag har faktiskt förträngt de lyckligaste bitarna ur denna historia, och minnts det som gjorde ont, istället för tvärt om.
eller så var de lyckliga stunderna så lyckliga att jag inte kunde stå ut med att minnas dem, just för att de var så korta och så intensiva.
och efter de lyckliga stunderna blev allting mörkt. väldigt fort, och för en mycket lång tid.
det är många år sedan, och det gör varken eller idag.
men då, då var det nästan fråga om liv eller död. och exprimenterandet med att hitta andra sätt för att döva allt det onda.
bedövandet hade jag också nästan glömt. åtminstone hur hårt jag faktiskt försökte.
det slår mig hur mörk jag och desperationen var inuti, när jag på utsidan försökte uppträda som om allt var normalt.
och i vilken avgrund jag en gång befunnit mig i. att jag haft så ont i själen.
kärleken kan vara förjävlig.

jag skrev mycket om "min värld" som tydligen var en annan plats.
det är dock lättare att känna sig ensam i sin "egna värld" om man inte låter någon komma in.

jag är glad att jag kunde lägga böckerna ifrån mig tillslut, stoppa dem tillbaka ner i lådan och leva mitt liv precis som det är.
fyllt av kärlek och, inte utan, men åtminstone väldigt lite desperation. om man jämför
och det måste man ju.
jämföra

snart dansar älvor och troll

lita på mig
jag håller koll

Ljuv är mitt nya favoritord, ljuvligt

inte sant!?