här.nu.

 
 
En sak är säker. Det går bättre nu. Jag försöker lära mig igen, att njuta av livet.
Det är konstigt, hur det kan vändas uppochner sådär. Hur kroppen bara slutar fungera som vanligt. 
 
Jag läste ett citat från en amerikansk livscoach-föredragshållare som sa ungefär
"det vi ibland kallar för utbrändhet existerar inte, det är bullshit. It´s just a matter of unfinished business"
jag tänker på det ofta. och vad det säger om mig och de val jag gjort. gör. inte gjort. gör. jag har ändå tur. jag har kunnat sakta ner i slow motion, men ändå inte avstannat helt. 
och jag tror att jag börjar hitta tillbaka till det som känns roligt igen. även om det är diffust den mesta av tiden. och rädsla dominerar många ögonblick. rädsla att inte hitta ut. rädsla att falla handlöst.
 
men jag har också många pelare runt mig, som fångar mig varje gång. <3
 
 
 

vild

 
Jag plockade fram det gamla anteckningsblocket ur en låda för någon månad sen. Det var en sån natt då man inte får någon ro, då man vrider sig likväl på insidan som utsidan.  När jag var yngre skrev jag poesi såna nätter..  Och någonstans visste jag precis vart jag lagt min egenhändigt spetsbeklädda gamla poesibok.  Som att mitt ångestfullda ylande och boken drogs till varandra.  Den natten skrev jag för första gången på flera år i boken.  Det var först morgonen efter som jag bläddrade mellan sidorna,  läste många nätters ylande.  Åratals rop, de första raderna i boken sedan tonåren. 
 
För det är just detta jag ser.  Det är ylanden. En längtan till något okomplicerat.  En längtan bort från allt drama. Allt mänskligt hittepå. Och kanske också min egen mänsklighet.  
 
Det är vilddjuret.  Och sen jag började kalla denna rivande oro/längtan/begär för vilddjuret så förstår jag bättre vad det handlar om.  Vad jag handlar om.  Att den delen inom mig ska få finnas där.  Den kan vara en tillgång rentav.  
 
Men det blir också tydligt för mig vad jag inte ska.  Vad jag lever i, som inte är uppfyllande.  Det kan fungera ett tag, för att helga målet.  Men jag vet, och har kanske länge vetat, att målet är vildmarken, på något sätt. 
 
Jag känner mig sällan ensam i min egen ensamhet,  för då låter jag det där vrålet inombords få göra sig hörd.  Jag känner mig aldrig så ensam som tillsammans med andra människor.  När jag går med på våra gemensamma, allmäna regler och etiketter.  Det kan vara trevligt förstås,  gemenskapen.  Men det är aldrig de yttre attributen som ger tillfredställelse.  Det är när ditt ylande och mitt plötsligt stämmer upp tillsammans.  Oavsett om det är förskräckelse,  förälskelse, entusiasm, sorg eller glad galenskap som för oss samman. 
 
Jag läser Tuva Minna Linns tankar om moderskapet,  och tänker tyst att kanske är det så vi står ändå. Även den ultimata föreningen går isär med tiden.  Vi står ensamma. En och en. Även om vi kan stötta varandra att stå upprätt behöver vi rötterna mer än något annat.  Våra egna. 
 
Jag längtar efter att mina ska växa sig starka igen. Starka nog att förankra sig under mig. Att energin ska komma därifrån mer än någon annanstans. Och jag längtar efter att ylandet ska stilla en aning.  Inte av anpassning,  men av mitt vilddjurs inre lugn.
 
Och därifrån finna fler ur flocken.  Vi är många,  det vet jag.  
 
 

medley

 
 
Det var ett tag sedan sist. Ibland blir det så. Men jag har inga planer på attt sluta skriva. Inte heller storstilade planer på comback. Vi tar det härifrån. Även om jag längtar efter att blodet ska rinna tillbaka ner i fingrarna. Att kameran ska packas upp. Hm..ja jag längtar efter att se de där oväntade vinklarna. Se bilderna innan de tas. Jag längtar efter våren och återvändandet. Och det känns fortfarande ovant att vara så förlamad i sinnet som jag varit det senaste. Jag hörde någon säga att utbrändhet är en gåva från ovan. Det tvingar en att bryta med sina mönster. Det tvingar en att byta riktning. Att bli sann mot sig själv.
Jag vet inte om jag är där ännu. Men jag försöker.
 
Och jag vågar inte riktigt använda ordet utbränd om mig själv. Jag har ändå klarat av att jobba litegrann. Men försöker känna mig fram vart gränsen går. Det har varit processen tillbaka. Men andnöd, panikångest, gråtattacker på offentlig plats, yrsel, illamående, extrem trötthet och depression är ju knappast något jag levt med i störrre skala förut.
Jag hoppades att 2015 skulle vara året tillbaka. Nu hoppas jag på att 2016 blir det. Och att jag kommer ha roligt!
Det var min önskan på nyårsafton. 2016 ska jag ha roligt och göra saker som gör mig glad<3
 
 

vakum

 
 
 
 
Jag sover mig igenom flera alarm och vaknar vid lunch. Det är okej, nu när jag bestämmer mina egna tider, men jag drar mig ändå för att gå upp när jag ser klockan. det är nån sorts skuld tror jag. jag behöver morgonen för att få snurr på dagens bestyr. ändå är jag nattmänniska och det är svårt att få det bästa av två världar. 
 
jag vill vakna vid 8, yoga, arbeta och stöka runt. och jag vill sitta i natten med te och ord, när hela staden sover.
 
det är en mjuk sorg i mig just nu. ensamhet även när jag omger mig med människor jag tycker om. det är något annat jag sörjer. någon längtan som jag inte lever. det är en sårskorpa jag hela tiden pillar på men inte låter läka...
 
jag lyssnar på Johanne Hildebrandts trilogi om valhalla för kanske tionde gången, den skänker mig ro. hemkänsla kanske eftersom jag redan vet vad som ska hända. 
och jag känner instinktivt att det gör mig gott när jag glömmer omvärlden. skär av bandet till både mejl och vackra lookbooks från andra sidan jorden. 
 
det är komplicerat, detta med tillgängligheten, uppkopplingen. samtidigt som det är inspiration jag söker, får jag djup prestationsångest och jämför allt jag själv gör med det absolut bästa hantverket jag kan hitta därute. och med företag som avsätter Stora belopp för marknadsföring. allt för att få det se så naturligt, lagom spirituellt och äkta ut som möjligt.
 
kanske är det därför som det går så sakta framåt, för att jag inte riktigt litar på att det är värt det. en sak är ialla fall säker. just nu har jag tid. och det är därför som jag ska börja sätta den manuella väckarklockan på ringning. helst i en kakburk några meter från sängen.
 
 
 

sedan sist

 
en udda frukost på lediga dan -kaffe, melon å mozzarella
 
 
favoritblomman just nu- och i överflöd, är fingerborgsblomman. giftig visst -men också vackrast!
 
 
minikiwin har grott! sent på året kanske men vi får se om den överlever vintern. tydligen ska den kunna bli en flerårig ranka!
 
 
pinterset-beroendet har börjat ge resultat. efter ett års samlande av bilder på drömska under-träd-uteplatser har jag börjat inreda lite smått under eken. förstår inte vad det var som tog sån tid faktiskt! bäst uppskattade sittplatsen hittills!
 
 
inne i farstun har tillslut också blivit tillhållsplats. särskilt när det regnar. då tänder jag lite palo santo och dricker kaffe medan det smattrar på taket. påminner mig om tiden då jag bodde i husvagn på en ö i atlanten. ljudet är detsamma. rosor från J<3.
 
 
 
Och jag har börjat (fortsatt) rota i mina rädslor. ta fram, plocka sönder, reda ut, Prata! det känns bättre. Jag jobbar och vilar, hantverkar, gräver i jorden och tar på mig klänning för första gången på länge. Frigör snarorna inombords. de ska inte binda mig längre. det säger jag högt nu! entusiasmen börjar sprida sig som en jämn ström genom kroppen. Och jag känner hur mycket jag saknar dansen! Det är den som saknas i mitt liv.
 
 
 

mid-sommar

 
midsommar i stugan i all enkelhet och eivor palsdottir i bakgrunden= vinnande koncept. fast det egentligen är imorgon som är årets längsta natt så passar jag på redan nu att samla ihop min energi till en boll. imorgon när jag kommer hem sent från jobbet ska jag skicka iväg mina önskningar till de rådande makterna;) en boom innan mörkret återvänder! fast hela sommaren är kvar förstås:) glad midsommar!
 
 

det är bra nu

 
 
jag vaknar en morgon med en kvävande känsla av otillräcklighet. i drömmen är frysen fylld av endast sånt jag inte äter, min rymd, min tid krymper och jag har målat in mig själv i ett hörn. innan jag åker till jobbet gråter jag av frustration. 
 
en annan morgon vaknar jag till molnig himmel och blåst. en ledig dag men av någon anledning vandrar tankarna till en dag för femton år sedan. en ungdomskärlek som ratade mig. det är många år sedan jag ens tog fram minnet, men plötsligt gör det väldigt ont och jag kan inte hindra tårarna. 
 
jag undrar vad det är som gjort mig så bra på självutplåning. för det handlar inte om personerna i sig. ingen av dem som sårat mig. det handlar inte om dem. det handlar om mig. och varför har jag valt att förakta mig själv så djupt att jag tillåtit deras ord, handlingar tränga in i mitt innersta. stundtals inte ägt mig själv, mina känslor och ord. inte ens min kropp. flykt har blivit substitutet för att stå rak i ryggen och blicken fast tills det mjuka, rädda inombords blir härdat av självrespekt. 
 
solen glimtar fram. idag är en dag för förändring. det har varit på gång länge nu. förändringen. varje dag i hela mitt liv, faktiskt. vilddjuret inombords vill springa genom skogen och vråla, spotta fradga och rulla sig i mylla. precis så känns det. det är vilddjuret, instinkten som jag alltid förtryckt. nu kommer resultatet och jag är glad att jag kan sätta ord på iaf det. äga den känslan.
 
 
 
 
 

dörr

 
 
 
Vi firar två födelsedagar i stugan. först min, sen hans. fler bitar som för mig faller på plats. rädslan som minskar. tilliten som växer. och plötsligt hör jag mig berätta saker för människor i min närhet som jag begravt i många år. hemligheter som fått både själ och kropp att värka. och det kommer inte som en självklar insikt först. det är blickarna jag får som avslöjar att jag öppnat dörren. "det där har du ju aldrig berättat" har jag hört fler än en gång den senaste månaden. och det är skamfulla hemligheter som bubblar upp. och samtidigt lättnad och leenden som följer.
 
det börjar läka för att jag har börjat prata istället för att tvångsmässigt bita ihop käkarna tills jag får kramp. jag är van att mörka det jobbiga. och trots att han också är lite rädd så är han bra på att lyssna. de är alla bättre på att lyssna än vad jag trott. det bådar gott. det är ett lite större kliv än vanligt. det här med att ta itu med skammen och skulden.
 
 
 
 

val

 
det är en sån dag idag, jag hinner inte ikapp känslorna. har speckat schemat för mig själv när det enda jag egentligen skulle behöva är att åka bort någonstans, ut i vildmarken. ensam med skogen, himlen. utan prylar, utan människor, utan jobb, utan kontakt. få ligga i en mosse och bli uppslukad av tryggheten. helst utan tidsbegränsning. bara få vara där tills jag är färdig med det.
 
smärtan i mellangärdet sitter kvar. vintern är över men jag har inte lämnat in skuldblanketten. ibland övermannar den mig så oväntat att jag måste sätta mig när jag står, gå av tåget när jag åker och gå upp ur sängen och ut ur huset i natten, bara för att andas. jag längtar efter något. helheten är det nog. smärtan av att vara människa finns ju alltid där på något sätt. orken sviktar och jag sover nästann dubbelt så länge varje natt mot vad jag brukade göra förr. 
 
det är dags att välja. uteslutningsmetoden. börjar nu.
 
 
 
 

ytan och under


 
 
jag är en sån där som gör stilleben när jag inte orkar ta itu med de verkliga problemen. och sen fotograferar jag dem! kanske för att få nån sorts bekräftelse på att jag ändå åstadkommer något. blommor och lyktor på ett rentorkat bord, en perfekt rak tidningshög brevid soffan osv. det har blivit extra mycket på senaste tiden. säkerligen för bekvämligheterna jag saknar när jag är i stugan. som att vattnet inte är påslagen ännu. jag kan värma regnvatten på spisen och ta en "dusch" i balja, konstigt nog otippat njutbart trots att det då sker i ett ouppvärmt uterum jag har. 
 
baksida kan man ju tycka, men för mig hör det stuglivet till. och det tvingar mig på flera sätt att vara både mer medveten om hur jag fördelar resurserna och det fysiska arbetet jag gör här. när jag får göra allt detta i min takt och ensamhet så njuter jag verkligen av livet. hugga ved sent på kvällen, hämta vatten i hink, diska i balja och kanske inte tvätta håret så ofta som jag gör när jag bor enligt "standard". när det är mitt val så infinner sig något som jag enklast kan benämna som harmoni. 
 
och när jag känner mig lite för smutsig men ändå för lat för att värma det där vattnet, då gör jag ett stilleben och knäpper några bilder, voila! (för allt anseende vill man ju inte förlora;-)
 
 
 
 
 
 
 

stök och skuld


 
 
 Mycket som händer nu! Internutbildning på nytt jobb och i helgen jobbade jag mina första nerviga dagar. Jag stökar och fixar i stugan inför sommaren redan. Ser fram emot stuglivet! Har målat en del av innertaket nu men det behövs ett lager till. De stora rosmarinerna och lavendeln har flyttat ut i trädgården och jag sitter mellan varven i verkstaden och hamrar, men även verkstan ska flyttas ut och monteras i stugan snart! Ska bli så skönt att ha grejerna på ett ställe. Och trots att jag aldrig fått klagomål på oljud så är det inte kul att sitta i en lägenhet och hamra metall i timmar, för det Låter, tro mig. Och jag som är nattmänniska jobbar som bäst med smyckena när gemene man gått och lagt sig! Men i stugan kan jag sitta uppe utan med risk att störa någon, ska bli så skönt!!:)
 
Det är allmänt kaos både här och där, utanpå och inuti, men ändå känner jag bitarna falla mer och mer på plats. Jag reder ut oredan som trasslat till sig det senaste året och inser att valet alltid är mitt. Hur jag vill leva, arbeta och vila. Läser Bear Hearts ord om skuld igen ur boken vinden är min mor;
 
"Ordet skuld betyder i själva verket ge ansvaret för. Om jag tänker lägga skulden på dig för mina olyckor, överlämnar jag alla mina känslor till dig och säger; här, ta hand om dem. Men är du kvalificerad att hantera mina känslor? De är mina känslor så varför hanterar jag inte dem själv? Det är lättare att lägga skulden på någon annan. Det är inte så lätt att betrakta sig själv ärligt och det är därför de flesta av oss fortfarande håller fast. Släpp!" (nedkortad version)
 
Hur lätt är det inte att känna igen sig i den beskrivningen? Jag gör det åtminstone, men samtidigt förstår jag att det är en källa till lidande att hålla på såhär. Och jag önskar att jag kunde vara så done with that!
 
Innan jag började jobba satte jag mig ner och skrev en lista på hur jag vill ha det (eftersom det inte är ett fast 9-17 jobb). Hur mycket tid jag vill lägga på nya jobbet, egna företaget samt andra projekt. För jag vet hur jag är. Jag är en DOer, som lätt gör mer än vad som är tänkt. På gott och ont. Men min livsstil ger mig också friheten att välja. Halva året bor jag så billigt att jag skulle klara mig på att jobba 2 dagar i veckan.Det är balansen som är svårfunnen till en början, men jag har gjort det här i så många år nu att det sitter mer i ryggraden än något annat. Men det är bara när jag agerar med hjärtat som det fungerar. Det senaste året har gjort mig känsligare, mer angelägen om att verkligen lyssna inåt. Och jag är tacksam för motgångarna. Det är bara dem och acceptansen som kan få mig att se och vandra framåt. Jag lärde mig läxan. Så länge jag väljer att betrakta och hantera mina känslor själv. Inte ge ansvaret till någon annan. Och jag tror jag är redo att släppa taget om det som hände nu.
 
 
(tulpanerna är förresten från ulriksdals handelsträdgård. vi åkte och skaffade en bukett i deras självplock)
 
 
 

tulpaner å cashew

1.
2.
3.4.
5.
 
Jag har svårt att förstå att det redan gått tre år sedan jag var i Indien med min Fairtrade-klass! Den 29 januari 2012 var vi i Kerala hos Fair Trade Alliance Kerala och reste runt på skumpiga vägar med Tomy Mathew som guide och han gjorde sånt intryck på mig och synen på handel!
 
Den där Indienvistelsen tog på mig hårt, det medger jag, men jag känner nu hur mycket den gav mig och min nya förståelse för våra val som lite medvetnare konsumenter. Också att välja utifrån medmänsklighet. Inte att förväxla med tycka-synd-om-attityden!!
 
Bland annat tänker jag på, och minns alltid det när jag ser rosor och tulpaner i affären. (Åh vad jag längtar efter knarriga tulpaner just nu att ställa brevid mig på arbetsbordet!! :) 
 
Vi besökte framförallt odlare av frukt, grönsaker och kryddor (alla anslutna till Fairtrade) för att höra hur Fairtrade påverkar deras liv, men vi hade intressanta diskussioner med Tomy om marknaden generellt. Bland annat började vi prata om snittblommor och fairtrade-rosor från Kenya som vi har möjligheten att köpa här i Sverige. Vi kom överrens om att det är väldigt bra att vi har valet att köpa snittblommor som kommer från spårbar, säker industri, och att odlarna får pengarna som arbetet är värt! men också pratade vi om, och det var Tomy (och ordförande för ett väldigt stort Fairtrade-distrikt i Indien) som själv sade att i en perfekt värld skulle rosodlarna bättre odla mat (eller blommor/ tillverka möbler/kläder etc. för all del) till sig själva och sitt folk, och vi importörerna, skulle odla eller plocka våra egna blommor. Och visst är det ett mycket mer uppfriskande och självklart perspektiv än att "u-länder" ska utvecklas genom export (även om jag inte anser att den ska tas bort. exportstopp är också farligt på kort sikt.)
 
 Det är en tanke jag inte kan konkurrera med, även om det var så att jag skulle vilja. För övrigt en orsak till varför jag själv efter resan utbildat mig inom odling, för att kunna bli mer självförsörjande.
 
Men ska jag vänta till april-maj då mina egna tulpaner slår ut... hm det är länge att vänta trots allt:) jag njuter av aloe veran, kastanjerna och kaktusarna i fönstret och på skrivbordet än så länge iaf! för jag minns hans ord varje gång jag plockar åt mig en bukett knarriga tulpaner. och för det mesta får minnet mig att avstå. fast ganska ofta odlas de i sverige nuförtiden, vilket är ett plus:)
 
 ps.det finns en hel del intervjuer med Tomy Mathew på Youtube, väl värt att kolla upp för den intresserade! Bl.a. i den här videon, där jag känner igen både Susamma och Thomas, vilka var två av de många vi besökte och intervjuade. Videon är dock gjord av en engelsk kvinna.
 
6.7.
8.
9.
 
1. nyplockade cashew-frukter! vi äter ju bara själva nöten men frukten är också överraskande god tycker jag. har för mig att de gör alkohol på frukterna.
2. matthew öppnar en kokosnöt för oss att smaka på:)
3. Tomy pratar om Fairtrade och Anna antecknar.
4. Vaniljstång som ännu inte skördats!
5. Anna och jag tittar på utsikten, fotar och spexar:)
6. Susheela och jag tar i hand. (vet inte varför jag ser sådär rädd ut haha. hon var jättegullig)
7. festmålad
8. här badade vi i tropisk klistrig värme, det var faktiskt fantastiskt!
9. gruppbild från jolarpet och med bl.a. bomullsodlare. de flesta odlare har många kulturer på sin mark, lite jämförbart med permakultur-principerna. 
 
 
jag har skrivit om resan och delat bilder förut. här är 3 av dem;
 
Palam -på besök i fabriken som tillverkar tvål som säljs på Indiska 
 
Att knyta ihop påsen -en översikt och mina funderingar kring resan/handel/rättvis och självförsörjning
 
Bomull - Om mötet med odlare i jolarpet. vårt första fairtradebesök på resan
 
 
 

vårkänslor

 
 
nä nu har jag börjat få vårkänslor! kanske för att detta var den bästa helgen på länge, eller så är känslan här för att stanna! 
Ibland behöver man en påminnelse av det man redan vet; som att 
 
"det du älskar är ett tecken från ditt högre jag om vad du bör göra"
 
för att ta ett enkelt exempel. för tre dagar sen låg jag återigen i fosterställning och började gråta av maktlöshetskänslan som kom över mig. jag vet att det är okej. det var tecknet på att jag inte gjorde det jag ville, eller vågade tro på att det jag vill är min väg. kan det bli tydligare än så!? och än viktigare; jag vet en massa saker jag älskar att göra, så därför började jag.
som att dansa t.ex! har dansat mig genom helgen. när jag lagade mat, sittandes i sängen när kompisens 3åring kom in i mitt rum med en stor påse leksaker och faktiskt närsomhelst jag känt för det! musiken har nästan gått nonstop här hemma!
 
åh jag är så sugen på vår nu! men det gör faktiskt inte så mycket att det är ett tag kvar. ligger å drömmer om pettsson-farstun vi ska pyssla till i vår, om växthuset jag vill bygga och vad jag ska jobba med!! jag vet att jag ska jobba med händerna. det kommer i meddelanden från håll och kanter. och som spa-terapeut ser jag att det är något jag borde göra mer. jag vet att det redan finns i mig att ge lindring med beröring. men så är jag sugen på allt det kreativa pysslet för min egen skull. jag håller just nu på att göra mig av med saker och samtidigt fokusera mer på att lägga krutet på min hälsa. kläder mot färskpressad juice, typ:) och samtidigt göra space för min käresta, som halvt flyttar in hos mig i vår!! och så syr jag igen, både nytt och gammalt. ska visa snart!
 
citat från boken Leva med glädje av Sanaya Roman. pepp pepp!
 
 
 
 
 

tack<3

 
jag vill passa på och säga att jag är väldigt glad för era fina kommentarer! även när jag inte ger tid att svara på dem! det värmer väldigt mycket med gensvar eller när ni vill peppa mig, och jag hoppas ni känner att det kommer något tillbaka även om jag inte skriver direkt svar till varje kommentar.
ibland vet jag inte om jag skriver för min egen skull eller för er. kanske både och! den här bloggen startade just som nån sorts kombinerad jag-känner-mig-inspirerad-och-vill-inspirera-vidare men jag märker att många ämnen kommer upp av sig själva när jag väl börjar skriva. så om det är något speciellt som fastnat och ni vill veta mer om så säg till för all del:) jag tror att inspirationen börjar sippra tillbaka i mina stela fingrar <3
 
(såhär ser det ut där jag sitter och skriver. när jag inte är i stugan vid skogen eller på något äventyr iaf:)
 
 
 

kreativiteten

 
 
ljuset är släckt för länge sen å vi säger godnatt igen. men jag hör att han ligger å tänker fortfarande. och det gör jag med. han säger att han såg energin rinna ur mig och min kreativitet förtvina när jag jobbade som mest. och att det gör honom glad att se den återvända. jag vet att det är sant. inte fel på arbetet, men fel för mig. jag hittade aldrig utrymmet på den platsen att göra till min.
vi är där nu, båda två. sugna på det nya som kommer. och jag har insett, att jag behöver kreativiteten i mitt arbete, det är där jag hör hemma bäst. det är mycket den som jag identifierar mig med. 
så det har börjat se ut lite såhär hemma igen, vilket alltid är ett bra tecken på mitt välmående.
 
bilden från tuva minna linnodd lovin.
 
 

sit with it

 
 
min nya påminnelse; att sitta med känslan, vad den än må vara. glad, orolig, arg, ledsen, upprymd, lyrisk, stilla, kaotisk, stressad, rädd. jag bombar mig själv med bilder på enkelhet. gör yogan, och längtar efter den när jag känner mig stel på eftermiddan. idag, sista dagen på året och jag känner att det är första gången jag förberett mig på att låta det nya året för med sig förändring. vintersolståndet 21 dec har hjälpt till, ljuset sipprar sakta tillbaka, och jag frågar mig vad jag ska manifestera inför denna nya tid. ta vara på den möjligheten. 
jag leker med solljuset mellan fingrarna. och samlar på mig ännu fler bilder. det blir mycket yoga, stränder och citat. den ovan satte jag ihop och använder nu som skrivbordsunderlägg i datorn."sit with it" säger så mycket tycker jag. som kontrast till att bara rusa på. som hela mitt väsen längtar efter att släppa.
 
 
bildkälla här och här
 
 

årets julklapp

 
 
jag har inte fotografterat mycket i år, och det mesta jag sparat vill jag inte riktigt titta på. men här är några bilder från sommaren som fyller mig med längtan och värme. mitt i värmeböljan vadade jag och J bland alger, jag gjorde hälsodrinkar hemma och semestrade en helg hos min vän sofie på landet:)
 
nu är min kurs som pågått de senaste tre veckorna slut, även om det inre arbetet fortgår. under hösten då jag vare sig jobbat eller studerat utan levt på sparade pengar, har jag gått från "semesterlättnad" till förvirring, till depression, till självömklan, förvirring, likgiltighet, till vrede, till insikt, till rädsla, till ännu mer rädsla och slutligen känslan av att vilja Hitta det där. gnistan. låta hjärtat tala, tysta tankarna. när jag insåg att kämpandet med "tänka positivt" inte var svaret, utan överlämnandet var ett faktum. dyka ner i mörkret som förföljt mig genom mer än halva livet. där avgrunden blir djupare för varje år som det ignoreras.
 
 
som från ovan dök womb awakening upp precis när jag behövde det som bäst. för mig har det bl.a. betytt att möta demonerna till min egen kropp. se hur jag efter trauman stängt av delar i mig som jag sedan gjort helt tabu. lite som att tiga någon till döds. detta självförakt har hindrat mig att leva mina sanna drömmar, det jag känner i hjärtat är rätt. det är en smärta jag inte velat ta i med tång, kanske för att jag trott att det är nåt som vi alla bär på med rätta. life´s a bitch, then you die liksom.
jag har kanske aldrig förstått hur mycket skuld och skam min kropp bär/burit på. men att tankarna påverkar den fysiska kroppen fick jag klara bevis på redan som tonåring, då jag utvecklade vestibulit. när man ignorerar alla signaler som säger "det här är fel" så säger kroppen tillslut ifrån. jag blev sjuk. och trots att jag "borde veta bättre" har jag varit nära att gå in i väggen två gånger efter det, men brutit innan det oundvikliga hänt.
 
egentligen vill jag inte prata om lärdomar, det låter så hårt. men man kan väl säga som såhär, jag ångrar inte något -det har fört mig hit. det har gjort mig snällare fast senaste året känts som ett slag i magen på mig själv. och även om livet är en fantastisk möjlighet är det en utmaning att finna ro eller lycka i virrvarret av värderingar som attackerar från alla håll. vi pratar mycket om det, J och jag. acceptans. självacceptansen är kanske den största utmaningen. hade jag den skulle jag inte behöva söka den på annat håll. då skulle jag gått ifrån torftiga distraktioner och funnit mitt syfte för länge sen. men även det är att gå hårt fram. jag försöker acceptera att jag är högst mänsklig.
 
men som en motpol till den slagpåse jag agerat senaste året ser jag nu fram emot att börja ta hand om min kropp, inifrån och ut. med självkärlek. börja bry mig om näringsrik mat igen, yoga och närhet. läka och börja lysa igen. det är faktiskt det jag ser fram mest emot. att få börja ta hand om mig själv igen! det får det att pirra i magen och tårna och får mig att le. 
 
självkärlek blir årets julklapp<3 
(och med kärlek ännu mer till världen förstås, det är helig lag)
 
 

<3

 
 
 
 
jag är verkligen i en djup process just nu, och väljer bort mycket för att komma närmre kärnan i dramat. det är en sån där punkt i livet då det händer något och man inte kan vända tillbaka, hur man än försöker. jag har slutat vilja det också. vända tillbaka. skiftet erbjuder något mycket mer intressant och nära.
 
men idag lyser solen och jag ska passa på att få lite varma strålar på mitt ansikte innan ljuset tar slut. och med risk för att jag inte skriver igen innan julen så passar jag på att önska er God Jul<3
 
 

lugnet efter stormen

 
 
såhär i efterhand, som en resumé över året, måste jag säga att det varit det jobbigaste på Länge! trots nyfunnen kärlek så har jag verkligen fått prov på hur livet testar en psykiskt. och även om det finns händelser att peka på så har jag svårt att riktigt Se vad det var som utlöste denna känslokarusell, detta virrvarr av självförakt, förtvivlan och beslutet att Aldrig mer ljuga för mig själv. Jag känner fortfarande en ilande smärta i magen, av både förväntan och bävan inför detta nya kapitel i livet.
 
en vän påpekade att i den kinesiska kalendern är 2014 Hästens år, dvs har året/perioden dominerats av en rusande energi, något omvälvande och oåterkalleligt. utan att egentligen analysera för mycket så kan jag konstatera att för många i min närhet har detta visat sig starkt, tex genom utbrändhet, hjärtslitande uppbrott och nya konstellationer. livsomvändningar "helt enkelt". kanske är det det som händer mig också. oavsett hur man väljer att tolka så känner de flesta till ordspråket "lugnet efter stormen" och det är på något sätt det jag väntar på. eller jobbar på att frammana. dvs jag måste rida genom denna storm först. det är kanske först nu jag fattar att hela våren och sommaren/hösten var stormen i antågande. den där tryckta lufen innan en stor storm som ger huvudvärk och lätt andningssvårighet. och nu pågår stormen inuti. min uppgift är att försöka följa med i strömmarna. dansa med dem och sluta låtsas att det enda att göra är att låta sig kastas omkring och trasas som en vante. sluta motståndet och bli ett med kraften. 
 
men samtidigt tänker jag på hur mycket val det är i det hela.är det jag som väljer allt det här? antagligen. och då kan man ju fråga sig varför förstås. men kaos skrivs ju också möjlighet på kinesiska (igen kina ja) och kanske är det det. att jag är trött på den jävla tristessen men behöver skapa kaos för att Verkligen ta mig vidare här i livet.
 
 
sommarbilderna verkar kanske inte klara i sammanhanget. jag sörjer lite att jag inte upplevde naturen så mycket, och dessa bilder är några av få som jag tog. fast det är i farstun förstås och inte ute. men ändå.
 
 

våg

 
 
jag känner tryggheten komma närmre. nästan kan ta på den, eller åtminstone se där borta i horisonten. det är det varma ljuset igen och på nåt sätt parallellt. som att det varma där borta smittar av sig på det varma ljuset i maggropen. jag läser om kvantfysik och einstains relativitetsteori och tänker att det förklarar så mycket om omgivningen (eller låter saker vara oförklarade!), perceptionsförmågan jag alltid övertygats att trycka undan. varför får vi inte lära oss detta som relativ sanning från början? den newtonska läran om fast materia, äpplet och trädet är inte en komplett bild av verkligheten. men det är det jag minns från skolan, och det är det min omgivning betraktar som den förnuftiga sanningen. den blir grunden för materiell trygghet.
 
kanske för att det andra är mer komplicerat att förstå, och vi vill behålla kontrollen. kunna förklara allt för varandra och oss själva. 
även om jag varit sökare sen tonåren så har jag nog bara rört vid saker på ytan. mina sår har jag betraktat utifrån men aldrig vågat hela. kanske för att jag på sätt och vis identifierar mig med dem, och är rädd för vem jag kan bli om jag vågar släppa taget. rädd för min egen potential och följderna av att leva med öppna ögon. om jag följer min innersta önskan, passar det ihop med iden om materiellt välstånd och trygghet?
 
det är något jag funderar på mycket just nu. och känslan av att det är flera i min omgivning som är i färd med att bryta sig ur självdestruktiva mönster gör att jag känner vågen komma mot mig. det är som att jag sveps med i energin och inte vare sig kan eller vill kämpa emot kontrollen längre. jag vill inte klamra mig fast med fortsatt stängda ögon. jag vill tala, gråta ut, skrika, dansa, skratta ut smärtan. 
 
för första gången Vill jag plocka fram allt, hela känsloregistret. det kommer antagligen bli det värsta. och ta ganska lång tid. men det är ett steg jag aldrig förut velat ta. och fortfarande bävar inför.
 
relativitetsteorin känns betryggande i det avseendet att den fortfarande är till viss grad ett mysterium. om vi inte kan förklara eller med vår hjärna förstå allt, så finns det hopp. det gör det lättare för mig att acceptera alltets förändring. och min medverkan i denna förändring. förstå det eller ej, men det gör mig nästan lite lyckligare som människa.och så kommer boken "the secret" igen. den är ett möte mellan dessa två världar, vilket förstås känns vara succen i detta avseende. materiellt välstånd kombinerat med tillit till "högre makter", vad man nu än väljer att kall dem/den..  inte konstigt att människor börjar lyssna. jag förnekar inte att just "the secret" är en sådan milstolpe för mig, även om det bara är en pusselbit till och jag har många många kvar att lägga.
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0