lomeyende

Nästa gång blir det på riktigt. Flytten. Till en plats med dalar, höjder och en bäck. Ängar och tystnad, det längtar jag efter. En plats där anden känns fri, liksom rätten att leva precis som man vill, utan regler och föreningsföreskrifter. Då ska jag ha höns, bin, katt, blomsteräng utanför fönstret och gärna en stor kåta i skogsbrynet.

 

megaboosten aprilljuset för med sig måste firas lite och jag tittar tillbaka på förra året i maj! om en månad kan det alltså se ut såhär, i teorin<3

 

 

Jag plockade fram det gamla anteckningsblocket ur en låda för någon månad sen. Det var en sån natt då man inte får någon ro, då man vrider sig likväl på insidan som utsidan.  När jag var yngre skrev jag poesi såna nätter..  Och någonstans visste jag precis vart jag lagt min egenhändigt spetsbeklädda gamla poesibok.  Som att mitt ångestfullda ylande och boken drogs till varandra.  Den natten skrev jag för första gången på flera år i boken.  Det var först morgonen efter som jag bläddrade mellan sidorna,  läste många nätters ylande.  Åratals rop, de första raderna i boken sedan tonåren. 

 

För det är just detta jag ser.  Det är ylanden. En längtan till något okomplicerat.  En längtan bort från allt drama. Allt mänskligt hittepå. Och kanske också min egen mänsklighet.  

 

Det är vilddjuret.  Och sen jag började kalla denna rivande oro/längtan/begär för vilddjuret så förstår jag bättre vad det handlar om.  Vad jag handlar om.  Att den delen inom mig ska få finnas där.  Den kan vara en tillgång rentav.  

 

Men det blir också tydligt för mig vad jag inte ska.  Vad jag lever i, som inte är uppfyllande.  Det kan fungera ett tag, för att helga målet.  Men jag vet, och har kanske länge vetat, att målet är vildmarken, på något sätt. 

 

Jag känner mig sällan ensam i min egen ensamhet,  för då låter jag det där vrålet inombords få göra sig hörd.  Jag känner mig aldrig så ensam som tillsammans med andra människor.  När jag går med på våra gemensamma, allmäna regler och etiketter.  Det kan vara trevligt förstås,  gemenskapen.  Men det är aldrig de yttre attributen som ger tillfredställelse.  Det är när ditt ylande och mitt plötsligt stämmer upp tillsammans.  Oavsett om det är förskräckelse,  förälskelse, entusiasm, sorg eller glad galenskap som för oss samman. 

 

Jag läser Tuva Minna Linns tankar om moderskapet,  och tänker tyst att kanske är det så vi står ändå. Även den ultimata föreningen går isär med tiden.  Vi står ensamma. En och en. Även om vi kan stötta varandra att stå upprätt behöver vi rötterna mer än något annat.  Våra egna. 

 

Jag längtar efter att mina ska växa sig starka igen. Starka nog att förankra sig under mig. Att energin ska komma därifrån mer än någon annanstans. Och jag längtar efter att ylandet ska stilla en aning.  Inte av anpassning,  men av mitt vilddjurs inre lugn.

 

Och därifrån finna fler ur flocken.  Vi är många,  det vet jag.