Vad gör man inte för kärleken
Att jag snart ska åka tillbaka till teneriffa börjar kännas påtagligt. Inte sådär som typ, åh, vad skönt att fly rusket och kylan, utan mer som en stor knut i magen. Jag har bott där i tre år nu. Först nu känner jag på riktigt att det är på tid att flytta hem igen. Särskilt när man träffar underbara vänner sådär en vanlig söndag och bara slappar tillsammans, inte gör något utsvävande eller Måste ha bra idéer, utan bara Är. Jag kommer sakna det.
Jag kommer sakna Stockholm. Har aldrig riktigt tänkt på det förrän nu, men för många är stockholm ett ord laddat med flärd och möjligen en del snobbighet, stress, betong och Uteliv. En enda bloggare jag följer är från stockholm. Resten är utspridda över hela sverige. Jag är varken flärd eller snobbig. Jag är född på Karolinska sjukhuset, uppvuxen här och har ett totalt oglamouröst liv. Älskar att vara hemma och pyssla, odla och ändå ha nära till en så stor Kulturstad som stockholm är. Jag går väldigt sällan ut på krogen numer men älskar alla små trånga rockklubbar och den mångfald av människor som finns här. Kulturkrockar och underground är vardagsmat. Precis så är det och jag skulle inte vilja att det var på något annat sätt för allt i världen.
Kontrasten mellan stockholm och kanarieöarna är smärtsamt stor. Trots att jag bott där i tre år, talar spåket, förstår seder och bruk någorlunda, kommer jag aldrig kunna vara en av dem. Jag är "Rubia" för de flesta, alltså ”Blondie” men detta har inte så mycket med hårfärg att göra. Skulle jag ha mörkt hår skulle det inte göra särskilt stor skillnad. Jag är Utifrån. Och det är svårt att komma in i ett så pass stängt samhälle som faktiskt finns där. Det är inte Spanien hur mycket man än diskuterar geografisk tillhörighet. Det ligger mycket närmre afrikas kust än spaniens. Människorna är annorlunda. Att tillhöra en subkultur är så ovanligt att folk vänder sig om och pekar på någon som ser annorlunda ut. Det finns inga punkare, emo eller hårdrockare, inget intresse för vintage, lagt hår eller vippiga kjolar att tala om. Hippies finns det däremot en del av. Det kategoriseras jag själv som när jag är där. Däremot inte alls när jag är hemma i sverige. Isoleringen från omvärlden är slående. Försöker man integrera sig i samhället räcker det att vara där i några veckor och man börjar tänka på ett helt nytt sätt. Det har varit en upplevelse, jag har lärt mig massor, både om mig själv och andra, men man kan inte bortse från fakta.
Hemma är alltid hemma.
Men vad gör man inte för kärleken.
