lomeyende

 

det är inte meningen att låta så kryptisk här i bloggen. jag märker det när jag läser den själv ibland. det är sällan som det jag skriver speglar det jag känner.

 

jag tar sakta förväl av mitt hem och minns genom foton allt som hänt här under de två år som jag bott här. jag packar ner småprylar och försöker sälja av så mycket onödigheter som möjligt.

egentligen finns det hundra saker jag vill skriva om och det jag mest tänker på nu har jag har inte riktigt våga säga öppet. men nu säger jag det. om en månad flyttar jag och jag ska köpa hus!

 

ett litet sommarhus med trädgård i närheten av skolan. det är svårt att förstå att jag ska ha något som är mitt eget att ta hand om, men det är precis vad jag önskat mig. allt går bara man vill:) det kommer bli så fint och hoppas ni vill följa med mig dit här i bloggen!

 

kolonilotten är ledsamt försummad med ogräsrensningen men jag litar på att permakultur-teorin hoppar jämfota av glädje över klövern och tistlarna som trängs mellan tomater och bönor. har det funnits någon fint med denna regniga sommar så är det iaf lättnaden när jag sitter inne på kvällen med ångest över att inte ha hunnit vattna-igen. och så hör jag tyst och stilla hur regnet börjar smattra mot fönsterbrädan. jag somnar alltid som bäst med öppet fönster då.

 

 

 

 

 

 

är det hädelse att säga att jag längtar efter höst? tjocka lager av mjuka kläder, raggsockor och tända ljus. jag kan inte hjälpa det. men efter ett naket midnattsdopp igår kväll står man ju ut med några månader värme till.

 

det växer så det knakar i landet och precis som jag tänkt så kommer jag flytta snart. bort från lägenhet och växande blomkål. jag ska försöka ta med mig så mycket som möjligt. på nästa ställe blir jag kvar längre. jag lovar mig själv detta. minst två hela somrar. så grönkålen får tid att växa sig stor och hamna på min tallrik till jul. ungefär så tänker jag. 

 

jag är på väg någonstans där jag aldrig varit förr. i så många avseenden. jag står nästan inte ut med alla känslor. och samtidigt är det precis de som jag lever för.

 

det är inte hösten i sig som är det åtråvärda här. det är förändringen som är det. det nya hemmet. nästa fas i livet. det är den jag längtar efter.

 

 

...det här med köpstoppet så har det nu gått över fem månader sen jag började och jag gräver mig längre och längre in i den egna kläddjungeln. det är inte längre svårt att låta bli att handla. en känsla som närmast kan liknas vid avsmak för butikernas lockande reklam gör att behovet av nya inköp är mig totalt ointressant. jag har, känns det som, lyckats överkomma önskan om något nytt och fräscht. sanningen är ju att jag skulle kunna klä mig olika i säkert flera år bara med hjälp av de kläder jag redan äger. häromdan hade jag detta på mig. jenskjol och blus som funnits med i säkert 6-7 år men aldrig burits tillsammans förr. bara en sån sak. ju längre tiden går desto roligare tycker jag att detta är. och för nån som gillar att uttrycka sig via kläder så är en shoppingdetox helt enkelt en av de bästa sätten att få använda sig av kretaiviteten. det kan jag konstatera nu.

 

 

Efter en slitig dag på jobbet ställer jag mig och kokar svartvinbärssylt från egen odling och hittar en sammetsklädd finfåtölj i soprummet. I vackraste rosenrött. Sylten lika mycket som möbeln om inte mer.

Plötsligt är en trött måndag inte alls så trött längre. 

 

Massor av vinbär har jag fått, och ännu mer rabarber. Jag fryser redan in så det blir mycker rabarberkräm i vinter!  Tänkte jag skulle bli en hejare på att safta å sylta (å kanske t.o.m mjölksyra) i år. Det blir gött att sitta inne i stugvärmen en kall januarimorgon och äta varm rabarberkräm till frukost!

 

Kyrkklockorna ringer in medan jag äter lasagnefrukost innan jobbet.  Det är söndag.

Jag undrar för mig själv hur många som går dit. Till gudstjänst. Och så funderar jag lite till...spinner vidare. Vad är egentligen heligt i mitt liv? Inte är det söndagar iaf.

Jag ångrar lite att jag ska in till stan och trängas bland turister. För även om jag håller mycket heligt i mitt liv så tar den rationella sidan ofta över.

Som idag och många andra dagar.

När det heliga i sin rätta bemärkelse kommer på andra plats.

 

Inte förrän om tre dar blir jag mig själv igen, tillåter mig att vara jag.

 

Vad håller ni heligt?

 

jag har svårt att hålla fokus. mycket händer just nu. både smått och stort. minnet är inte att lita på. 2 månader sen jag skulle lämnat in de sista skoluppgifterna. varför minns jag det bara när jag inte kan eller har tid. är det tidens sätt att retas eller bara det undermedvetnas nyckfullhet. jag överväger även starkt att det kan vara ren lathet men när satt jag egentligen stilla och njöt senast!? 

 

verkligheten, den man kan ta på, stjäl utrymmet för reflektion och vila. alltid är det något och särskilt under denna årstid då vänner sprudlar av energi och idéer. själv skulle jag gärna låsa in mig och låta den passera. det blev inte som jag tänkt. både till det sämre och det bättre. men jag har valt det. det finns ett mål där framme. jag får offra sommaren för hösten. det kommer det vara värt!

 

jag har börjat lära känna norrbotten en smula. och det är bara att konstatera, naturen är vackrast oredigerad.