lomeyende

 

minnen som kommer till liv. någonstans förra året slutade jag nästan helt att fotografera på det sättet jag älskat att göra. jag tappade bort något hos mig själv. kanske var det en oundviklig fas. en effekt av tvingad effektivitet. glädjen som försvann. kontrolltvånget som uppstod. för att hålla ihop mig själv. skala av. men behålla de yttre attributen, tills jag insåg att det var just de som förstörde för mig. självkontrollen i en värld jag inte tyckte om eller kände var okej. 

 

jag har saknat det här forumet. och er som varit med mig.

 

lusten har kommit tillbaka. jag har lärt mig något om mig själv. jag längtar efter något som inte är tänkt att kontrollera. jag har hittat musor på vägen. lärt mig att vara ärlig, eller åtminstone ärligare, både mot mig själv och andra. 

 

<3