lomeyende

 

 

Jag sover mig igenom flera alarm och vaknar vid lunch. Det är okej, nu när jag bestämmer mina egna tider, men jag drar mig ändå för att gå upp när jag ser klockan. det är nån sorts skuld tror jag. jag behöver morgonen för att få snurr på dagens bestyr. ändå är jag nattmänniska och det är svårt att få det bästa av två världar. 

 

jag vill vakna vid 8, yoga, arbeta och stöka runt. och jag vill sitta i natten med te och ord, när hela staden sover.

 

det är en mjuk sorg i mig just nu. ensamhet även när jag omger mig med människor jag tycker om. det är något annat jag sörjer. någon längtan som jag inte lever. det är en sårskorpa jag hela tiden pillar på men inte låter läka...

 

jag lyssnar på Johanne Hildebrandts trilogi om valhalla för kanske tionde gången, den skänker mig ro. hemkänsla kanske eftersom jag redan vet vad som ska hända. 

och jag känner instinktivt att det gör mig gott när jag glömmer omvärlden. skär av bandet till både mejl och vackra lookbooks från andra sidan jorden. 

 

det är komplicerat, detta med tillgängligheten, uppkopplingen. samtidigt som det är inspiration jag söker, får jag djup prestationsångest och jämför allt jag själv gör med det absolut bästa hantverket jag kan hitta därute. och med företag som avsätter Stora belopp för marknadsföring. allt för att få det se så naturligt, lagom spirituellt och äkta ut som möjligt.

 

kanske är det därför som det går så sakta framåt, för att jag inte riktigt litar på att det är värt det. en sak är ialla fall säker. just nu har jag tid. och det är därför som jag ska börja sätta den manuella väckarklockan på ringning. helst i en kakburk några meter från sängen.