lomeyende

 

jag vaknar en morgon med en kvävande känsla av otillräcklighet. i drömmen är frysen fylld av endast sånt jag inte äter, min rymd, min tid krymper och jag har målat in mig själv i ett hörn. innan jag åker till jobbet gråter jag av frustration. 

 

en annan morgon vaknar jag till molnig himmel och blåst. en ledig dag men av någon anledning vandrar tankarna till en dag för femton år sedan. en ungdomskärlek som ratade mig. det är många år sedan jag ens tog fram minnet, men plötsligt gör det väldigt ont och jag kan inte hindra tårarna. 

 

jag undrar vad det är som gjort mig så bra på självutplåning. för det handlar inte om personerna i sig. ingen av dem som sårat mig. det handlar inte om dem. det handlar om mig. och varför har jag valt att förakta mig själv så djupt att jag tillåtit deras ord, handlingar tränga in i mitt innersta. stundtals inte ägt mig själv, mina känslor och ord. inte ens min kropp. flykt har blivit substitutet för att stå rak i ryggen och blicken fast tills det mjuka, rädda inombords blir härdat av självrespekt. 

 

solen glimtar fram. idag är en dag för förändring. det har varit på gång länge nu. förändringen. varje dag i hela mitt liv, faktiskt. vilddjuret inombords vill springa genom skogen och vråla, spotta fradga och rulla sig i mylla. precis så känns det. det är vilddjuret, instinkten som jag alltid förtryckt. nu kommer resultatet och jag är glad att jag kan sätta ord på iaf det. äga den känslan.