lomeyende

jag samlar delarna av mig. försöker att inte tvinga fram det, men söka efter dem och mana dem att komma tillbaka. till här:et. till nuet. i en favoritbok reser författarainnan till havet, vadar ut i vattnet och kallar med hög röst in delarna av sig själv, som är ute på olika äventyr i världen. så känns det lite, så känner jag att jag vill se på saken.

för jag vet att det fortfarande inte är riktigt dags, även om vinden verkar vända. jag är i ett förlåtelsestadium och förlåter mig själv. varje del som kommer tillbaka från äventyret. särskilt de där som länge gömt sig och nu vågar komma fram ur grottans mörker. försöker försonas, med mildhet och acceptans. jag tror vi är som allra hårdast mot oss själva. som om vi var vår egen fiende. 

när vi är kapabla att vara vår egen allra bästa vän.

 

och jag inser ju vilket slöseri det är. så dags att förlåta min bästa vän och börja lyssna.