jag har haft lite ångest över komposten hela våren. trots att jag går ut till den var och varannan dag så har beslutet att gräva om hela tiden skjutits upp. tills för några dagar sen då jag inte alls tänkt på att göra det. plötsligt fick jag lust att bara göra det! den var dessutom fullt invaderad av kirskål så det var på tiden om det skulle gå att rädda. jag började med att gräva bort gräset(ogräset) intill så att där blev bar jord.
det översta lagret som ännu inte var helt multnat lade jag över i den "nya" bingen. jag använder vanliga pallkragar som kompostbehållare eftersom jag inte kastar matrester i min kompost (annars kan man få problem med råttor osv).
men bottenlagret var helt perfekt, saftig mylla! lite pillrigt och tidskrävande att plocka bort alla kirskålrötter ur den färdiga komposten, men så kan det bli när man försummar trädgårdens hjärta!
'
den halvmultnade komposten täckte jag med en träskiva och rabarberblad som skydd mot sol och uttorkning. man kan ta löv eller halm eller vad man än har. det fungerar också som ett täcke mot nya ogräsfrön från luften.
den färdiga komposten har jag spridit i rabatterna i trädgården, tillsammans med fjolårslöv jag sparat och sönderklippt torrs växtmaterial. det här med täckodling känns mer och mer vettigt ju längre jag håller på. och så slipper jag slänga kvistar, grenar och löv.
ni vet på våren när villaträdgårdarna dignar av rishögar som ska till tippen, samtidigt som rabatterna ska fyllas på med gödsel, jord osv pga att växterna äter upp näringen i marken och ytan därför sjunker. totalt onödigt. skulle jag vilja ha en kompostkvarn så att jag kunde mangla lite större grenar utan handkraft. men så är det frågan med plats, pengar etc. och om det verkligen ska vara nödvändigt med kompostkvarn i en så liten trädgård. el och bensin för å ta hand om nåt som naturen kan själv...hittills har jag sparat syrens jättegrenar från förra vårens beskärning. förra sommaren fick åkervindan klättra på dem, lutade mot staketet. i år blir det störbönor och tomater i stället. det gör ju inget att saker tar sin tid. jag har börjat förlika mig med det nu. delvis för att det är himla bekvämt för mig att skita i det, men också för att ju längre tid jag låter saker som dessa vara, desto kreativare lösningar hittar jag tillslut. och de är ofta dessutom helt gratis. och det passar liksom in i min filosofi om minsta möjliga motstånd för största effekt. förutom att jag gör skräpgörat med egna muskler. men det faller också i god ordning eftersom jag annars hatar att sporta:)
