jag har inte fotografterat mycket i år, och det mesta jag sparat vill jag inte riktigt titta på. men här är några bilder från sommaren som fyller mig med längtan och värme. mitt i värmeböljan vadade jag och J bland alger, jag gjorde hälsodrinkar hemma och semestrade en helg hos min vän sofie på landet:)
nu är min kurs som pågått de senaste tre veckorna slut, även om det inre arbetet fortgår. under hösten då jag vare sig jobbat eller studerat utan levt på sparade pengar, har jag gått från "semesterlättnad" till förvirring, till depression, till självömklan, förvirring, likgiltighet, till vrede, till insikt, till rädsla, till ännu mer rädsla och slutligen känslan av att vilja Hitta det där. gnistan. låta hjärtat tala, tysta tankarna. när jag insåg att kämpandet med "tänka positivt" inte var svaret, utan överlämnandet var ett faktum. dyka ner i mörkret som förföljt mig genom mer än halva livet. där avgrunden blir djupare för varje år som det ignoreras.
som från ovan dök womb awakening upp precis när jag behövde det som bäst. för mig har det bl.a. betytt att möta demonerna till min egen kropp. se hur jag efter trauman stängt av delar i mig som jag sedan gjort helt tabu. lite som att tiga någon till döds. detta självförakt har hindrat mig att leva mina sanna drömmar, det jag känner i hjärtat är rätt. det är en smärta jag inte velat ta i med tång, kanske för att jag trott att det är nåt som vi alla bär på med rätta. life´s a bitch, then you die liksom.
jag har kanske aldrig förstått hur mycket skuld och skam min kropp bär/burit på. men att tankarna påverkar den fysiska kroppen fick jag klara bevis på redan som tonåring, då jag utvecklade vestibulit. när man ignorerar alla signaler som säger "det här är fel" så säger kroppen tillslut ifrån. jag blev sjuk. och trots att jag "borde veta bättre" har jag varit nära att gå in i väggen två gånger efter det, men brutit innan det oundvikliga hänt.
egentligen vill jag inte prata om lärdomar, det låter så hårt. men man kan väl säga som såhär, jag ångrar inte något -det har fört mig hit. det har gjort mig snällare fast senaste året känts som ett slag i magen på mig själv. och även om livet är en fantastisk möjlighet är det en utmaning att finna ro eller lycka i virrvarret av värderingar som attackerar från alla håll. vi pratar mycket om det, J och jag. acceptans. självacceptansen är kanske den största utmaningen. hade jag den skulle jag inte behöva söka den på annat håll. då skulle jag gått ifrån torftiga distraktioner och funnit mitt syfte för länge sen. men även det är att gå hårt fram. jag försöker acceptera att jag är högst mänsklig.
men som en motpol till den slagpåse jag agerat senaste året ser jag nu fram emot att börja ta hand om min kropp, inifrån och ut. med självkärlek. börja bry mig om näringsrik mat igen, yoga och närhet. läka och börja lysa igen. det är faktiskt det jag ser fram mest emot. att få börja ta hand om mig själv igen! det får det att pirra i magen och tårna och får mig att le.
självkärlek blir årets julklapp<3
(och med kärlek ännu mer till världen förstås, det är helig lag)
