lomeyende

 

 

 

en känslosam månad har det varit. från eufori till mörker och smärta, mycket mullvadsgrått och guldigt solsken som lyser in i sprickorna.

jag följer min vän maeles växande mage. jag har fått frågan och det hedersamma förtroendet att vara med under hennes förlossning, som är beräknad om bara veckor nu. hon gör mig påmind om hur fint det är att våga lite på människor. både att förstå sin egen betydelse i andras liv, och känna hur levande det gör mig att ha nära relationer, vid sidan av min trivsamma ensamhet. men jag är inte alls mycket ensam längre och det känns också lite konstigt. han är med mig även när jag är ensam.

 

kanske är det den där inte ensamheten som plågar mig, den som alltid kommer finnas där. den som ingen annan människa kan fylla upp. jag mår bra och inte på samma gång, för att tillåta euforo är ett svårt och farligt steg. kanske är det en försvarsmekanism, jui högre höjd desto svårare fall. om man faller. det är ju faktiskt inte säkert.

 

jag vet att det är jag och ingen annan som kan ge mig det jag vill, och när jag påminner mig om det fylls jag av det där guldiga ljuset. och ser mer av hans.