lomeyende

 

 

god morgon!

 

förra helgen åkte jag med mamma ut på landsbygden i värmland, till min moster å hennes man. vaknade med kossor runt knuten (bokstavligt talat), plockade kantareller och inspirerades av det nya huset som min kusin och hennes man byggt upp på en gammal torpargrund, med delvis gamla metoder. gjorde så gott att komma dit. och jag blir bara mer och mer säker på att jag kommer vilja bo såhär i framtiden. nära naturen med familj och vänner. moster visade mig en fin liten torpargård med igenvuxen trädgård och jag kände att hjärtat bultade lite extra när jag klev runt i det höga gräset och kikade in genom gamla fönster. kanske blir det värmland jag hamnar i en gång, vem vet.

 

 

just nu har jag min trygga lya men jag vet att det också är temporärt.

jag vill ha djur, odla mat, prova på en massa projekt jag ständigt trillar över, och så vrider och vänder jag på en verksamhetsidé jag haft ett par år. på sätt och vis söker jag efter människorna att dela detta med. de verkar dyka upp pö om pö, och det är nog så det ska vara. det ska ta tid. det är så mycket som man kan åstadkomma när man jobbar tillsammans, den största utmaningen för mig är att våga lita på att sådana samarbeten skulle kunna fungera i längden. jag är så van att försöka lösa saker på egen hand att jag drar mig för att be om hjälp när jag egentligen skulle behöva det. lita på att tillsammans är man starkare, även om man säkerligen inte alltid kommer överrens. kanske är det en av lösningarna till roten av det onda. rädslan för ensamhet. inte bara i mig, men hos hela vårt samhälle. och att återigen våga möta den rädslan, ur flera aspekter.