lomeyende

 

jag är försiktig. går hellre runt än rakt på. observerar. jag är en sån som observerar.

mer än någonsin kanske. 

 

det är en spännande verklighet jag befinner mig i. jag tror inte på omöjligheter, inte på död (utan förvandling) och för varje dag som går så minskar min rädsla bit för bit, rädslan för otillräcklighet, ensamheten. jag har skrivit förut om mörkret. det gör mig inte längre rädd. jag har förstått nu att det inte finns något mer där att vara rädd för än någon annanstans. mörkret där utanför och mörkret inuti. mitt eget.

 

 

det är andra känslor som gror i mig. ganska mycket i magen. till hälften oidentifierade, till hälften igenkännande.   i vanliga fall är det något att vilja fly ifrån, men jag kan inte låta bli att försöka dyka ner i det. jag vill verkligen inte vara någon annanstans just nu.