lomeyende

 

 

 

 

jag dansar. jag pratar inte ofta om det, men jag dansar nästan varje dag. för en väldans massa år sen så hittade jag gabrielle roths "sweat your prayers" som helt enkelt handlar om dans som terapi. den boken blev en språngbräda för mig, som aldrig trivts med någon sport överhuvudtaget. dans som jag kände den hade inte heller fungerat. pardans, bestämda steg, en rytm att följa. det var ointressant. 

 

i sweat your prayers handlar det om att dansa inifrån sig själv. fötterna är viktigast. det är där allt börjar. vi glömmer oftast det, och trots att jag dansat länge så har jag forfarande problem att känna mina fötter. det är bara i dansen som jag låter de bestämma fullt ut. det är fötterna som styr.

 

nu har jag börjat dansa i grupp igen. det är en speciell känsla. alla dansar sin egen dans, men man är ändå tillsammans. det ger verkligen något speciellt till mig. en sorts bekräftelse som jag inte visste att jag sökte. men också känsla av samhörighet. man blottar något av sig själv och samtidigt så är rörelse något av det mest grundläggande i våra liv. säg en kultur där man inte använt dansen som medel för glädje och gemenskap. jag önskar att jag ska finna något i den som jag eller vi en gång tappat.

 

dans alltså, det är livet.