moln

 
 
 
 
jag har inte varit på topp senaste tiden. drastiska ändringar och beslut att ta har gjort att jag känt mig apatisk och helt struntat i måsten. låtit disk stå i veckor, nyinköpta plantor stå och stampa i sina krukor, ogräset breda ut sig och meddelanden förbli obesvarade. det har varit behövligt. jag har blundat för det, men jag lider som många andra av duktig-syndromet. då allt ska fixas, tas ansvar för och sedan invänta beröm som inte kommer. för att jag inte uppskattar mig själv. tror ni på det? att man skapar sin egen verklighet? jag har inte sett att uppskatta mitt eget slit på länge. vilket lett till att inte heller andra gjort det, eller så har jag inte sett de gjort det. 
 
inget slit är värt sålänge man inte själv kan uppskatta och njuta av det. som så många andra gånger ser jag det nu. jag kan skriva långa listor på allt jag Ska göra, istället för det jag Vill göra. och vad är det för mening med det egentligen. sålänge man inte när själen så kan man inte förvänta sig att den ska orka pumpa ut inspiration, bubbel och skratt. i flera dagar har jag legat på soffan, bara i standby-läge. att sova i hans varma famn har långsamt laddat min kalla kropp. att sitta i tystnad på ett kafé i timmar och bara studera människor tills téet kallnar och handen då och då skriver några ord på en bit papper har varit märkligt lugnande. jag klarar annars inte av att vara i stan. jag både avundas och äcklas av de shoppande kvinnorna som svänger med hår och kassar uppför götgatsbacken. avundas för att det verkar så lätt för dem att skratta. finna tillfredställelse i det där livet (fast det kanske inte alls är så bara för att de är glada just när jag ser dem). och äcklad för att jag inser att jag avundas. försöker se likadan ut, när jag egentligen mest av allt just då längtar efter att sätta mig brevid gatumusikanten på trottoaren och sjunga med. där har vi en fri människa, tänker jag. (vilket förstås inte alls behöver vara sant, men det känns så, och istället kryper jag tillbaka till mitt bo, gömmer mig under en sten)
 
men jag tänker på hur lätt det var att leva det fria livet i ett annat land. fyra år på en ö i atlanten var ett helt annat liv. ett äventyr då jag lärde mig att bryta mot reglerna för hur jag trodde livet skulle vara. mycket av det jag lärt mig och sett av livet var en droppe i havet av erfarenhet. jag upplever allt oftare att jag längtar tillbaka till det livet. och även ställer jag mig frågandes till varför jag inte lever det livet här och nu. det gör jag förstås till viss del. jag lär mig varje dag att bli lite sannare mot mig själv. lite snällare. även om vissa dagar bara känns som steg tillbaka. jag är tacksam för vackra vänner och för honom. jag är tacksam för mig själv. att jag kan se vad jag gör för fel. vad jag gör rätt. eller vad som känns rätt och inte. det är de människor som finns runt mig som påminner om allt detta. när vi står bakom, bara som stöd och inte ledsagare. utan krav.
 
 (men jag tänker inte gräva upp potatisen, reparera staketet eller laga riktig middag idag heller)
 
 

Kommentarer
Postat av: Cattis

Jag har också den känslan, det dumma blir när jag istället hela tiden gör det man "måste, borde eller ska" så äter det upp all min kreativitet, inspiration och lust. Så egentligen borde jag bara göra det roliga och strunta i allt det andra. Jag har också potatis kvar i landet. Antingen gräver jag upp den, annars ligger den väl kvar. Och förmodligen lär den få stanna i jorden. Tillsammans med en hel del annat... Och ibland känns stegen man tar mot ett friare liv så himla små, som små myrsteg som knappt gör att man tar sig framåt alls. Jag skickar dig glädje, inspiration och lust!

Svar: skönt det känns att man "får" skita i det:) ska försöka bejaka det lustfyllda istället!
Sofia Nordahl

2014-09-25 @ 08:02:06
URL: http://cattise.blogg.se
Postat av: Johanna, Tiger Baby

alltså, haha på det där med de shoppande kvinnorna. för hur många gånger har jag inte önskat att vara dem? men det spricker så snabbt, för det är inte en verklighet. iallafall inte för mig. Jag åker sällan in till stan längre, blir så oerhört stressad!


Svar: ja, jag vet ju att det är falsk trygghet, för jag har själv levt det livet. men ibland är det svårt att vara nöjd med någonting alls, och så intalar man sig att det finns ett enkelt sätt. men pengaguden är verkligen inte lösningen:)
Sofia Nordahl

2014-09-25 @ 20:43:09
URL: http://tigerbabyshoppen.blogspot.se
Postat av: Anonym

Så bra uttryckt! Känner igen mig i garnnystanet av känslor - allt på en gång och standby samtidigt! Och så skönt att höra någon tala om att låta det ta sin tid att komma tillbaka, att "it's not about being good at something, it's about being good to yourself"!! TACK för dessa ord! (Jag citerar delar av texten och länkar hit som lästips - hoppas det är ok?)

Svar: tack snälla, har loggat in först nu! tillåtit mig vara i den grå geggamojan, men börjar längta efter ljus, färger och att Göra saker:)
Sofia Nordahl

2014-10-08 @ 09:26:52
Postat av: Karin

Det var jag som skrev ovan! Glömde fylla i namn osv.

2014-10-08 @ 09:27:31
URL: http://karinoberg.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0