lomeyende

ensamheten

  

 

 

vissa dagar biter den sig fast i mig med ett orubbligt tag. den där känslan. först svår att identifiera. sen kommer den över mig. ensamheten. och jag längtar mig bort till en plats där jag inte hade något val, bortrest till skogen och vattnet i norr. 

 

att vara den som ger sig av. inte den som blir kvar. 

men även när det är jag som lämnar så är jag också den andra. inmålad i ett hörn av trubbiga känslor och stickiga tankar. 

 

och fast jag vet att det är som det är. alla anledningar till att hålet i mig växer, främst för att jag när det med min uppmärksamhet. och jag väljer att leta på de tomma väggar som omsluter mig, efter en liten öppning någonstans. så kan jag känna att jag saknar något, någon att dela allt med, laga dubbel middag och någon att säga godnatt till. att det egentlugen är det jag söker efter när jag tror att min blick bara vilar.

 

jag sitter på en pall och ser på allt jag skapat här, det jag uppskattade mest med det här stället när jag flyttade in var stillheten. jag vaknar fem meter från skogens brus . dricker pepparmyntste och gräver om komposten. mäter virke till taket som ska bytas och somnar nästan varje kväll på soffan. 

 

 jag trodde nog inte att det skulle bli så stilla. för jag är sysselsatt precis hela tiden. 

men det är just vad det är. för stilla. så känns det nu.

 

 

Årrenjarka juli 2012

 

 

Hejsan!
Jag gillar min ensamhet, men får jag som du en längtan efter att inte vara ensam. Flera av mina bekanta och kollegor har sagt "ibland blir jag avundsjuk på dig som har det så lugnt och fint" - de har själva familjer.

Antagligen är det så att ensamheten är ok för en del (som jag tror mig du gillar precis som jag) men även om vi väljer det så kan det inte vara perfekt till 100 %, precis som de som har familjer och har valt det önskar sig ensamhet ibland.

Det bästa med ensamheten är att man inte kan undvika sina tankar - man är tvungen att möta dem. Tycker jag.

Hoppas du förstår att det är ett inlägg som inte är en pekpinne, bara mina tankar.

Åh vad jag känner igen mig i dina ord! Även om jag just nu ganska precis har hittat någon att förhoppningsvis dela livet med (än så länge bor han långt bort) så har jag hittills varit ensam mycket. Det är både skönt och jobbigt. Jag har också det där smått oidentifierbara hålet inuti mig, och ibland är det svårt att veta vad man ska lappa det med.