lomeyende

.

Jag har någon sorts stressad relation till naturen. Inom mig finns en ronja, som vet att hon klarar sig själv och helst av allt skulle bo i en koja i skogen. Jag skulle leva på allt som sjöar och mark gav och jag skulle hålla mig varm med de kläder som jag ägde och vårdade. Jag intalar mig att jag skulle vara fri.

Den andra sidan är den person som jag blivit fostrad till att vara. En modern människa i utkanten av en storstad, som drömmer om hus med flera sovrum (jordskepp visserligen, men ändå), äger mer kläder och prylar än vad jag har tid att använda och finner tillfällig lycka i ytliga ting.

.

Jag försöker tämja naturen, precis som många andra som drömmer om ett liv i samklang med den. Kan det vara för att jag aldrig lärt mig hur man gör annars? Att jag aldrig vistas i skogen mer än några timmar åt gången innan jag traskar hem till de trygga väggarna som omsluter mig?

När jag var yngre var jag hemskt mörkrädd men brukade öva bort det genom att gå in i skogen när jag blev rädd, istället för att skynda mig hem genom upplysta stigar. Det var först då jag förstod att naturen är en vän, den omslöt mig på samma sätt som hemmet. Under årens lopp har vi haft den där på-av relationen till varandra. Den finns alltid där förstås, så fort jag bestämmer mig för att gå ut. Men ändå så blir det inte mer än just några timmar.

.

I april ska jag åka på en 5-dagars kurs utanför Uppsala, med fokus på kopplingen mellan människa, natur och andlighet. Helt i stil med mitt övriga indianintresse det vill säga. Jag ser mycket fram emot det!

Och kanske får jag träna bort komplexet att jag aldrig blir en riktig ronja, däremot är oddsen för att bli en lovis ganska så goda och det är inte heller fy skam.

.