lomeyende

Jo. Jag minns dem; deras händer deras lukt och hur det kändes att ta på dem.

Och mest minns jag dem jag vid tiden bestämde mig för att verkligen glömma.

Eftersom det gjorde så ont att komma ihåg dem.

Jag blandar passioner med slarvigheter; de där korta kärleksmötena vars mesta kvalitét är att de för en liten stund fick mig att inte sakna dig. Och aldrig förlåta att de inte var du. Sånt.


Jag minns när jag trodde jag visste allt och så en dag kom jag hem med en Thorvall i handen, läste ut den samma dag och förstod att jag inte visste något alls. Om kärlek och besatthet alltså. Inte egentligen. Många år sen nu. Läste den igen. Lika förbannat ärlig är den förstås.
Lika förbannat bra.
Hjärtesorg är fördjäkligt men underbart att läsa om när den beskrivs precis såhär.
Kerstin Thorvall är one of a kind på den fronten.

translate