lomeyende

Tänk vad många det var på teneriffa som sa "Men varför åker du till sverige Nu!? Där finns väl inget å se fram emot. Kallt å jävligt" eller andra som skrockade "Om en månad är du tillbaka, ska du se. Du kommer sakna värmen"
Men vet ni vad.
Jag har aldrig varit gladare över att vara hemma tror jag. Knappt ens gladare än den där första vintern, då jag längtade hem så jag höll på att dö och grät redan innan jag hade hunnit åka igen.
Inte ens då.
Jag fryser inte, trots 20 minus. Jag är inte rastlös (ännu). Jag är inte uppgiven. Jag har drömmar att förverkliga!
Jag går inte ut med en huttring. Jag andas in den klara luften och ler.
Det har tagit mig fyra år att komma till den här insikten. Jag önskar jag kunde förmedla den till er. Att den liksom skulle smitta av sig från mig till dig. Tänk om alla kunde känna sig så lätta som jag gör just nu!
Insikten är (och de är inte bara ord!) att det finns inga begränsningar. Vad jag än vill göra, så kan jag det.

Jag har känt massor av gånger att jag sitter fast. sådär så man bara vill skrika rakt ut, eller kanske bara ligga stilla i evigheters evighet eftersom att det liksom nästan bedövar en och all smärtan för ett ögonblick ligger lika stilla som en själv. Hur många gånger har jag inte önskat att det fanns ett recept mot just den känslan. Och så konstigt, en dag känns det inte likadant längre. Något har hänt. Jag antar att det kallas att leva.
Jag önskar dig samma befrielse.

translate