lomeyende

när jag var tretton eller fjorton och gick i högstadiet fick jag tandställning eftersom mina tänder växte helt fel. jag tyckte folk stirrade på rälsen om jag någonsin log så därför lät jag helst bli. fanns det nån kille jag gillade så fanns det inte en tanke på att göra något närmande. hur många skulle vilja kyssa "jaws" liksom? undefär så resonerade jag då. jag rodnade bara nån snygg kille såg mig le och genast pressade jag ihop läpparna.
när jag gick i åttan och var på en hemmafest kom en av de populäraste tjejerna i nian fram till mig och satte sig. hon tyckte väl jag såg ensam ut. jag bävade nog för att hon skulle säga något om min omoderna klädstil och det gjorde hon också. men det hon sa förvånade mig, särskilt som hon aldrig pratat med mig förut. -jag tycker du är jättefin i din tandställning. sa hon. jag skulle också vilja ha tandställning. och jag beundrar dig för att du vågar ha din egen stil och inte se ut som alla andra. jag log kanske lite blygt och hon reste sig och gick. en timme senare var hon och alla andra på festen fulla och jag gick hem. på måndagen hejade hon på mig med ett leende i skolan.
jag kommer alltid minnas det. det var då jag insåg att högstadiet inte varar för evigt och hennes uppmuntran gjorde att jag vågade le lite mer.

det var längesen nu jag blev av med tandställningen och när jag ser gamla bilder på mig själv tycker jag inte alls att det är fult. när jag nu ser tonåringar med tandställning tycker jag det är rätt charmigt och får lust att säga samma sak till dem som hon i nian en gång sa till mig. för att göra någon glad.
den där känslan av osäkerhet och metall innanför läpparna kommer konstigt nog tillbaka ibland när jag ler eller skrattar stort och jag får påminna mig själv om att det inte är fult. vare sig att ha tandställning, eller att le när man känner för det. jag övar mig så ofta jag kan med vetskapen om att léenden smittar av sig.

tack Linda, dina ord gjorde skillnad den där gången!


translate
about smiles and fears