lomeyende

Jag tänker på nästa år redan. Sommaren. Har en fixtanke som dyker upp då och då. Nu. Inte om jag kommer få jobb efter utbildningen, vad jag ska odla eller vilka äventyr jag ska åka på. Jag tänker på en grej som stört mig den här sommaren.

Ett grannpar till mig tycker det är behändigt att gå igenom min trädgård när de ska gå på dass. Eftersom stugområdet bara har sommarvatten så finns det vattentoaletter som stängs av när det är för kallt. En separat toabyggnad som flera kan använda. Den kortaste vägen för detta grannpar är att öppna min grind, gå in och igenom min trädgård, för att tillslut gå ut genom en annan grind på andra sidan.

det tar ca 1/3 jämfört med att gå runt. men är jag i trädgården så börjar vi prata. och oavsett vad vi pratar om, så tar det tid. och då är det ingen vinst i tid. 

Jag vet inte alltså. Det känns inte bekvämt och ändå känns det snålt att erkänna det. Antagligen för att de tar det så för givet, att de tycker jag är dum i huvet när jag påpekar att jag gärna vill ha min privata sfär. Ägarna innan mig spenderade inte så mkt tid i stugan och har kanske inte stört sig pga det, eller så var de helt enkelt mer toleranta. Men jag känner mig trängd. Trädgårdarna är små och avgränsade med häck och staket. Att jag har skogen som baksida är en stor frihet för mig, men egentligen är det kanske inte ett optimalt ställe för mig att bo på, när man som jag trivs med att vara ifred. Men jag älskar den här platsen när de inte är på plats. Andra grannar har jag inga problem med. Jag kan småprata och även få mig ett gott skratt med dem. Vi respekterar varandras personliga utrymme.

Ja jag har sagt rakt ut att jag vill vara ifred, men det respekteras inte. När jag står i dörren och skakar täcken i bara underkläder så kommer de gående över gräsmattan precis bredvid. Hade jag vetat att jag skulle bli tvungen att gömma mig i mitt eget hem så hade jag nog inte köpt det här huset. Med facit i hand. För nu vill jag ju inte flytta!

De har erbjudit sig att hjälpa mig bygga ett plank som de kan gå bakom, men det betyder att jag måste vara med och betala och dessutom förlora ganska många kvadratmeter, eftersom det är min trädgård. Frågan är om det är värt det eller inte, för grannsämjans skull. De är sega som oxar och jag vet att de inte kommer ge sig. I början var jag inte hård för jag blev så ställd (de påstod att det var en allmän promenadstig där sedan länge). Men senare har jag sagt till på skarpen. Och fått medhåll av andra. Ord som de struntar fullständigt i. Privata servitut finns inte eftersom hela området räknas som En tomt enligt kommunen. De har etsat in den här vanan i åratal, eftersom ingen fanns på plats att säga till. 

Det här är ett hjärnspöke som egentligen är den enda baksidan med mitt fantastiska hem. För jag har funderat massor av gånger på om det inte bara skulle vara lättare att ignorera det och leva i fred. Det känns på sätt och vis som att det är det lättaste. Kanske skulle det göra mig lugn tillslut, att förlika mig med det. Kunna småprata och skratta med dem, som med vem som helst.

Men det finns också en risk att jag skulle bli riktigt jävla bitter.

Så vad gör man?