den inre friden
jag har ju nästan inget tålamod nuförtiden. jag blir rastlös så fort skoldagen tar slut och får för det mesta knappt ändan ur att sätta mig på bussen och åka hem. istället vandrar jag planlöst omkring i skogen. genom leriga åkrar och frostnupna lövdungar. jag klättrar på berg i hala gummistövlar och river mig fördärvat på snår. jag står länge och tittar på vattnet och himlen som speglas däri. lyssnar efter tranor och de allt färre insekterna i vassen. i skogen hittar jag kojor byggda för länge sen och funderar ett ögonblick om jag ska försöka rusta upp dem. men det gör jag inte. jag försöker klättra i träd med grenar alltför högt upp. när jag ger upp sätter jag mig istället under dem och lyssnar till vinden som sjunger i kronorna.
det har hänt någonting här. när jag är ute. det är nästan bara då jag riktigt känner frid.
det stilla slå
jag känner lite att orden saknas mig. det kretsar så mycket runt det praktiska nu. jag bär vatten, går i skolan, målar om och har beskurit ett antal buskar (hoppas jag gjorde rätt). hjärnan hinner inte riktigt med att stanna upp. och när den gör det är det inte precis så att jag sitter vid datorn för att föreviga mina ögonblick av inspiration...;)
det börjar bli kallt på riktigt nu. ned mot -8 igår natt. inomhus märks det inte av. inte efter en rejäl uppeldning. det är fina grejer det. att sitta på golvet och stirra in i flammorna. drömma sig bort en stund.
det är nu utmaningen börjar. och det roliga likaså:)
majs och sånt
dagarna flyter på och jag önskar att det aldrig ska bli helg. jag trodde aldrig att jag skulle tycka så mycket om att gå i skolan. men bara hör på den här: vi sätter tulpanlökar på måfå i sluttningar, fikar sju gånger om dan, får stå i trädgårdslandet och skita ner oss som dagisbarn, elda i kakelugn och använda vedklyven när vi vill det. vedeldad bastu finns för kalla dagar och igår blev det 10 kilo sockermajs över efter skörden. för liten och omogen för att säljas men hur god som helst kokt med massor av smör.
Ja ni hör ju själva;)
tipset
förberedelser
det märks så tydligt att dagarna blir kortare. kylan sänker sig över mig när mörkret fallit. redan nu behövs två tjocktröjor, raggsockar och en ständigt puttrande kanna te för att jag ska hålla mig varm. eldar jag så behöver jag inget av det där, men när solen lyser varmt hela dagen kommer jag mig inte för att tända i kaminen. jag står hellre ut med kylan. jag tänker att det kommer andra dagar då veden verkligen behövs.
kylan motar ut mig också. får mig att ta itu med saker. rensa hängrännorna från barr och löv, sortera och städa ur verktygsboden. gräva om komposten.
jag försöker vänja mig vid tystnaden. motstå frestelsen att låta radion stå på 24/7. det är verkligen lätt hänt att den gör just det. jag längtar efter den där inre friden. att skogens sus och tranornas flaxande ska komma mycket närmre inpå. det har en tendens att försvinna i alla dessa människoskapade ljud. kanske för hösten med sig det. förberedelserna för vintern kanske för med sig det.
förra veckan lärde vi oss om örter och kryddväxter i skolan, samt vad de används till, både i maten och i mer naturmedicinska syften. jag blev inspirerad och plockade årets citronmeliss. tydligen ska den vara jättegod som lugnande kvällste. torkställningen knåpade jag ihop avb ståltråd.
stämning
vad jag älskar våra nordiska skiftande årstider. när jag bodde utomlands var det detta, efter familj och vänner, som jag saknade allra mest . Kretsloppet som så fint illustreras under en årscykel. det blev aldrig riktigt samma sak, trots kompostering och återvinning, på en ö ute i atlanten.
Jag fyller jackfickorna med nedfallna kastanjer och kan stå hur länge som helst och bara se på träden. färgerna som ändras, ibland bara över en natt, och på morgonen finns igen en massa nytt att upptäcka.
det är stämningsfullt att bo på landet. och antagligen ganska hårt. jag tänker på min uppväxt. allt fanns redan där. aldrig behövde jag hugga ved för att försäkra mig om att inte frysa en kall vinterdag. inte behövde jag lära mig att odla egen mat. och allt avfall som kunde tänka produceras i mitt barndomshem togs om hand av någon annan, långt borta.
det är egentligen ganska många år sen jag slog in på den här banan. nu får vi ser hur jag klarar mig i svenskt klimat. utlandsliv och årliga solsemestrar lockar inte längre. det är här jag vill leva. här och nu.
rejält
mycket snack och mycket verkstad. så kan man sammanfatta tiden här på skillebyholm. förra veckan hade vi botanik och veckan dessförinnan fick vi skörda grönsaker och jordslå andra. kombinationen av lektioner i klassrum och att ligga på knäna ute i ett lerigt grönsaksland är fantastisk.
jag försöker minnas vad jag gjorde vid samma tidpunkt för ett år sen och det känns så himla länge sen! som om minst 5 år passerat under ett enda. det var det här jag skulle göra. det måste vara därför. nu vet jag att jag hamnat rätt!
vi skördade Rotselleri åt gårdsbutik och restaurang. en del av blasten som skulle plöjas ned i landet igen fick hänga med upp till köket. jag har redan torkat och använt den i soppa och bland rotsaker i ugn. Yum!
