lomeyende

 

 

jag väntar på energin. inspirationen. ja, längtar efter den.

 

men jag börjar sakta acceptera att det kommer ta ett tag. det går bra när någon annan börjar och jag tillåts att kravlöst haka på, men jag orkar inte med egna projekt. min fix-it-persona  har gått i dvala.

det räcker med flytten och att han lägger energi på min trädgård. putsar på rosorna och höstförbereder. han är ändå bättre än mig på sånt. känner entusiasm som jag inte gör. det smittar av sig ett tag, men sen vill jag gärna gå och lägga mig en stund. 

 

det jag är allra mest sugen på är att göra mig av med saker. det börjar liksom bli tungt inombords. men jag tror att jag är ärlig mot mig själv nu, bygger inte upp falsk trygghet. så det är prylar som får gå. rensa inuti eller utanpå, inget av det skadar ju! ska ta en dag till att fotografera och sälja av saker, ge bort och sortera. jag brukar alltid känna mig lite lättare sen.

 

nya bra saker som ger lite pirr i magen är snart i antågande. om en dryg vecka deltidsflyttar jag in hos en vän och hennes dotter. vi är båda kreativa och lite inneslutna personer så det kommer nog bli en lyckad kombo. det känns alltid tråkigt att lämna stugan när hösten kommer, men det är så bestämmelserna ser ut här i området. inget vatten vintertid gör det dessutom svårt att stanna här mer än ett par dagar i taget. var det fritt att välja skulle jag kunna leva på regnvatten åtminstone tills det fryser.

 

något jag ser fram emot och redan planerar är hur min verkstad i nya boet ska se ut, och jag samlar bild-inspiration från håll och kanter. här i stugan har jag ingen given plats förutom köksbordet, där allt får samsas. verktyg, vajrar, sytrådsullar, gamla frukosttalrikar, kaffekoppar, böcker, krukväxter, att-göra-listor, cerat, trassel, ljuslyktor, färdiga smycken i lådor och pärlor i en enda röra.

 

 

 

jag har inte varit på topp senaste tiden. drastiska ändringar och beslut att ta har gjort att jag känt mig apatisk och helt struntat i måsten. låtit disk stå i veckor, nyinköpta plantor stå och stampa i sina krukor, ogräset breda ut sig och meddelanden förbli obesvarade. det har varit behövligt. jag har blundat för det, men jag lider som många andra av duktig-syndromet. då allt ska fixas, tas ansvar för och sedan invänta beröm som inte kommer. för att jag inte uppskattar mig själv. tror ni på det? att man skapar sin egen verklighet? jag har inte sett att uppskatta mitt eget slit på länge. vilket lett till att inte heller andra gjort det, eller så har jag inte sett de gjort det. 

 

inget slit är värt sålänge man inte själv kan uppskatta och njuta av det. som så många andra gånger ser jag det nu. jag kan skriva långa listor på allt jag Ska göra, istället för det jag Vill göra. och vad är det för mening med det egentligen. sålänge man inte när själen så kan man inte förvänta sig att den ska orka pumpa ut inspiration, bubbel och skratt. i flera dagar har jag legat på soffan, bara i standby-läge. att sova i hans varma famn har långsamt laddat min kalla kropp. att sitta i tystnad på ett kafé i timmar och bara studera människor tills téet kallnar och handen då och då skriver några ord på en bit papper har varit märkligt lugnande. jag klarar annars inte av att vara i stan. jag både avundas och äcklas av de shoppande kvinnorna som svänger med hår och kassar uppför götgatsbacken. avundas för att det verkar så lätt för dem att skratta. finna tillfredställelse i det där livet (fast det kanske inte alls är så bara för att de är glada just när jag ser dem). och äcklad för att jag inser att jag avundas. försöker se likadan ut, när jag egentligen mest av allt just då längtar efter att sätta mig brevid gatumusikanten på trottoaren och sjunga med. där har vi en fri människa, tänker jag. (vilket förstås inte alls behöver vara sant, men det känns så, och istället kryper jag tillbaka till mitt bo, gömmer mig under en sten)

 

men jag tänker på hur lätt det var att leva det fria livet i ett annat land. fyra år på en ö i atlanten var ett helt annat liv. ett äventyr då jag lärde mig att bryta mot reglerna för hur jag trodde livet skulle vara. mycket av det jag lärt mig och sett av livet var en droppe i havet av erfarenhet. jag upplever allt oftare att jag längtar tillbaka till det livet. och även ställer jag mig frågandes till varför jag inte lever det livet här och nu. det gör jag förstås till viss del. jag lär mig varje dag att bli lite sannare mot mig själv. lite snällare. även om vissa dagar bara känns som steg tillbaka. jag är tacksam för vackra vänner och för honom. jag är tacksam för mig själv. att jag kan se vad jag gör för fel. vad jag gör rätt. eller vad som känns rätt och inte. det är de människor som finns runt mig som påminner om allt detta. när vi står bakom, bara som stöd och inte ledsagare. utan krav.

 

 (men jag tänker inte gräva upp potatisen, reparera staketet eller laga riktig middag idag heller)

 

 

 

vissa saker går från a till b mycket snabbare än andra. som t.ex det här lilla pysslet! har gottat runt på pinterest bland fairy-gardens några timmar och kände ett plötsligt sug efter egen inhysning till traktens småfolk:)

 

då jag är i lite eufori av flera anledningar så följde jag bara ingivelsen på en gång! och såhär blev det, ett hopplock av sånt som fanns hemma och i trädgården utanför. en torkad prydnadspumpa till hus (med lite mossa i för bekvämlighetens skull), sand och sten som bas och lite taklök, kärleksört och vintergröna varsamt uppriven från rabatten. 

 

 

andra året jag gör plommonläder nu! mamma och pappa har ett sttort träd med viktoriaplommon som ett år klövs mitt itu pga den tunga fruktproduktionen. hela min uppväxt har vi käkat tills vi storknat just den här perioden men det blir svårt efter ett tag att veta vad man ska göra med plommonen, för de är liksom inte lika goda att frysa in, baka på etc, som annan frukt. 

men så hittade jag fruktläder. jag gjorde på samma sätt denna gång som förra året, men med kanske 3 gånger så mycket plommon. 3-4kg plommon blir så lite efter torkning att det får plats i en vanlig syltburk modell medelstor.