teaser
om två veckor är jag med på skillebyholms höstmarknad i järna och fabriken ångar i stugan. ingen poäng att städa undan mellan arbetspassen så jag äter mest sittandes i soffan eller på trappen när vädret tillåter. eller mitt i verkstagsröran!
den som har tid och lust kan läsa mer om marknaden här. detta blir mitt tredje år på marknaden, men första som utställare. så kom kom, det är finfint hela spektaklet, jag lovar:)
ro
jag myser. för att hösten knackar på. sommaren var aldrig min bästa årstid, de senaste åren allt mindre, då jag alltid jobbar som mest på sommaren och inte har energi åt mycket annat. jag förbereder mig för den nya fasen, köper en bättre klyvyxa till vedhögen i boden, går ner i tid och har anmält mig till två hantverksmarknader. jag går in i den kreativa impulsen och det pirrar behagligt av förväntan. att jag ska ge tid åt mitt skapande igen. jag skapar igen!
men jag ska minnas sommaren för de ljumma och varma minnena att bära på i vinter. saltvattenvind i håret och vi doppar fötterna i solvarmt hav där lena alger dansar mot våra ben. att det var sommaren vi vågade börja se varandra, och på varandra. sommaren då jag vågade börja tycka om någon igen. på riktigt.
juli
en känslosam månad har det varit. från eufori till mörker och smärta, mycket mullvadsgrått och guldigt solsken som lyser in i sprickorna.
jag följer min vän maeles växande mage. jag har fått frågan och det hedersamma förtroendet att vara med under hennes förlossning, som är beräknad om bara veckor nu. hon gör mig påmind om hur fint det är att våga lite på människor. både att förstå sin egen betydelse i andras liv, och känna hur levande det gör mig att ha nära relationer, vid sidan av min trivsamma ensamhet. men jag är inte alls mycket ensam längre och det känns också lite konstigt. han är med mig även när jag är ensam.
kanske är det den där inte ensamheten som plågar mig, den som alltid kommer finnas där. den som ingen annan människa kan fylla upp. jag mår bra och inte på samma gång, för att tillåta euforo är ett svårt och farligt steg. kanske är det en försvarsmekanism, jui högre höjd desto svårare fall. om man faller. det är ju faktiskt inte säkert.
jag vet att det är jag och ingen annan som kan ge mig det jag vill, och när jag påminner mig om det fylls jag av det där guldiga ljuset. och ser mer av hans.
