sit with it
min nya påminnelse; att sitta med känslan, vad den än må vara. glad, orolig, arg, ledsen, upprymd, lyrisk, stilla, kaotisk, stressad, rädd. jag bombar mig själv med bilder på enkelhet. gör yogan, och längtar efter den när jag känner mig stel på eftermiddan. idag, sista dagen på året och jag känner att det är första gången jag förberett mig på att låta det nya året för med sig förändring. vintersolståndet 21 dec har hjälpt till, ljuset sipprar sakta tillbaka, och jag frågar mig vad jag ska manifestera inför denna nya tid. ta vara på den möjligheten.
jag leker med solljuset mellan fingrarna. och samlar på mig ännu fler bilder. det blir mycket yoga, stränder och citat. den ovan satte jag ihop och använder nu som skrivbordsunderlägg i datorn."sit with it" säger så mycket tycker jag. som kontrast till att bara rusa på. som hela mitt väsen längtar efter att släppa.
årets julklapp
jag har inte fotografterat mycket i år, och det mesta jag sparat vill jag inte riktigt titta på. men här är några bilder från sommaren som fyller mig med längtan och värme. mitt i värmeböljan vadade jag och J bland alger, jag gjorde hälsodrinkar hemma och semestrade en helg hos min vän sofie på landet:)
nu är min kurs som pågått de senaste tre veckorna slut, även om det inre arbetet fortgår. under hösten då jag vare sig jobbat eller studerat utan levt på sparade pengar, har jag gått från "semesterlättnad" till förvirring, till depression, till självömklan, förvirring, likgiltighet, till vrede, till insikt, till rädsla, till ännu mer rädsla och slutligen känslan av att vilja Hitta det där. gnistan. låta hjärtat tala, tysta tankarna. när jag insåg att kämpandet med "tänka positivt" inte var svaret, utan överlämnandet var ett faktum. dyka ner i mörkret som förföljt mig genom mer än halva livet. där avgrunden blir djupare för varje år som det ignoreras.
som från ovan dök womb awakening upp precis när jag behövde det som bäst. för mig har det bl.a. betytt att möta demonerna till min egen kropp. se hur jag efter trauman stängt av delar i mig som jag sedan gjort helt tabu. lite som att tiga någon till döds. detta självförakt har hindrat mig att leva mina sanna drömmar, det jag känner i hjärtat är rätt. det är en smärta jag inte velat ta i med tång, kanske för att jag trott att det är nåt som vi alla bär på med rätta. life´s a bitch, then you die liksom.
jag har kanske aldrig förstått hur mycket skuld och skam min kropp bär/burit på. men att tankarna påverkar den fysiska kroppen fick jag klara bevis på redan som tonåring, då jag utvecklade vestibulit. när man ignorerar alla signaler som säger "det här är fel" så säger kroppen tillslut ifrån. jag blev sjuk. och trots att jag "borde veta bättre" har jag varit nära att gå in i väggen två gånger efter det, men brutit innan det oundvikliga hänt.
egentligen vill jag inte prata om lärdomar, det låter så hårt. men man kan väl säga som såhär, jag ångrar inte något -det har fört mig hit. det har gjort mig snällare fast senaste året känts som ett slag i magen på mig själv. och även om livet är en fantastisk möjlighet är det en utmaning att finna ro eller lycka i virrvarret av värderingar som attackerar från alla håll. vi pratar mycket om det, J och jag. acceptans. självacceptansen är kanske den största utmaningen. hade jag den skulle jag inte behöva söka den på annat håll. då skulle jag gått ifrån torftiga distraktioner och funnit mitt syfte för länge sen. men även det är att gå hårt fram. jag försöker acceptera att jag är högst mänsklig.
men som en motpol till den slagpåse jag agerat senaste året ser jag nu fram emot att börja ta hand om min kropp, inifrån och ut. med självkärlek. börja bry mig om näringsrik mat igen, yoga och närhet. läka och börja lysa igen. det är faktiskt det jag ser fram mest emot. att få börja ta hand om mig själv igen! det får det att pirra i magen och tårna och får mig att le.
självkärlek blir årets julklapp<3
(och med kärlek ännu mer till världen förstås, det är helig lag)
<3
jag är verkligen i en djup process just nu, och väljer bort mycket för att komma närmre kärnan i dramat. det är en sån där punkt i livet då det händer något och man inte kan vända tillbaka, hur man än försöker. jag har slutat vilja det också. vända tillbaka. skiftet erbjuder något mycket mer intressant och nära.
men idag lyser solen och jag ska passa på att få lite varma strålar på mitt ansikte innan ljuset tar slut. och med risk för att jag inte skriver igen innan julen så passar jag på att önska er God Jul<3
lust
börjar komma in i den kreativa processen igen. inte minst för att jag jobbar på min insida:)
inspireras av naturen och frossar även i pinterset förstås. det har varit lite av en tillflyktsort i sago-internet. mina pinterest-favoriter hittar ni här.
personligen både syr jag och gör smycken och eftersom jag älskar fotografiet så har det ofta varit startskottet till att skapa egna saker att fotografera. eller de går hand i hand. just nu är jag i lite bättre flöde än på länge och då gäller det att passa på. jag försöker agera på lusten i stället för alla andra känslor som kommer. särskilt i stället för de där känslorna av att varför? och vad är meningen med allt? men jag märker att när jag tar med kameran ut i naturen så är den nästan extra vacker. jag känner mig förälskad i alla dova färger, det halvdöda och motståndet hos det gröna gräset som frusit fast i isen.
så länge jag tillåter Lusten bestämma så går saker bättre. tanken med just smyckena är väl att börja sälja på riktigt så småningom men jag söker efter ett forum där det känns rätt. än så länge har jag inte tagit steget från att låta det vara mycket mer än en kraetiv impuls.
lugnet efter stormen
såhär i efterhand, som en resumé över året, måste jag säga att det varit det jobbigaste på Länge! trots nyfunnen kärlek så har jag verkligen fått prov på hur livet testar en psykiskt. och även om det finns händelser att peka på så har jag svårt att riktigt Se vad det var som utlöste denna känslokarusell, detta virrvarr av självförakt, förtvivlan och beslutet att Aldrig mer ljuga för mig själv. Jag känner fortfarande en ilande smärta i magen, av både förväntan och bävan inför detta nya kapitel i livet.
en vän påpekade att i den kinesiska kalendern är 2014 Hästens år, dvs har året/perioden dominerats av en rusande energi, något omvälvande och oåterkalleligt. utan att egentligen analysera för mycket så kan jag konstatera att för många i min närhet har detta visat sig starkt, tex genom utbrändhet, hjärtslitande uppbrott och nya konstellationer. livsomvändningar "helt enkelt". kanske är det det som händer mig också. oavsett hur man väljer att tolka så känner de flesta till ordspråket "lugnet efter stormen" och det är på något sätt det jag väntar på. eller jobbar på att frammana. dvs jag måste rida genom denna storm först. det är kanske först nu jag fattar att hela våren och sommaren/hösten var stormen i antågande. den där tryckta lufen innan en stor storm som ger huvudvärk och lätt andningssvårighet. och nu pågår stormen inuti. min uppgift är att försöka följa med i strömmarna. dansa med dem och sluta låtsas att det enda att göra är att låta sig kastas omkring och trasas som en vante. sluta motståndet och bli ett med kraften.
men samtidigt tänker jag på hur mycket val det är i det hela.är det jag som väljer allt det här? antagligen. och då kan man ju fråga sig varför förstås. men kaos skrivs ju också möjlighet på kinesiska (igen kina ja) och kanske är det det. att jag är trött på den jävla tristessen men behöver skapa kaos för att Verkligen ta mig vidare här i livet.
sommarbilderna verkar kanske inte klara i sammanhanget. jag sörjer lite att jag inte upplevde naturen så mycket, och dessa bilder är några av få som jag tog. fast det är i farstun förstås och inte ute. men ändå.
