lomeyende

 

det är ruljans på gång. ofta i juletider så får jag panik över mina prylar. som en del nu vet så gillar jag att köpa vackra, billiga loppisgrejer. kläder inkluderat. men vid jul får jag nog! plötsligt ska det in nya saker där det redan är fullt. det blir ju ändå att jag handlar till mig själv när jag letar julklappar. särskilt som jag gärna handlar begagnade saker även när det ska bli gåvor.

förra veckan tog jag nästan en heldag med att rensa, sortera och fotografera för försäljning. 

 

för övrigt så har jag varit på Lindsberg i helgen! en kursgård under renovering i dalarna som även är kollektiv för ett femtontal sköna själar. jätteglad och inspirerande att åka dit, även om det inte var så spännande ute precis. samma grågröna dimma som i järna. jag åkte upp med mina finisvänner från skolan för å göra lite research inför det här med att starta/driva företag som grupp! för vi har kommit på att det här med att bo tillsammans, det är nog grejen ändå. att bygga något ihop. det är mitt livs kanske största utmaning. men också där hjärtat känner sig skrämmande levande. sålänge jag får ha något ställe att dra mig tillbaka till vid behov så tror jag att jag kan bli bra på kollektiv. eller kanske nära bygemenskap. åtminstone vill jag prova.

kan man vara ärlig mot sig själv och med varandra så kan det stundtals vara som en väldigt mysig fest man aldrig behöver gå hem ifrån. men det är klart, jag har inte så mkt övning ännu. vi får se vart jag är om ett år;)

 

 

 

 

 

Jag tänker på nästa år redan. Sommaren. Har en fixtanke som dyker upp då och då. Nu. Inte om jag kommer få jobb efter utbildningen, vad jag ska odla eller vilka äventyr jag ska åka på. Jag tänker på en grej som stört mig den här sommaren.

 

Ett grannpar till mig tycker det är behändigt att gå igenom min trädgård när de ska gå på dass. Eftersom stugområdet bara har sommarvatten så finns det vattentoaletter som stängs av när det är för kallt. En separat toabyggnad som flera kan använda. Den kortaste vägen för detta grannpar är att öppna min grind, gå in och igenom min trädgård, för att tillslut gå ut genom en annan grind på andra sidan.

det tar ca 1/3 jämfört med att gå runt. men är jag i trädgården så börjar vi prata. och oavsett vad vi pratar om, så tar det tid. och då är det ingen vinst i tid. 

 

Jag vet inte alltså. Det känns inte bekvämt och ändå känns det snålt att erkänna det. Antagligen för att de tar det så för givet, att de tycker jag är dum i huvet när jag påpekar att jag gärna vill ha min privata sfär. Ägarna innan mig spenderade inte så mkt tid i stugan och har kanske inte stört sig pga det, eller så var de helt enkelt mer toleranta. Men jag känner mig trängd. Trädgårdarna är små och avgränsade med häck och staket. Att jag har skogen som baksida är en stor frihet för mig, men egentligen är det kanske inte ett optimalt ställe för mig att bo på, när man som jag trivs med att vara ifred. Men jag älskar den här platsen när de inte är på plats. Andra grannar har jag inga problem med. Jag kan småprata och även få mig ett gott skratt med dem. Vi respekterar varandras personliga utrymme.

 

Ja jag har sagt rakt ut att jag vill vara ifred, men det respekteras inte. När jag står i dörren och skakar täcken i bara underkläder så kommer de gående över gräsmattan precis bredvid. Hade jag vetat att jag skulle bli tvungen att gömma mig i mitt eget hem så hade jag nog inte köpt det här huset. Med facit i hand. För nu vill jag ju inte flytta!

 

De har erbjudit sig att hjälpa mig bygga ett plank som de kan gå bakom, men det betyder att jag måste vara med och betala och dessutom förlora ganska många kvadratmeter, eftersom det är min trädgård. Frågan är om det är värt det eller inte, för grannsämjans skull. De är sega som oxar och jag vet att de inte kommer ge sig. I början var jag inte hård för jag blev så ställd (de påstod att det var en allmän promenadstig där sedan länge). Men senare har jag sagt till på skarpen. Och fått medhåll av andra. Ord som de struntar fullständigt i. Privata servitut finns inte eftersom hela området räknas som En tomt enligt kommunen. De har etsat in den här vanan i åratal, eftersom ingen fanns på plats att säga till. 

 

Det här är ett hjärnspöke som egentligen är den enda baksidan med mitt fantastiska hem. För jag har funderat massor av gånger på om det inte bara skulle vara lättare att ignorera det och leva i fred. Det känns på sätt och vis som att det är det lättaste. Kanske skulle det göra mig lugn tillslut, att förlika mig med det. Kunna småprata och skratta med dem, som med vem som helst.

 

Men det finns också en risk att jag skulle bli riktigt jävla bitter.

Så vad gör man?

 

 

jag har hittat den på fb. 

 

men är det något vi ska göra -om vi nu ändå firar jul med gåvor- så är det detta. det är ganska lång tid kvar till jul men desto större anledning att så fröet.

 

 

 

Jag köpte en tidig julklapp till mig själv av en man som var på kropp och själmässan i oktober. När vi pratat ett tag och jag kollat in hans vansinnigt imponerande alster ett tag (jag kunde inte bestämma mig) så ser han på mig och säger att han känner igen mig. Det visar sig att vi träffades på medeltidsveckan för 4 år sedan då vi båda sålde våra alster. det gjorde att det kändes extra kul att ta på mig ett av hans (enklare) halsband sen.

 

jag tycker marknader är underskattade, och motsägelsefullt nog också fulla av skräp.men där finns ändå otroligt duktiga hantverkare som gör sin egen grej. det är värt att stötta! särskilt i tider då vi handlar som mest -till jul.

 

andra fina ideer är att satsa på ekologiskt, fairtrade, begagnat och initiativrika alternativ. varför inte ge bort en tjänst? själv har jag som utbildad i spa-massage gett bort just massage i present, vilket var väldigt uppskattat. och alla har vi talanger eller expertis inom något som andra skulle bli glada över att få ta del av!

 

 

 

jag gillar världsbutikerna och försöker ofta lokalisera den när jag är i andra städer än min egen. där kan man ibland hitta oväntade saker, som ethletics -basketskor i naturgummi och rättvist producerad bomull.

 

här är lite andra fina webbutiker/butiker som jag gillar!

 

buyfair -wollmar yxkullsgatan 3( mariatorget) stockholm. se och läs mer i ett gammalt blogginlägg 

 

afroart hantverk främst från afrika och sydamerika. har fysiska butiker i stockholm och göteborg

casacanela -åh älskar denna galenpanna-butik. bara nätbutik nu och säljer mexikansk "folkkonst" hantverk mm

Tshirt store -har sedan snart två år fairtrade och ekobomull i sina tshirtar! webbutik och en hel drös fysiska butiker i sverige. kolla på hemsidan under stores.

gryningen min favorit-hälsokost i stockholm har skaffat webbutik. ekobutik mitt på söder.

Ekolådan -kravmärkt mat hem till dörren är ju inte helt fel. kan ges bort vid enstaka tillfälle eller som prenumeration.

Odd lovin -handplockad vintage när den är som bäst. litet företag med bas utanför malmö.

medveten mini -litet företag som säljer ekogrejer till hem och hushåll, med fokus på ekologiskt för barn.

 

 

camino -fantastisk tidning som tar upp aktuella miljöfrågor samtidigt som den inspirerar till kreativa lösningar mm. ge bort en prenumeration vetja!

kloka hem -inredningstidning med fokus på hållbarhet. en riktig pärla till tidning! funkar definitivt att ge bort även till någon som gillar "vanliga" inredningstidningar!

 

 

 

 

god morgon!

 

förra helgen åkte jag med mamma ut på landsbygden i värmland, till min moster å hennes man. vaknade med kossor runt knuten (bokstavligt talat), plockade kantareller och inspirerades av det nya huset som min kusin och hennes man byggt upp på en gammal torpargrund, med delvis gamla metoder. gjorde så gott att komma dit. och jag blir bara mer och mer säker på att jag kommer vilja bo såhär i framtiden. nära naturen med familj och vänner. moster visade mig en fin liten torpargård med igenvuxen trädgård och jag kände att hjärtat bultade lite extra när jag klev runt i det höga gräset och kikade in genom gamla fönster. kanske blir det värmland jag hamnar i en gång, vem vet.

 

 

just nu har jag min trygga lya men jag vet att det också är temporärt.

jag vill ha djur, odla mat, prova på en massa projekt jag ständigt trillar över, och så vrider och vänder jag på en verksamhetsidé jag haft ett par år. på sätt och vis söker jag efter människorna att dela detta med. de verkar dyka upp pö om pö, och det är nog så det ska vara. det ska ta tid. det är så mycket som man kan åstadkomma när man jobbar tillsammans, den största utmaningen för mig är att våga lita på att sådana samarbeten skulle kunna fungera i längden. jag är så van att försöka lösa saker på egen hand att jag drar mig för att be om hjälp när jag egentligen skulle behöva det. lita på att tillsammans är man starkare, även om man säkerligen inte alltid kommer överrens. kanske är det en av lösningarna till roten av det onda. rädslan för ensamhet. inte bara i mig, men hos hela vårt samhälle. och att återigen våga möta den rädslan, ur flera aspekter. 

 

 

I måndags började mitt sommarlov från praktiken. Idag är första dagen som jag sitter på trappen och dricker kaffe. Var rätt så nöjd med mitt drastiska minskande av kaffedrickande men så åkte jag och hämtade min post-och hittade en burk kaffe i köket som var min- så den fick följa med tillbaka till stugan.

 

  

 

vissa dagar biter den sig fast i mig med ett orubbligt tag. den där känslan. först svår att identifiera. sen kommer den över mig. ensamheten. och jag längtar mig bort till en plats där jag inte hade något val, bortrest till skogen och vattnet i norr. 

 

att vara den som ger sig av. inte den som blir kvar. 

men även när det är jag som lämnar så är jag också den andra. inmålad i ett hörn av trubbiga känslor och stickiga tankar. 

 

och fast jag vet att det är som det är. alla anledningar till att hålet i mig växer, främst för att jag när det med min uppmärksamhet. och jag väljer att leta på de tomma väggar som omsluter mig, efter en liten öppning någonstans. så kan jag känna att jag saknar något, någon att dela allt med, laga dubbel middag och någon att säga godnatt till. att det egentlugen är det jag söker efter när jag tror att min blick bara vilar.

 

jag sitter på en pall och ser på allt jag skapat här, det jag uppskattade mest med det här stället när jag flyttade in var stillheten. jag vaknar fem meter från skogens brus . dricker pepparmyntste och gräver om komposten. mäter virke till taket som ska bytas och somnar nästan varje kväll på soffan. 

 

 jag trodde nog inte att det skulle bli så stilla. för jag är sysselsatt precis hela tiden. 

men det är just vad det är. för stilla. så känns det nu.

 

 

1.

 

För ett tag sen när jag var på jobbet hörde jag en diskussion bland några av restauranggästerna. De pratade om stora frågor, som slaveri, rättvisefrågor och hur handeln ser ut i allmänhet i världen idag. Jag hör bara i förbifarten hur en av kvinnorna säger till resten av sällskapet –”jag vet att det låter som världens klyscha men fairtrade är faktiskt något som konkret fungerar, i verkligheten” varpå de andra lite modest hummar till svar.

 

Jag blev så himla pepp av att höra dessa ord, antagligen för att det är så sällan som det händer. Och samtidigt insåg jag att det är alltför sällan som jag själv pratar om det. jag är fairtrade-ambassadör. Det innebär att jag har grundläggande kunskap om vad fairtrade är och hur de verkar för en hållbar handel baserat på mänskilga rättigheter och aktiv utveckling av lokalsamhällen.

 

För att göra en krass liknelse till den konventionella handeln använder jag gräshoppssvärmen som ett exempel. En svärm  som betar av ett nytt ställe tills det är tömt på både resurser och kraft. Handeln är helt styrd av ekonomiska värden och allför ofta tar man inte hänsyn till vare sig platsen eller de som bor där (människor och djuliv) när man förlägger produktion på nya platser. Det finns så många skrämmande exempel på detta;

 

Och den där kvinnan på restaurangen har rätt. Det må kanske(!) vara en klyscha, men det är verklighet att fairtrade är en av många lösningar på det problem vi har när det gäller handel.

 

Jag har tänkt ett väldigt tag nu på att skriva och berätta lite om den utbildning som jag gick förra året.

 

Under förra vintern  åkte vi fem studenter och en lärare till indien för att göra fältstudier hos bönder, fabriker och återförsäljare av fairtradeprodukter. Jag ska vara ärlig och säga som det är, det var (för mig) en otroligt slitig och tärande resa. Det var först efter åtta -nio månader efter hemkomsten som jag kände att jag kunde gå igenom bilder och smälta allt det jag såg, kände och upplevde. Men med facit i hand så ångrar jag mig förstås inte en sekund. Alla ljud och att aldrig få vara ifred var ganska outhärdigt för mig.

 

I kursen som ges av Röda Korsets Folkhögskola (sveriges enda) har vi bl.a. fått lära oss vad rättvis handel innebär, hur världshandeln idag fungerar och hur dessa skiljer sig åt. Anledningen till att jag sökte mig till den här kursen var helt enkelt att jag sökte efter sammanhang. Vad är livet värt om man inte strävar efter konstant förbättring? Jag ville känna att jag gjorde något av värde, för mig och för andra. Oavsett av hur självuppfyllande mina syften var från början, så vet jag att min kunskap och mitt engagemang ändå faktiskt gör skillnad. Kryddodlarna i bergen i Kerala bryr sig inte om av vilken anledning jag köper deras fairtradeodlade vanilj. Bara att jag gör det. det betyder att de kan leva på sin småskaliga gård, odla 30 olika saker istället för 1 och aldrig behöva skapa monokulturer som är konstant beroende av konstgödsel, osäkra vattentillgångar och jordras när det blir monsun. När man odlar småskaligt och grödor, träd och buskar får växa nära varandra håller de jorden på plats och bönderna får behålla sitt levebröd. Tänk att det faktiskt kan vara så enkelt. Odlar man en enda sak och skörden slår fel så kan man förlora allt.

 

Storskaliga jordbruk må vara under all kritik och det finns många som hävdar att vi inte kan överleva utan dem. Att maten inte skulle räcka till. Jag har inga siffror att presentera men det är ju ändå, när man börjar undersöka, helt uppenbart att det storskaliga, konventionella jordbruket ändå i slutändan bara leder till förödelse. Helt enkelt för att vi i väst vill lägga mindre och mindre pengar på mat. Att vi anser det vara en rättighet att ha råd även med allt annat som finns att tillgå. Men som någon uttryckte det, vi lånar bara resurser från framtiden. Och ju mer vi lånar desto mindre kommer finnas kvar åt de som lever i framtiden.  För egentligen så handlar det ju inte alls om något lån. Det handlar om rofferi, utarmning och tillfälliga ekonomiska erövringar.

 

Det är intressant att ta upp såna här frågor, därför att det finns alltid någon eller flera som opponerar sig mot att detta skulle vara en sanning. Jag förstår varför. Man vill skydda sina egna intressen, tillgångar, sin egen familj. Fast vad är det värt om man skiter i resten. Vi har ett system som faller i bitar runt oss. Det är som med isbjörnarna och isen. På vissa ställen kankse det fortfarande finns mkt is kvar och där känner man sig säker, men så småningom kommer smältan även dit.

 

Jag vill poängtera att kursen varit en ögonöppnare för mig. Och jag känner idag att jag har stort värde av allt jag lärt mig, även i min nya utbildning. Jag har besökt jordbrukare som odlar på det sättet jag nu får lära mig att själv odla, fast i annat klimat. Kanske kan man säga att det är att knyta ihop påsen. Det har definitivt ingett respekt för yrket att besöka odlare på andra sidan jorden och faktiskt kan man säga att det gjort sådant intryck på mig att jag nu själv vill leva just den sortens liv. Jag ska bli odlare, trädgårsdmästare. Som min vän Anna kommenterade det översta fotot i denna post- "Bonde möter bonde:-)". Inte visste hon hur nära sanningen hon var. Och inte jag heller.

 

(och även om jag själv ska odla för livet så kommer jag fortsätta handla fairtrade såklart. Vare sig kanel, svartpeppar, ingefära, bomull, gummi, sockerrör, bananer, kakao etc. etc. passar sig för det klimat jag tänker bo i.)

 

Jag och några av mina kursare skrev en rapport, ”Rättvis handel –en framtid i sikte, om våra besök i Indien, den går att läsa här

 

Jag har även bloggat om resan förut 1, 2.

 

 

 

Jag har haft en internetfri vecka . det var inte alls planerat men är välbehövligt då och då. istället har jag jobbat med skolarbeten, promenerat på tjock is och längs landsvägar, druckit rödvin, massor av te och varit uppe alldeles för sent, försjunken i diskussioner. jag bor i kollektiv när jag inte är hemma i stugan. ibland undrar jag hur det ska gå när skolan är slut, jag kommer nog inte vilja bo ensam särsklit länge efter examen (men det är inte förrän nästa år). det är så himla fint att omges av människor som dessa. det känns som det mest naturliga, trots våra olikheter. eller kanske just pga våra olikheter. men så finns ändå hemmet där borta när jag behöver vara för mig själv.

 

den här veckan har jag sett om en massa favoritfilmer som jag lånade ut över jullovet. Vokse Mennesker återkommer jag alltid till. jag är en riktig sucker för udda kärleksfilmer, eller alla typer av kärleksfilmer egentligen.

 

den här är nog dock en topp 5!  Det blir dagens filmtips.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

jag dansar. jag pratar inte ofta om det, men jag dansar nästan varje dag. för en väldans massa år sen så hittade jag gabrielle roths "sweat your prayers" som helt enkelt handlar om dans som terapi. den boken blev en språngbräda för mig, som aldrig trivts med någon sport överhuvudtaget. dans som jag kände den hade inte heller fungerat. pardans, bestämda steg, en rytm att följa. det var ointressant. 

 

i sweat your prayers handlar det om att dansa inifrån sig själv. fötterna är viktigast. det är där allt börjar. vi glömmer oftast det, och trots att jag dansat länge så har jag forfarande problem att känna mina fötter. det är bara i dansen som jag låter de bestämma fullt ut. det är fötterna som styr.

 

nu har jag börjat dansa i grupp igen. det är en speciell känsla. alla dansar sin egen dans, men man är ändå tillsammans. det ger verkligen något speciellt till mig. en sorts bekräftelse som jag inte visste att jag sökte. men också känsla av samhörighet. man blottar något av sig själv och samtidigt så är rörelse något av det mest grundläggande i våra liv. säg en kultur där man inte använt dansen som medel för glädje och gemenskap. jag önskar att jag ska finna något i den som jag eller vi en gång tappat.

 

dans alltså, det är livet.