att knyta ihop påsen

1.
 

För ett tag sen när jag var på jobbet hörde jag en diskussion bland några av restauranggästerna. De pratade om stora frågor, som slaveri, rättvisefrågor och hur handeln ser ut i allmänhet i världen idag. Jag hör bara i förbifarten hur en av kvinnorna säger till resten av sällskapet –”jag vet att det låter som världens klyscha men fairtrade är faktiskt något som konkret fungerar, i verkligheten” varpå de andra lite modest hummar till svar.

 

Jag blev så himla pepp av att höra dessa ord, antagligen för att det är så sällan som det händer. Och samtidigt insåg jag att det är alltför sällan som jag själv pratar om det. jag är fairtrade-ambassadör. Det innebär att jag har grundläggande kunskap om vad fairtrade är och hur de verkar för en hållbar handel baserat på mänskilga rättigheter och aktiv utveckling av lokalsamhällen.

 

För att göra en krass liknelse till den konventionella handeln använder jag gräshoppssvärmen som ett exempel. En svärm  som betar av ett nytt ställe tills det är tömt på både resurser och kraft. Handeln är helt styrd av ekonomiska värden och allför ofta tar man inte hänsyn till vare sig platsen eller de som bor där (människor och djuliv) när man förlägger produktion på nya platser. Det finns så många skrämmande exempel på detta;

 

Och den där kvinnan på restaurangen har rätt. Det må kanske(!) vara en klyscha, men det är verklighet att fairtrade är en av många lösningar på det problem vi har när det gäller handel.

 

Jag har tänkt ett väldigt tag nu på att skriva och berätta lite om den utbildning som jag gick förra året.

 

Under förra vintern  åkte vi fem studenter och en lärare till indien för att göra fältstudier hos bönder, fabriker och återförsäljare av fairtradeprodukter. Jag ska vara ärlig och säga som det är, det var (för mig) en otroligt slitig och tärande resa. Det var först efter åtta -nio månader efter hemkomsten som jag kände att jag kunde gå igenom bilder och smälta allt det jag såg, kände och upplevde. Men med facit i hand så ångrar jag mig förstås inte en sekund. Alla ljud och att aldrig få vara ifred var ganska outhärdigt för mig.

 

I kursen som ges av Röda Korsets Folkhögskola (sveriges enda) har vi bl.a. fått lära oss vad rättvis handel innebär, hur världshandeln idag fungerar och hur dessa skiljer sig åt. Anledningen till att jag sökte mig till den här kursen var helt enkelt att jag sökte efter sammanhang. Vad är livet värt om man inte strävar efter konstant förbättring? Jag ville känna att jag gjorde något av värde, för mig och för andra. Oavsett av hur självuppfyllande mina syften var från början, så vet jag att min kunskap och mitt engagemang ändå faktiskt gör skillnad. Kryddodlarna i bergen i Kerala bryr sig inte om av vilken anledning jag köper deras fairtradeodlade vanilj. Bara att jag gör det. det betyder att de kan leva på sin småskaliga gård, odla 30 olika saker istället för 1 och aldrig behöva skapa monokulturer som är konstant beroende av konstgödsel, osäkra vattentillgångar och jordras när det blir monsun. När man odlar småskaligt och grödor, träd och buskar får växa nära varandra håller de jorden på plats och bönderna får behålla sitt levebröd. Tänk att det faktiskt kan vara så enkelt. Odlar man en enda sak och skörden slår fel så kan man förlora allt.

 

Storskaliga jordbruk må vara under all kritik och det finns många som hävdar att vi inte kan överleva utan dem. Att maten inte skulle räcka till. Jag har inga siffror att presentera men det är ju ändå, när man börjar undersöka, helt uppenbart att det storskaliga, konventionella jordbruket ändå i slutändan bara leder till förödelse. Helt enkelt för att vi i väst vill lägga mindre och mindre pengar på mat. Att vi anser det vara en rättighet att ha råd även med allt annat som finns att tillgå. Men som någon uttryckte det, vi lånar bara resurser från framtiden. Och ju mer vi lånar desto mindre kommer finnas kvar åt de som lever i framtiden.  För egentligen så handlar det ju inte alls om något lån. Det handlar om rofferi, utarmning och tillfälliga ekonomiska erövringar.

 

Det är intressant att ta upp såna här frågor, därför att det finns alltid någon eller flera som opponerar sig mot att detta skulle vara en sanning. Jag förstår varför. Man vill skydda sina egna intressen, tillgångar, sin egen familj. Fast vad är det värt om man skiter i resten. Vi har ett system som faller i bitar runt oss. Det är som med isbjörnarna och isen. På vissa ställen kankse det fortfarande finns mkt is kvar och där känner man sig säker, men så småningom kommer smältan även dit.

 

Jag vill poängtera att kursen varit en ögonöppnare för mig. Och jag känner idag att jag har stort värde av allt jag lärt mig, även i min nya utbildning. Jag har besökt jordbrukare som odlar på det sättet jag nu får lära mig att själv odla, fast i annat klimat. Kanske kan man säga att det är att knyta ihop påsen. Det har definitivt ingett respekt för yrket att besöka odlare på andra sidan jorden och faktiskt kan man säga att det gjort sådant intryck på mig att jag nu själv vill leva just den sortens liv. Jag ska bli odlare, trädgårsdmästare. Som min vän Anna kommenterade det översta fotot i denna post- "Bonde möter bonde:-)". Inte visste hon hur nära sanningen hon var. Och inte jag heller.

 

(och även om jag själv ska odla för livet så kommer jag fortsätta handla fairtrade såklart. Vare sig kanel, svartpeppar, ingefära, bomull, gummi, sockerrör, bananer, kakao etc. etc. passar sig för det klimat jag tänker bo i.)

 

Jag och några av mina kursare skrev en rapport, ”Rättvis handel –en framtid i sikte, om våra besök i Indien, den går att läsa här

 

Jag har även bloggat om resan förut 1, 2.

 

Rökt naturgummi hänger på tork i närheten av Kannur, Kerala
 
Min klasskmarat Johanna blir välkomnad i en by i Jolarpet

 
Lizette blir visad hur man skalar och äter bananblommor

Andreas gillar nyplockad vanilj, I Kannur, Kerala
Anna och jag är nöjda med utsikten, Kannur, Kerala
Gummiträdsodling i Kannur, Kerala
 
Ien by utanför Jolarpetai
 
 

Kommentarer
Postat av: Carro - CirkelSvart

Jag läser David Jonstads bok "Kollaps: ett liv vid civilisationens slut" och han tar upp bland annat det här. Globalt så finns det en sån naiv inställning till sättet att se på världshandeln och sättet varor är producerade på. Hur vi tror att storskalighet är det enda rätta (trots att det för väst produceras mat som motsvarar 4000 kcal om dagen och för övriga en bråkdel av det) och ekologiska och rättvisemärkta produkter är en naivistisk utopi som bemöts med hån. Jag kan också bli så jävla arg när jag hör att "folk kommer aldrig att gå med på att äta mindre kött eller köra mindre bil". Precis som om att vår lyx inte går att kompromissa med! Gaaah.. Tack för ett superbra inlägg!

Svar: jag har varit inne på att läsa kollaps men har inte kommit till skott ännu, tack för påminnelsen. visst är det som du skriver, vissa verkar tro, eller vill tro att vi inte kan förändra oss, men det finns det bevis för att vi kan, skulle vi annars ens diskutera det kanske! jag har mång amänniskor i min direkta närhet som resonerar på det sättet, ungefär -lika bra att käka så mkt exklusiva fiskar som möjligt, innan de tar slut för alltid, istället för att inse problematiken och göra något konstruktivt av det.
Sofia Nordahl

2013-01-31 @ 13:57:33
URL: http://cirkelsvart.blogg.se
Postat av: carro

Och det känns som att de som resonerar ur ett egoistisk perspektiv är långt fler än oss som bryr sig men, vi är inte heller så få att vi går att igonerara!Jag var på ett Omställningsmöte häromdagen och se att man inte är ensam är en fantastisk känsla. Jag tror att vi måste vara förebilderna som visar att andra sätt att leva och handla ger tillbaka så mycket mer än att fortsätta i samma fotspår.

2013-02-02 @ 14:44:26
URL: http://cirkelsvart.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0