<3
jag är verkligen i en djup process just nu, och väljer bort mycket för att komma närmre kärnan i dramat. det är en sån där punkt i livet då det händer något och man inte kan vända tillbaka, hur man än försöker. jag har slutat vilja det också. vända tillbaka. skiftet erbjuder något mycket mer intressant och nära.
men idag lyser solen och jag ska passa på att få lite varma strålar på mitt ansikte innan ljuset tar slut. och med risk för att jag inte skriver igen innan julen så passar jag på att önska er God Jul<3
lugnet efter stormen
såhär i efterhand, som en resumé över året, måste jag säga att det varit det jobbigaste på Länge! trots nyfunnen kärlek så har jag verkligen fått prov på hur livet testar en psykiskt. och även om det finns händelser att peka på så har jag svårt att riktigt Se vad det var som utlöste denna känslokarusell, detta virrvarr av självförakt, förtvivlan och beslutet att Aldrig mer ljuga för mig själv. Jag känner fortfarande en ilande smärta i magen, av både förväntan och bävan inför detta nya kapitel i livet.
en vän påpekade att i den kinesiska kalendern är 2014 Hästens år, dvs har året/perioden dominerats av en rusande energi, något omvälvande och oåterkalleligt. utan att egentligen analysera för mycket så kan jag konstatera att för många i min närhet har detta visat sig starkt, tex genom utbrändhet, hjärtslitande uppbrott och nya konstellationer. livsomvändningar "helt enkelt". kanske är det det som händer mig också. oavsett hur man väljer att tolka så känner de flesta till ordspråket "lugnet efter stormen" och det är på något sätt det jag väntar på. eller jobbar på att frammana. dvs jag måste rida genom denna storm först. det är kanske först nu jag fattar att hela våren och sommaren/hösten var stormen i antågande. den där tryckta lufen innan en stor storm som ger huvudvärk och lätt andningssvårighet. och nu pågår stormen inuti. min uppgift är att försöka följa med i strömmarna. dansa med dem och sluta låtsas att det enda att göra är att låta sig kastas omkring och trasas som en vante. sluta motståndet och bli ett med kraften.
men samtidigt tänker jag på hur mycket val det är i det hela.är det jag som väljer allt det här? antagligen. och då kan man ju fråga sig varför förstås. men kaos skrivs ju också möjlighet på kinesiska (igen kina ja) och kanske är det det. att jag är trött på den jävla tristessen men behöver skapa kaos för att Verkligen ta mig vidare här i livet.
sommarbilderna verkar kanske inte klara i sammanhanget. jag sörjer lite att jag inte upplevde naturen så mycket, och dessa bilder är några av få som jag tog. fast det är i farstun förstås och inte ute. men ändå.
våg
jag känner tryggheten komma närmre. nästan kan ta på den, eller åtminstone se där borta i horisonten. det är det varma ljuset igen och på nåt sätt parallellt. som att det varma där borta smittar av sig på det varma ljuset i maggropen. jag läser om kvantfysik och einstains relativitetsteori och tänker att det förklarar så mycket om omgivningen (eller låter saker vara oförklarade!), perceptionsförmågan jag alltid övertygats att trycka undan. varför får vi inte lära oss detta som relativ sanning från början? den newtonska läran om fast materia, äpplet och trädet är inte en komplett bild av verkligheten. men det är det jag minns från skolan, och det är det min omgivning betraktar som den förnuftiga sanningen. den blir grunden för materiell trygghet.
kanske för att det andra är mer komplicerat att förstå, och vi vill behålla kontrollen. kunna förklara allt för varandra och oss själva.
även om jag varit sökare sen tonåren så har jag nog bara rört vid saker på ytan. mina sår har jag betraktat utifrån men aldrig vågat hela. kanske för att jag på sätt och vis identifierar mig med dem, och är rädd för vem jag kan bli om jag vågar släppa taget. rädd för min egen potential och följderna av att leva med öppna ögon. om jag följer min innersta önskan, passar det ihop med iden om materiellt välstånd och trygghet?
det är något jag funderar på mycket just nu. och känslan av att det är flera i min omgivning som är i färd med att bryta sig ur självdestruktiva mönster gör att jag känner vågen komma mot mig. det är som att jag sveps med i energin och inte vare sig kan eller vill kämpa emot kontrollen längre. jag vill inte klamra mig fast med fortsatt stängda ögon. jag vill tala, gråta ut, skrika, dansa, skratta ut smärtan.
för första gången Vill jag plocka fram allt, hela känsloregistret. det kommer antagligen bli det värsta. och ta ganska lång tid. men det är ett steg jag aldrig förut velat ta. och fortfarande bävar inför.
relativitetsteorin känns betryggande i det avseendet att den fortfarande är till viss grad ett mysterium. om vi inte kan förklara eller med vår hjärna förstå allt, så finns det hopp. det gör det lättare för mig att acceptera alltets förändring. och min medverkan i denna förändring. förstå det eller ej, men det gör mig nästan lite lyckligare som människa.och så kommer boken "the secret" igen. den är ett möte mellan dessa två världar, vilket förstås känns vara succen i detta avseende. materiellt välstånd kombinerat med tillit till "högre makter", vad man nu än väljer att kall dem/den.. inte konstigt att människor börjar lyssna. jag förnekar inte att just "the secret" är en sådan milstolpe för mig, även om det bara är en pusselbit till och jag har många många kvar att lägga.
här
jag antar att stora delar av mig speglas här i bloggen. det är väl det som är meningen. jag har blivit bättre på att vara ärlig mot mig själv. bättre på att vare sig låtsas eller agera efter vad jag tror förväntas av mig. och även om det senaste halvåret varit en spegling av mycket mörkt i mig så är jag självklart mycket mer än så. jag tror på mycket gott här i världen, och känner stort hopp och tillit till att saker sker av en mening, eller ett syfte som kanske inte går att se här och nu. och är det inte så, att det sker per slump, så är det också ok, även när det gör ont.
jag vill inte låtsas att allt är bra, men det betyder inte heller automatiskt att det istället är dåligt. jag finner hellre skönhet i att bara vara, här och nu, än lägga all min energi och oro på hur det kunde blivit, vad som skulle kunna bli om bara..
jag märker hur detta väcker frustration hos en del jag möter. själva inställningen har en provocerande verkan. och den senaste tiden har jag inte heller varit övertygat om att det finns mening med saker som händer. när jag hjälpt till att gräva min egen grop så skulle det vara skönt att hitta nån annan att stå till svars för skiten som händer mig. att slippa ansvaret för en stund. och det gör jag också då och då. hittar andra syndabockar som jag i hemlighet (försöker) låta axla min smärta. men innerst inne vet jag att det inte hjälper mig. gropen blir allt djupare på det sättet.
och det som gör nästan ännu ondare är hur jag ser hur människor jag älskar lever på precis samma sätt.
hur den jag lever allra närmast lever med samma tomhet inom sig. samma längtan efter värme och trygghet men svårighet att definiera. samma svårighet att släppa tankarna, kontrollen. känna tillit. och visst är det en del som gör oss till människor också. sökandet och rädslan.
och hur visar man någon det lilla magiska man hittat utan att för den delen skrämma bort, skuldbelägga och pracka på i denna kultur av andlig svält, skepsis och statuskänsla av att "klara sig själv"? jag antar att vi vet att vi innerst inne har svaret på det.
jag börjar alltid med att lägga in en bild när jag ska skriva en ny post, och vet aldrig vad som ska komma fram medan jag skriver.
jag har alltid varit grubblare, sökare, driven av rädsla och nyfikenhet. men det största jag upptäckt och sällan uttrycker är hur förälskad jag är i allt omkring mig. det enkla, som när jag känner min egen kropp och allt den möter. när sinnena är öppna och upplever allt omkring, vare sig det är i skogen, med människor jag känner eller främlingar jag betraktar i en fullpackad galleria. det är förstås inte ett konstant tillstånd och jag känner ibland samma meningslöshet som de flesta upplever till och från. men att lyckas koppla upp mig till den där förälskelsen, det är det bästa hittills. för det är något som alltid finns där när jag vill. något konstant varmt och tryggt som bara väntar på vår uppmärksamhet.
gathering
jag samlar delarna av mig. försöker att inte tvinga fram det, men söka efter dem och mana dem att komma tillbaka. till här:et. till nuet. i en favoritbok reser författarainnan till havet, vadar ut i vattnet och kallar med hög röst in delarna av sig själv, som är ute på olika äventyr i världen. så känns det lite, så känner jag att jag vill se på saken.
för jag vet att det fortfarande inte är riktigt dags, även om vinden verkar vända. jag är i ett förlåtelsestadium och förlåter mig själv. varje del som kommer tillbaka från äventyret. särskilt de där som länge gömt sig och nu vågar komma fram ur grottans mörker. försöker försonas, med mildhet och acceptans. jag tror vi är som allra hårdast mot oss själva. som om vi var vår egen fiende.
när vi är kapabla att vara vår egen allra bästa vän.
och jag inser ju vilket slöseri det är. så dags att förlåta min bästa vän och börja lyssna.
det gör det värt
det grå har gått tillbaka för tillfället. kanske t.o.m förbi mullvadsgrått. nästan som att en varm röd nyans strålar ut, inifrån mig. jag började bli övertygad om att jag var sjuk på riktigt. håglös. utan aptit. likgiltig. och så blev jag besviken för att jag känt så på hösten, som brukar vara den bästa tiden på året. men prover hit och dit har alla kommit tillbaka utan anmärkningar. jag är frisk. jag bestämde mig för att börja med Något, så när J plockade ut en av böckerna i bokhyllan ramlade en handritad lapp med Yoga-solhälsningen och månhälsningen ut på golvet. jag minns att jag ritade av dem från en bok för många år sen. det kändes lagom att börja med. så istället för att ligga kvar i sängen och grubbla över allt jag borde i flera timmar varje morgon, så går jag upp, gör en kopp kaffe och gör solhälsningen. väldigt långsamt men helt kravlöst.Efter en vecka med solhälsning-rutin gick jag till tandläkaren för första gången på flera år. en till sak på beta-av-listan. och samma dag hände något.
jag vaknade till!!!
chocken över den beräknade tandläkarkostnaden gjorde mig först bedrövad och rädd, sen skitförbannad. för att jag insåg att jag kände mig som ett offer, återigen. och huruvida jag hade kunnat åtgärda det tidigare eller ej, så har jag orsakar tvångströjan helt själv. genom att tillåta den!
men så kanske vissa saker har sin tid också. och jag väljer att tro att jag inte var mogen förrän nu att ta tag i det som jag nu bubblar av kreativitet inför! som att istället för att se på från vid sidan av väljer jag att gå in i kroppen igen och agera. det var nog vilan som behövdes, för nu känner jag värme och lite lust inför saker runt mig. entusiasmen över att få följa en ny människas liv (min väns lilla pojke på en månad<3), frukostgröt med lapp från min nya sambo och hennes 3-åriga dotter, varandet och tryggheten med Honom, ljuset och lövstösslet över gräsmattan, vindpinet och hur jag tvingas ut att hugga splintved för att tända kaminen. den mentala hälsan måsta jag ta hand om själv. varje dag.
och den direkta förändringen är nog att jag denna gång vill våga chansa. nej, inte chansa.. våga lita på att det som jag känner är rätt i hjärtat, är det jag ska göra! våga lita på processen, att jag klarar det utan att kämpa tills jag blöder. för det ska inte vara nödvändigt.
väntan
jag väntar på energin. inspirationen. ja, längtar efter den.
men jag börjar sakta acceptera att det kommer ta ett tag. det går bra när någon annan börjar och jag tillåts att kravlöst haka på, men jag orkar inte med egna projekt. min fix-it-persona har gått i dvala.
det räcker med flytten och att han lägger energi på min trädgård. putsar på rosorna och höstförbereder. han är ändå bättre än mig på sånt. känner entusiasm som jag inte gör. det smittar av sig ett tag, men sen vill jag gärna gå och lägga mig en stund.
det jag är allra mest sugen på är att göra mig av med saker. det börjar liksom bli tungt inombords. men jag tror att jag är ärlig mot mig själv nu, bygger inte upp falsk trygghet. så det är prylar som får gå. rensa inuti eller utanpå, inget av det skadar ju! ska ta en dag till att fotografera och sälja av saker, ge bort och sortera. jag brukar alltid känna mig lite lättare sen.
men jag är lite moloken. hösten var alltid min favorit. är det kanske fortfarande. men det känns annorlunda den här gången.
moln
jag har inte varit på topp senaste tiden. drastiska ändringar och beslut att ta har gjort att jag känt mig apatisk och helt struntat i måsten. låtit disk stå i veckor, nyinköpta plantor stå och stampa i sina krukor, ogräset breda ut sig och meddelanden förbli obesvarade. det har varit behövligt. jag har blundat för det, men jag lider som många andra av duktig-syndromet. då allt ska fixas, tas ansvar för och sedan invänta beröm som inte kommer. för att jag inte uppskattar mig själv. tror ni på det? att man skapar sin egen verklighet? jag har inte sett att uppskatta mitt eget slit på länge. vilket lett till att inte heller andra gjort det, eller så har jag inte sett de gjort det.
inget slit är värt sålänge man inte själv kan uppskatta och njuta av det. som så många andra gånger ser jag det nu. jag kan skriva långa listor på allt jag Ska göra, istället för det jag Vill göra. och vad är det för mening med det egentligen. sålänge man inte när själen så kan man inte förvänta sig att den ska orka pumpa ut inspiration, bubbel och skratt. i flera dagar har jag legat på soffan, bara i standby-läge. att sova i hans varma famn har långsamt laddat min kalla kropp. att sitta i tystnad på ett kafé i timmar och bara studera människor tills téet kallnar och handen då och då skriver några ord på en bit papper har varit märkligt lugnande. jag klarar annars inte av att vara i stan. jag både avundas och äcklas av de shoppande kvinnorna som svänger med hår och kassar uppför götgatsbacken. avundas för att det verkar så lätt för dem att skratta. finna tillfredställelse i det där livet (fast det kanske inte alls är så bara för att de är glada just när jag ser dem). och äcklad för att jag inser att jag avundas. försöker se likadan ut, när jag egentligen mest av allt just då längtar efter att sätta mig brevid gatumusikanten på trottoaren och sjunga med. där har vi en fri människa, tänker jag. (vilket förstås inte alls behöver vara sant, men det känns så, och istället kryper jag tillbaka till mitt bo, gömmer mig under en sten)
men jag tänker på hur lätt det var att leva det fria livet i ett annat land. fyra år på en ö i atlanten var ett helt annat liv. ett äventyr då jag lärde mig att bryta mot reglerna för hur jag trodde livet skulle vara. mycket av det jag lärt mig och sett av livet var en droppe i havet av erfarenhet. jag upplever allt oftare att jag längtar tillbaka till det livet. och även ställer jag mig frågandes till varför jag inte lever det livet här och nu. det gör jag förstås till viss del. jag lär mig varje dag att bli lite sannare mot mig själv. lite snällare. även om vissa dagar bara känns som steg tillbaka. jag är tacksam för vackra vänner och för honom. jag är tacksam för mig själv. att jag kan se vad jag gör för fel. vad jag gör rätt. eller vad som känns rätt och inte. det är de människor som finns runt mig som påminner om allt detta. när vi står bakom, bara som stöd och inte ledsagare. utan krav.
(men jag tänker inte gräva upp potatisen, reparera staketet eller laga riktig middag idag heller)
nu
nu är det äntligen sommar! har börjat styra upp saker som skenade åt olika håll. sagt högt till mig själv vad det är jag vill, som att bara jobba tre dagar på mitt "ordinarie" jobb i stället för att bli inkallad huxflux. och sen har jag verkställt och fått precis som jag vill! resten av dagarna ska jag Umgås med folk, göra kreativa projekt och utöka min kollektion av smycken och yllekläder för försäljning.
min nya kärleksrelation är både en stor utmaning för mig och den kanske enklaste jag haft hittills.och jag vet att det sitter helt i huvudet. jag ser skavankerna, svävar inte planlöst med rosa glasögon på. men det känns fint. häromdagen sa han till mig att han fortfarande var chockad över att jag ännu inte försökt förändra något hos honom. det fick mig att fundera, även om vi fortfarande är nya. jag ska inte samla på mig vrede som jag gjort och fortfarande gör i många situationer, för att tillslut explodera och inte se någon återvändo. men jag gör inte det, accepterar bara olikheterna. är medveten om dem och vill hellre inspirera än fördömma om det är något som stör mig. vilket intressant nog har lett till att jag tar itu med egna problem och ger mig själv både tid och mer kärlek<3<3<3
mellanläget
känner mig lugn och trygg. mer än vanligt, eller på ett nytt sätt tror jag. kanske är det tvåsamheten och att jag vågat tillåta den utan att för den delen bli den jag en gång var. den jag trodde jag behövde vara för någon annan. varje grå regnmorgon övar jag mig i att omfamna, varje oro i mellangärdet andas genom tills det mjuknar och mina rädslor omringar jag med närvaro så att de bleknar och förtvinar. för att perfektion inte finns, eller för att den är här och nu, alltid.
det är en känsla jag vill leva med, och minnas när det är mörkt. det där mellanläget är inget fult. jag tycker om mellanläget, mjukt och varmt och mullvadsgrått. det är min favoritfärg. det har det alltid varit.
(bilderna är från min inspirationsmapp, dvs inte mina)
omgrävning i komposten
jag har haft lite ångest över komposten hela våren. trots att jag går ut till den var och varannan dag så har beslutet att gräva om hela tiden skjutits upp. tills för några dagar sen då jag inte alls tänkt på att göra det. plötsligt fick jag lust att bara göra det! den var dessutom fullt invaderad av kirskål så det var på tiden om det skulle gå att rädda. jag började med att gräva bort gräset(ogräset) intill så att där blev bar jord.
det översta lagret som ännu inte var helt multnat lade jag över i den "nya" bingen. jag använder vanliga pallkragar som kompostbehållare eftersom jag inte kastar matrester i min kompost (annars kan man få problem med råttor osv).
men bottenlagret var helt perfekt, saftig mylla! lite pillrigt och tidskrävande att plocka bort alla kirskålrötter ur den färdiga komposten, men så kan det bli när man försummar trädgårdens hjärta!
'
den halvmultnade komposten täckte jag med en träskiva och rabarberblad som skydd mot sol och uttorkning. man kan ta löv eller halm eller vad man än har. det fungerar också som ett täcke mot nya ogräsfrön från luften.
den färdiga komposten har jag spridit i rabatterna i trädgården, tillsammans med fjolårslöv jag sparat och sönderklippt torrs växtmaterial. det här med täckodling känns mer och mer vettigt ju längre jag håller på. och så slipper jag slänga kvistar, grenar och löv.
ni vet på våren när villaträdgårdarna dignar av rishögar som ska till tippen, samtidigt som rabatterna ska fyllas på med gödsel, jord osv pga att växterna äter upp näringen i marken och ytan därför sjunker. totalt onödigt. skulle jag vilja ha en kompostkvarn så att jag kunde mangla lite större grenar utan handkraft. men så är det frågan med plats, pengar etc. och om det verkligen ska vara nödvändigt med kompostkvarn i en så liten trädgård. el och bensin för å ta hand om nåt som naturen kan själv...hittills har jag sparat syrens jättegrenar från förra vårens beskärning. förra sommaren fick åkervindan klättra på dem, lutade mot staketet. i år blir det störbönor och tomater i stället. det gör ju inget att saker tar sin tid. jag har börjat förlika mig med det nu. delvis för att det är himla bekvämt för mig att skita i det, men också för att ju längre tid jag låter saker som dessa vara, desto kreativare lösningar hittar jag tillslut. och de är ofta dessutom helt gratis. och det passar liksom in i min filosofi om minsta möjliga motstånd för största effekt. förutom att jag gör skräpgörat med egna muskler. men det faller också i god ordning eftersom jag annars hatar att sporta:)
juni
så mycket att stå i. och så många projekt på gång! en del kommer efter planering, andra helt ur det blå. jag trivs i det. överlämna mig åt ödet, eller väven, som är mitt nya uttryck.
idag plockar jag bland de sista fjolårspotatisarna och morötterna till middagen och sår samtidigt nya morötter i landet. symbios på nåt sätt. och kan inte låta bli att snegla åt rabarnern som är uppemot en meter i höjd nu. jag hittar övergivna plantor här och var som jag planterar i min trädgård. jag vill göra vin i år!
här inne
jag försöker fånga ljuset på morgonen och på eftermiddan när det silar in. som en öppen blomma vänder jag mig efter det. jag lever med växterna här nu. daltar och duschar dem. flyttar dem efter ljuset. fikonträdet trivs fortfarande och nyligen fick jag en kaktuskompis att ta hand om. jag bakar kakor och knackar mässingssmycken.det är en ny energi som infunnit sig. en ny inspiration.
men jag har även hakat upp mig i ett spår som är svårt att spela förbi. jag tror inte jag vill det heller. det är konstigt hur det forfarande kan vara svårt att skilja på kärlek och något annat. jag är så van att reda mig själv att behovet efter en annan människa blir mindre och mindre. men så bubblar det något under ytan och jag inser att det finns så många sätt att leva med kärlek på. jag trodde nog att jag sökte en trygghet. att det var det som saknades. men så inser jag när den tryggheten erbjuds att jag inte vill ha den. då är det plötsligt jag som inte vill binda mig, jag som vill ha äventyr och gör planer för världsomseglingar. hur ska man egentligen hinna med allt undrar jag. jag samlar ihop min nya familj. det vet jag. det är det jag gör. hittar nya medlemmar i stammen.
jag blir väldigt lugn av att vara här. det är bästa tiden på året, innan sommarfolket hittar ut till landet. himlen är stjärnklar och rådjuren stryker längs staketet. molniga dagar är bäst. då är det tyst sånär som på fåglarna. och om kvällarna myser jag helst med vänner eller familj i stugvärmen. men vedeldningen börjar bli överflödig. bara när jag är ensam blir det kallt. fast bara utanpå.
trettio
Woa, nu är jag 30! jag hade en fin dag igår tillsammans med familj och vänner, faktiskt en kombo som fungerar bättre för varje år som går;) jag har tagit min kos till stugan nu men höll kalas i kollektivet med bravur. kramades, grillade, åt, drack och hade en 2åring som rutchade kana på mina ben mest hela tiden. jag tog inte ett enda foto under min 30årsdag men de fina blommorna fick jag från mina fina handledare på praktikplatsen. de står nära köksbordet så jag kan glutta och lukta på dem titt som tätt. om mindre än en månad är jag nyutexaminerad trädgårdsmästare!!
Jag har fått frågan om ålderskris av nästan alla som jag pratat med den senaste månaden. jag svarar nej. eller "inte än". Att bli 30 är ingen särskild bedrift och inte heller något jag haft noja över. däremot finns en annan grej som gör mig lite paranoid, nämligen att jag ska ta körkort nu i vår! ja det är väl dags, men stockholmare som jag är så har jag aldrig känt behovet särskilt starkt. här fungerar kollektivtrafiken ganska smärtfritt, även på landet. eller så är jag kanske bara van att vänta och gilla läget!
jag kan nog tänka mig att dela bil med någon, särskilt om jag fortsätter med kollektivlivet i framtiden. att ha egen bil känns inte aktuellt så länge jag bor ensam. jag är mest intresserad av att leva så enkelt som möjligt och slippa onödiga kostnader. min plan är att lyssna på vad jag verkligen vill, och sen göra't! inte ta det bekväma och trygga framför det nervpirriga levande livet.
jamen jahadå. idag är alltså den första dagen på resten av mitt liv!! (som alla andra dagar förstås;)
antåg
en del av mig längtar redan efter solvarna hallon, täcken på vädring och tvättbaljan full med ljummet regnvatten. fika på trappen och påtande i krukor och lirk med träd.
jag vill göra en del större saker i min trädgård i år. bland annat skrev jag mitt examensarbete om hur vattenanvändningen kan effektiviseras på området och jag är väldigt sugen på att bygga en liten våtmark för egen rening. jag ska flytta ett träd som står illa till, vill få tillstånd för latrinkompost och sätta upp staket runt grönsakslandet samt täcka hela landet med tidningar för minskad avdunstningdet. jag pratade med en granne häromdagen, vi gick på trädgårdsmässan ihop, och vi bestämde oss för att dra ihop ett gäng som sedan kan hjälpa varann med tunga arbeten, det blir så himla mycket roligare. och så får man ro att ta det lugnt eller festa till utan dåligt samvete framåt kvällen. det känns kul att ha hittat en ny vän här i närheten!
jag ska odla strategiskt i år, och inte lite av allt som förra året. dessutom ska jag odla sånt som äts fort och behöver mycket vakt, nära huset. kanske olika sallat , tomat och paprika utanför dörrn men rotfrukter, ringblommor, kål och en del härdigare grödor i grönsakslandet, eftersom det inte ligger i anslutning till huset. jag vill gärna skaffa ett eller två fruktträd, gärna plommon. äppelträde jag har kommer inte ge frukt på några år än, det har varit illa tilltygat och måste dessutom byta plats.
i år ska jag ha massor av besök eller åka bort en hel del själv. det ska bli en upptäckarsommar har jag bestämt. en inre resa och/eller yttre. här i krokarna har jag så många fina vänner nu att jag gärna vill ha de runt mig mest hela tiden. särskilt en liten en, som jag närmast beskriver som en helt ny lillasyster, Ebba Sol, två år:)
Sommar. Men först ska vi ha vår. det pirrar så härligt i kroppen nu av förväntningar inför det som komma skall.
sommartid blir det i helgen!
all work and...lots of play
ursäkta avbrottet. här har det skrivits examenarbete de senaste veckorna och nu är det inlämnat!! sex veckor har jag haft till heltidsförfogande men helt i vanlig ordning så bestämde jag mig för att en vecka före inlämning radera allt jag skrivit och börja om! jag behöll visserligen huvudämnet men ändrade i fokuset. två nätter har jag inte ens bemödat mig att byta om och sova, utan haft kaffekoppen och datorn som nattsällskap. jag är hyfsat nöjd med slutresultatet men man stirrar sig ofta blind på saker när man har tidspress på sig. jag lämnade in det före lunch igår och redan nu så ser jag flera saker som jag hade önskat att jag formulerat annorlunda, sånt jag velat ta bort eller lägga till osv. så fort hjärnan fick tid att fokusera på annat så öppnade sig nya dörrar. men nu är det alltså gjort! it's gone. it's done.
jag somnade framför lejonkungen igår kl 21 med en kompis och hann inte ens fira. ikväll ska jag på 30årsfest så det blir en skön kontrast. särskilt som min sista praktikperiod börjar på måndag! ni kommer kanske få se en del bilder på tomatplantor, växthus och ett kafé under uppbyggnad den närmsta tiden. sveriges största krav-tomatodling ska jag vara på under fem veckor. min sista praktik. sen tar jag examen!
bilderna visar mitt och co-workern Malthes kontor de senaste veckorna. jag bor fortfarande i kollektiv med hans lilla familj och en del andra sköningar. det har varit härligt och bo med en skruttunge som ropar Fiiiia på en titt som tätt. jag hoppas vi ska bo ihop snart igen!
hemma
åh vad jag älskar att vara hemma! har blivit alldeles för lite den här vintern!!! men nu utan snö så har jag knappt något vatten alls. vattentunnan ligger utsjälpt på gräsmattan, fortfarande med is i från januarikylan. jag får ta med en dunk vatten när jag ska hit, vilken går åt väldigt fort nu när jag har hund med mig. därför blir det enstaka dagar. det har inte heller regnat nu i dagarna, annars kan man ju alltid samla nytt vatten.
jag glömmer ofta hur avslappnande det är att vara här, när jag varit borta länge. jag drar mig för att åka hit för att jag blivit så bekväm av mig på skolan. men när jag sovit två nätter hemma så vill jag inte åka härifrån igen. jag använder ju datorn mycket men i övrigt känner jag att jag mer smälter ihop med min omgivning. vaknar till fågelsång eller ljudet av vinden som viner. det första jag gör på morgonen är att titta på termometrarna. imorse -1 ute och +17 inne.efter promenad med bastian var vi båda varma och jag struntade i att elda idag. vedboden är fortfarande välfylld, det är en trygg känsla inför våren. för tänk om den blir lika lång som förra året!
Imorse innan jag steg upp låg jag länge och tänkte på mitt liv. vad det är jag vill, vad som är viktigt för mig för att må bra och vad det är som får mig att hela tiden förändras. visst det är oundvikligt, alla förändras vi, vi upplever saker som påverkar våra beslut och värderingar.
något som återkommer till mig är behovet av människor och behovet av ensamhet. jag insåg igår att det imorgon är 14 februari och årets "kärleksdag". jag hör ibland mig själv säga till vänner att jag längtar efter någon. han den där. men jag tror att jag undermedvetet har hållit tillbaka de senaste åren. jag har varit helt fokuserad på mig och allt som jag vill uppnå. av erfarenhet så har kärleksrelationer fåttt mig att ställa mig vid sidan av mina drömmar, jag har låtit någon annan bestämma. kanske är det därför jag fortsätter falla för samma typ. den som mest bara bryr sig om sig själv och inte riktigt ser mig. undermedvetet har jag valt ut en person som inte kommer fungera. det besparar mig tiden att helt gå in i något nytt. jag ser slutet innan det kommer. behålla mig själv och stå i försvarsställning. gå därifrån stark.
men vet ni vad vad jag är trött på det! jag längtar efter att bara vara mig själv i en relation. att jag får vara jag och det är helt ok. att jag ska se att det är okej.
och trots att jag också tycker om min ensamhet så är tanken på samarbete i stor skala alltmer lockande. tänk ekoby eller affärsverksamhet/kollektiv. den senaste tiden har det faktiskt blivt väldigt tydligt att jag behöver människor nära. jag vill Skapa stora ting. och det görs bäst tillsammans. kanske kommer kärleken sen.
nostalgi
en lugn stund i stugan efter att ha träffat fina vänner inne i stan. det är coolt att kunna vara på landet och samtidigt nära stan. men trots att jag är uppvuxen i en stockholmsförort och förr både arbetade och hängde inne i stan så känner jag mig väldigt hemma här ute bland träden och tystnaden. vi pratade om det, mina vänner och jag. vi är alla uppvuxna i huvudstaden men lämnat livet där. på ett fd stammishak satt vi och nostalgi-gottade oss i gamla minnen och det lustiga (och för oss vad som nu känns absurt) i att folk fortfarande strömmar till stan. de nya som hänger på våra gamla hak. och gamla de som fortfarande gör det, efter 10 år. att de orkar;)
efter indisk middag och häng på kellys så konstaterade vi att nä. ta ett långt bad och ett glas vin (om man har badkar), eller myskväll hemma framför brasan är så jäkla mycket bättre. livet på landet slår allt annat. sen skrattade vi högt åt oss själva. att vi blivit så Vuxna och tråkiga. vem hade trott det. men det är ju sant. bekvämt mysigt och gött är det på landet. lördagkväll och innan kl elva gav vi upp!
väl hemma har jag tänt en brasa och vattnat pelargonerna jag misstänker dog redan i november. bäddat ner mig och äter kex i sällskap med en gammal tv-serie. härligt!
men för säkerhets skull bestämde vi oss för att se Metallica och Slayer på gärdet i sommar. så långt ifrån blommande fält och tystnad som man kan komma.
skrud
det här med självdisciplin är ett kapitel för sig. för att få stora saker gjorda behöver jag antingen rutin eller panikadrenalin strax före inlämning. jag satsar på det första alternativet den här gången. faktumet att jag behöver ta hänsyn till någon annans behov i det här fallet är nog bara ett positivt inslag, då jag oftast går på det andra alternativet. men det är klart, jag blir tvungen att vara på skolan ibland, det är så många intressanta samtal där som inte sker ensam i en stuga med hund:)
men sen till kvällen kanske vi åker hem och lyssnar till elden igen.
väntrum
Jag var ju som inställd på att det inte skulle bli nån vinter. Hade accepterat tanken på att det från gråbrunt gegg skulle gådirekt på tussilgo och porlande vårvatten i bäcken (vart vattnet kom ifrån utan snö hör inte hit). Ändan ur har jag inte fått på ganska lång tid nu, skyller på att det är så fasligt bekvämt att bo på skolan. Behöver vare sig hämta vatten, värma dito eller elda för att hålla värmen. Egentligen känner jag att det dödar en del av kreativiteten. Jag behöver den där startsparken på morgonen som det innebär att gå upp för att elda. Men istället får jag exellent sällskap. Jag har tagit beslutet att vara här så länge mina sambosar bor kvar. De flyttar ut i slutet av månaden, sen är det självstudier och praktik ända till examen, vilket innebär att vi inte kommer bo ihop nåt mer. Sörjer lite över det, det har varit väldigt bra och tryggt att inte behöva anstränga sig för att umgås. Allt som oftast glider vi omgring i mjukisar, stannar upp i samtal och kollar på film nedbäddade i soffan.
Inom mig slåss rastlösheten mot den där som bara vill gå i ide tills solen återvänder. I fredags avslutade vi kursen Entreprenörskap med en mysfest i en klasskompis underbara hus på landet. Åt massor och några bastade. Kursen har gjort mycket för mig. Vi fick lägga upp strukturen själva, skriva våra egna betygskriterier och undersöka det vi allra helst ville göra. Det blev en resa till dalarna med nya hjärtevänner och några studiebesök häromkring i järna-trakten. Det har öppnat mina ögon ytterligare. Inspirerat, fyllt med bubblig nyfikenhet och storslagna idéer. Jag börjar sätta ord på vad det är jag vill göra! Hjärtevännerna har börjat kännas som familj. Men det är ett väntstadium jag befinner mig i nu. det känns som att det är allmänt för oss som bor här. Kanske också för att vi är några som inser att vi inte vill splittras. Att vi ska göra något tillsammans, men ändå har väldigt olika planer för den närmsta framtiden. Några av oss kommer nog att hitta lösningar tillsammans. Andra kanske gör det längre fram.
tiden på den här utbildningen har verkligen fått något att hända med mig. Jag har inte bara lärt mig om jorden, hur man odlar grönsaker och gör vackra trädgårdar. Jag har lärt mig mer om människor, om mig. Jag har kommit en bra bit på vägen med min rädsla för att inte räcka till. Jag har börjat tro på stora förändringar. Eller snarare, jag har börjat förstå hur jag kan vara en del av dem. En känsla av både frihet och ansvar. Men framförallt gör det mig lycklig ända in i själen. Trots det grå väntrummet.
