lomeyende

 

Allt verkar ha bytt riktning. Ingenting verkar gå obemärkt förbi längre. Känslan får alltid bestämma, annars faller jag pladask. Jag visste inte att livet kunde vara så. Att livet skulle bli tvunget att levas så. När jag inte är sann mot mig själv får jag svindel och tappar balansen. Vilken omställning från att alltid vara den som biter ihop, härdar ut. Som brukade ta ett djupt andetag och förvissa mig själv om att det blir bättre sen. Det finns inget sen. Inte för en utmattad hjärnas existens. Var sann mot dig själv, annars faller du som en fura. 

Jag tycker om den nya riktningen. Jag behöver inte kämpa i motvind längre för det verkar inte finnas som alternativ.

Förr var jag alltid rädd för hur min omgivning skulle reagera på om jag var sann mot mig själv. Jag trodde att jag skulle uppfattas som att jag offrade Dem om jag prioriterade mig själv och vad som kändes bra för mig. Jag ser nu att de som inte kunde acceptera den nya riktningen, naturligt har fallit bort. Det är inte jag som offrar dem. De har offrat sig själva, för att de fortfarande inte är helt sanna mot Sig själva.

 

När jag gick igenom fotona jag sparat i datorn insåg jag att dessa är de senaste, och de är från stugan i somras. Såhär i efterhand inser jag att jag knappt minns sommaren på landet, för jag var knappt där. För några veckor sen åkte jag ut för att titta till huset efter stormen, och både pelargonen och palmen stod kvar på bordet, döda och fastfrusna i snön. Jag plockade aldrig tomaterna efter att de mognat och persikan torkade och föll till marken.

 

2018 var ett år av observationer. Ett år av långsamt skifte.

2019 blir ett år av val.