lomeyende

 

 

Vi firar två födelsedagar i stugan. först min, sen hans. fler bitar som för mig faller på plats. rädslan som minskar. tilliten som växer. och plötsligt hör jag mig berätta saker för människor i min närhet som jag begravt i många år. hemligheter som fått både själ och kropp att värka. och det kommer inte som en självklar insikt först. det är blickarna jag får som avslöjar att jag öppnat dörren. "det där har du ju aldrig berättat" har jag hört fler än en gång den senaste månaden. och det är skamfulla hemligheter som bubblar upp. och samtidigt lättnad och leenden som följer.

 

det börjar läka för att jag har börjat prata istället för att tvångsmässigt bita ihop käkarna tills jag får kramp. jag är van att mörka det jobbiga. och trots att han också är lite rädd så är han bra på att lyssna. de är alla bättre på att lyssna än vad jag trott. det bådar gott. det är ett lite större kliv än vanligt. det här med att ta itu med skammen och skulden.