lomeyende

 

det är en sån dag idag, jag hinner inte ikapp känslorna. har speckat schemat för mig själv när det enda jag egentligen skulle behöva är att åka bort någonstans, ut i vildmarken. ensam med skogen, himlen. utan prylar, utan människor, utan jobb, utan kontakt. få ligga i en mosse och bli uppslukad av tryggheten. helst utan tidsbegränsning. bara få vara där tills jag är färdig med det.

 

smärtan i mellangärdet sitter kvar. vintern är över men jag har inte lämnat in skuldblanketten. ibland övermannar den mig så oväntat att jag måste sätta mig när jag står, gå av tåget när jag åker och gå upp ur sängen och ut ur huset i natten, bara för att andas. jag längtar efter något. helheten är det nog. smärtan av att vara människa finns ju alltid där på något sätt. orken sviktar och jag sover nästann dubbelt så länge varje natt mot vad jag brukade göra förr. 

 

det är dags att välja. uteslutningsmetoden. börjar nu.