lomeyende

 

jag har ju nästan inget tålamod nuförtiden. jag blir rastlös så fort skoldagen tar slut och får för det mesta knappt ändan ur att sätta mig på bussen och åka hem. istället vandrar jag planlöst omkring i skogen. genom leriga åkrar och frostnupna lövdungar. jag klättrar på berg i hala gummistövlar och river mig fördärvat på snår. jag står länge och tittar på vattnet och himlen som speglas däri. lyssnar efter tranor och de allt färre insekterna i vassen. i skogen hittar jag kojor byggda för länge sen och funderar ett ögonblick om jag ska försöka rusta upp dem. men det gör jag inte. jag försöker klättra i träd med grenar alltför högt upp. när jag ger upp sätter jag mig istället under dem och lyssnar till vinden som sjunger i kronorna.

 

det har hänt någonting här. när jag är ute. det är nästan bara då jag riktigt känner frid.