det gör det värt

 
det grå har gått tillbaka för tillfället. kanske t.o.m förbi mullvadsgrått. nästan som att en varm röd nyans strålar ut, inifrån mig. jag började bli övertygad om att jag var sjuk på riktigt. håglös. utan aptit. likgiltig. och så blev jag besviken för att jag känt så på hösten, som brukar vara den bästa tiden på året. men prover hit och dit har alla kommit tillbaka utan anmärkningar. jag är frisk. jag bestämde mig för att börja med Något, så när J plockade ut en av böckerna i bokhyllan ramlade en handritad lapp med Yoga-solhälsningen och månhälsningen ut på golvet. jag minns att jag ritade av dem från en bok för många år sen. det kändes lagom att börja med. så istället för att ligga kvar i sängen och grubbla över allt jag borde i flera timmar varje morgon, så går jag upp, gör en kopp kaffe och gör solhälsningen. väldigt långsamt men helt kravlöst.Efter en vecka med solhälsning-rutin gick jag till tandläkaren för första gången på flera år. en till sak på beta-av-listan. och samma dag hände något.
 
jag vaknade till!!!
 
chocken över den beräknade tandläkarkostnaden gjorde mig först bedrövad och rädd, sen skitförbannad. för att jag insåg att jag kände mig som ett offer, återigen. och huruvida jag hade kunnat åtgärda det tidigare eller ej, så har jag orsakar tvångströjan helt själv. genom att tillåta den!
 
men så kanske vissa saker har sin tid också. och jag väljer att tro att jag inte var mogen förrän nu att ta tag i det som jag nu bubblar av kreativitet inför! som att istället för att se på från vid sidan av väljer jag att gå in i kroppen igen och agera. det var nog vilan som behövdes, för nu känner jag värme och lite lust inför saker runt mig. entusiasmen över att få följa en ny människas liv (min väns lilla pojke på en månad<3), frukostgröt med lapp från min nya sambo och hennes 3-åriga dotter, varandet och tryggheten med Honom, ljuset och lövstösslet över gräsmattan, vindpinet och hur jag tvingas ut att hugga splintved för att tända kaminen. den mentala hälsan måsta jag ta hand om själv. varje dag.
 
och den direkta förändringen är nog att jag denna gång vill våga chansa. nej, inte chansa.. våga lita på att det som jag känner är rätt i hjärtat, är det jag ska göra! våga lita på processen, att jag klarar det utan att kämpa tills jag blöder. för det ska inte vara nödvändigt. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0