lomeyende

jag känner tryggheten komma närmre. nästan kan ta på den, eller åtminstone se där borta i horisonten. det är det varma ljuset igen och på nåt sätt parallellt. som att det varma där borta smittar av sig på det varma ljuset i maggropen. jag läser om kvantfysik och einstains relativitetsteori och tänker att det förklarar så mycket om omgivningen (eller låter saker vara oförklarade!), perceptionsförmågan jag alltid övertygats att trycka undan. varför får vi inte lära oss detta som relativ sanning från början? den newtonska läran om fast materia, äpplet och trädet är inte en komplett bild av verkligheten. men det är det jag minns från skolan, och det är det min omgivning betraktar som den förnuftiga sanningen. den blir grunden för materiell trygghet.

 

kanske för att det andra är mer komplicerat att förstå, och vi vill behålla kontrollen. kunna förklara allt för varandra och oss själva. 

även om jag varit sökare sen tonåren så har jag nog bara rört vid saker på ytan. mina sår har jag betraktat utifrån men aldrig vågat hela. kanske för att jag på sätt och vis identifierar mig med dem, och är rädd för vem jag kan bli om jag vågar släppa taget. rädd för min egen potential och följderna av att leva med öppna ögon. om jag följer min innersta önskan, passar det ihop med iden om materiellt välstånd och trygghet?

 

det är något jag funderar på mycket just nu. och känslan av att det är flera i min omgivning som är i färd med att bryta sig ur självdestruktiva mönster gör att jag känner vågen komma mot mig. det är som att jag sveps med i energin och inte vare sig kan eller vill kämpa emot kontrollen längre. jag vill inte klamra mig fast med fortsatt stängda ögon. jag vill tala, gråta ut, skrika, dansa, skratta ut smärtan. 

 

för första gången Vill jag plocka fram allt, hela känsloregistret. det kommer antagligen bli det värsta. och ta ganska lång tid. men det är ett steg jag aldrig förut velat ta. och fortfarande bävar inför.

 

relativitetsteorin känns betryggande i det avseendet att den fortfarande är till viss grad ett mysterium. om vi inte kan förklara eller med vår hjärna förstå allt, så finns det hopp. det gör det lättare för mig att acceptera alltets förändring. och min medverkan i denna förändring. förstå det eller ej, men det gör mig nästan lite lyckligare som människa.och så kommer boken "the secret" igen. den är ett möte mellan dessa två världar, vilket förstås känns vara succen i detta avseende. materiellt välstånd kombinerat med tillit till "högre makter", vad man nu än väljer att kall dem/den..  inte konstigt att människor börjar lyssna. jag förnekar inte att just "the secret" är en sådan milstolpe för mig, även om det bara är en pusselbit till och jag har många många kvar att lägga.