lomeyende

jag antar att stora delar av mig speglas här i bloggen. det är väl det som är meningen. jag har blivit bättre på att vara ärlig mot mig själv. bättre på att vare sig låtsas eller agera efter vad jag tror förväntas av mig. och även om det senaste halvåret varit en spegling av mycket mörkt i mig så är jag självklart mycket mer än så. jag tror på mycket gott här i världen, och känner stort hopp och tillit till att saker sker av en mening, eller ett syfte som kanske inte går att se här och nu. och är det inte så, att det sker per slump, så är det också ok, även när det gör ont. 

jag vill inte låtsas att allt är bra, men det betyder inte heller automatiskt att det istället är dåligt. jag finner hellre skönhet i att bara vara, här och nu, än lägga all min energi och oro på hur det kunde blivit, vad som skulle kunna bli om bara..

 

jag märker hur detta väcker frustration hos en del jag möter. själva inställningen har en provocerande verkan. och den senaste tiden har jag inte heller varit övertygat om att det finns mening med saker som händer. när jag hjälpt till att gräva min egen grop så skulle det vara skönt att hitta nån annan att stå till svars för skiten som händer mig. att slippa ansvaret för en stund. och det gör jag också då och då. hittar andra syndabockar som jag i hemlighet (försöker) låta axla min smärta. men innerst inne vet jag att det inte hjälper mig. gropen blir allt djupare på det sättet.

 

 

och det som gör nästan ännu ondare är hur jag ser hur människor jag älskar lever på precis samma sätt.

hur den jag lever allra närmast lever med samma tomhet inom sig. samma längtan efter värme och trygghet men svårighet att definiera. samma svårighet att släppa tankarna, kontrollen. känna tillit. och visst är det en del som gör oss till människor också. sökandet och rädslan. 

och hur visar man någon det lilla magiska man hittat utan att för den delen skrämma bort, skuldbelägga och pracka på i denna kultur av andlig svält, skepsis och statuskänsla av att "klara sig själv"? jag antar att vi vet att vi innerst inne har svaret på det. 

 

 

jag börjar alltid med att lägga in en bild när jag ska skriva en ny post, och vet aldrig vad som ska komma fram medan jag skriver. 

jag har alltid varit grubblare, sökare, driven av rädsla och nyfikenhet. men det största jag upptäckt och sällan uttrycker är hur förälskad jag är i allt omkring mig. det enkla, som när jag känner min egen kropp och allt den möter. när sinnena är öppna och upplever allt omkring, vare sig det är i skogen, med människor jag känner eller främlingar jag betraktar i en fullpackad galleria. det är förstås inte ett konstant tillstånd och jag känner ibland samma meningslöshet som de flesta upplever till och från. men att lyckas koppla upp mig till den där förälskelsen, det är det bästa hittills. för det är något som alltid finns där när jag vill. något konstant varmt och tryggt som bara väntar på vår uppmärksamhet.