lomeyende

Jag var ju som inställd på att det inte skulle bli nån vinter. Hade accepterat tanken på att det från gråbrunt gegg skulle gådirekt på tussilgo och porlande vårvatten i bäcken (vart vattnet kom ifrån utan snö hör inte hit). Ändan ur har jag inte fått på ganska lång tid nu, skyller på att det är så fasligt bekvämt att bo på skolan. Behöver vare sig hämta vatten, värma dito eller elda för att hålla värmen. Egentligen känner jag att det dödar en del av kreativiteten. Jag behöver den där startsparken på morgonen som det innebär att gå upp för att elda. Men istället får jag exellent sällskap. Jag har tagit beslutet att vara här så länge mina sambosar bor kvar. De flyttar ut i slutet av månaden, sen är det självstudier och praktik ända till examen, vilket innebär att vi inte kommer bo ihop nåt mer. Sörjer lite över det, det har varit väldigt bra och tryggt att inte behöva anstränga sig för att umgås. Allt som oftast glider vi omgring i mjukisar, stannar upp i samtal och kollar på film nedbäddade i soffan.

Inom mig slåss rastlösheten mot den där som bara vill gå i ide tills solen återvänder. I fredags avslutade vi kursen Entreprenörskap med en mysfest i en klasskompis underbara hus på landet. Åt massor och några bastade. Kursen har gjort mycket för mig. Vi fick lägga upp strukturen själva, skriva våra egna betygskriterier och undersöka det vi allra helst ville göra. Det blev en resa till dalarna med nya hjärtevänner och några studiebesök häromkring i järna-trakten. Det har öppnat mina ögon ytterligare. Inspirerat, fyllt med bubblig nyfikenhet och storslagna idéer. Jag börjar sätta ord på vad det är jag vill göra! Hjärtevännerna har börjat kännas som familj. Men det är ett väntstadium jag befinner mig i nu. det känns som att det är allmänt för oss som bor här. Kanske också för att vi är några som inser att vi inte vill splittras. Att vi ska göra något tillsammans, men ändå  har väldigt olika planer för den närmsta framtiden. Några av oss kommer nog att hitta lösningar tillsammans. Andra kanske gör det längre fram.

tiden på den här utbildningen har verkligen fått något att hända med mig. Jag har inte bara lärt mig om jorden, hur man odlar grönsaker och gör vackra trädgårdar. Jag har lärt mig mer om människor, om mig. Jag har kommit en bra bit på vägen med min rädsla för att inte räcka till. Jag har börjat tro på stora förändringar. Eller snarare, jag har börjat förstå hur jag kan vara en del av dem. En känsla av både frihet och ansvar. Men framförallt gör det mig lycklig ända in i själen. Trots det grå väntrummet.